Att leva med oro

I torsdags blev jag ju intervjuad om min spyfobi av en kille från P1. Det gick bra, bättre än förväntat. Förväntansångesten är alltid värst, när man ser alla möjliga scenarion för hur det kan gå (tänk om jag får en panikattack mm). Jag babblade på så det stod härliga till haha, stackarn, han har mycket att lyssna igenom nu. 
Jag var ganska nervös innan, men på ett psotivit sätt, det var liksom en spännande-nervositet (förutom den där baktanken som snurrade omkring om att jag kanske skulle få en panikattack eller på annat sätt göra bort mig totalt). Sen när jag såg killen som skulle intervjua mig så insåg jag att det var en ganska ung kille jämfört med vad jag hade förväntat mig vilket kändes ganska jobbigt, pinsamt att sitta där och berätta om alla mina knäppheter som jag vet är ologiska men ändå har gjort/gör osv, på något sätt blev det inte samma distans när det visade sig att det var en ung kille, jag får liksom känslan av att unga dömer en mer än vad äldre gör. Men det gick som sagt jättebra, så fort vi hade hälsat och gick till stället vi skulle vara på så kändes det inte längre som ett problem att han inte var medelålders. Han var jättesnäll och mån om att jag skulle känna mig nöjd, så jag fick prata tills jag kände att jag hade sagt allt jag ville (fastän jag vet att det ändå bara kommer vara ca tio minuter av den en och en halv timman jag snackade som sedan kommer sändas). Han bemödade sig till och med att lägga fram grejerna efter att han plockat ner alltihopa för att jag kom på att jag hade glömt att ta en bild (därför har jag nu en alldeles äkta egentagen intervjubild till det här inlägget ;D). 

Programmet kommer inte att sändas fören någon gång i sommar så nu är det bara att vänta haha :) Jag hoppas bara att det som kommer med i programmet ger en rättvis bild av hur det är att leva med en fobi - även om tio minuter aldrig kan göra det rättvisa - och inte får det att låta som om man är konstig eller bygger på folks fördomar ännu mer. Men det blir nog bra, även om det är lite synd att inte allt som sas kommer med, för då hade folk fått en mer rättvis bild av hur det är. Jag får helt enkelt ta och skriva om de sakerna här på bloggen, det var ju det den var tänkt för! Inför interjvun skrev jag faktiskt ner massa tankar om hur det är att leva med en fobi, tio A4 (handskrivna) blev det, galet, men det flöt på så bra, det var skönt att få skriva av sig. Kanske kan jag skriva ner de tankarna i några inlägg framöver. 

Förlåt att jag inte har uppdaterat här särskilt mycket på senaste, men jag är verkligen superstressad, jag ska ha en tenta på torsdag som jag känner att jag har noll koll på eftersom jag har missat så mycket då jag varit sjuk eller inte gått till skolan pga min fobi (gaaah!), jag måste klara den här femtonpoängskursen för att få CSN till hösten. Så just nu sitter jag mest och stressar, och försöker plugga, stressar lite till och har ångest över huruvida jag ens kommer klara att göra tentan - dvs ifall jag får panik under skrivningen och rusar därifrån så att jag definitivt får underkänt. 
Förhoppnigsvis går det bra, förväntansångesten brukar alltid vara mycket värre än att göra det man har ångest inför, så jag får försöka hålla fast vid det, att det antagligen kommer gå bättre än jag tror, med alltihop. Men ååååh, jag är bara så sjukt stressad.

I morgon skall jag intervjuas för ett radioprogram som ska gå i sommar på P1. Jag ska berätta om min spyfobi. Det borde egentligen inte vara så svårt - för vem kan vara mer expert på min spyfobin än jag - men på något konstigt sätt så är jag ändå rädd för att göra fel. Tänk om det jag säger kommer ut helt fel och låter jättedumt? Om jag har en dålig borreliadag så får jag inte fram orden ur huvudet vilket är hemskt frustrerande, jag hoppas verkligen inte att det händer i morgon, för jag vill kunna ge en riktig bild av hur det är att leva med en spyfobi. Men som gör mig mest nervös är väl att jag är rädd för att få en panikattack under intervjun! Jag menar, jag ska ju snacka om ett ämne som är ganska så känsligt för mig och väcker starka minnen och tankar så alldeles enkelt är det inte. Fast antagligen så kommer det gå bättre än vad jag tror, förväntansångesten inför saker brukar ju oftast vara värre än det man oroar sig för :)

Fy vad jag känner mig värdelös!! Jag är så otroligt ledsen på mig själv så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag hade tänkt åka till skolan idag, gick upp och gjorde mig i ordning och allting, men jag insåg att jag skulle bli fem minuter försenad. Då vågade jag inte åka iväg, för att det skulle vara så pinsamt och jobbigt att komma in i klassrummet för sent, för att jag skulle få sådan ångest då. Sen när har jag STRUNTAT att gå till skolan för att jag är försenad (jag är nästan alltid försenad tyvärr)?!? Vad är det med mig!

Jag fick verkligen någon knäpp när jag tog den där flagyl-tabletten. Jag VÅGAR INTE gå till skolan! Fy vad galet dålig jag känner mig. Jag vill för allt i världen inte skapa mig mer problem än jag redan har, en ny rädsla (som såklart bygger på spyfobin då, men jag har faktiskt inte haft särskilt mycket problem med att gå till skolan innan, det har varit en självklarhet, så det känns fruktansvärt onödigt att dra på sig det problemet nu!).

Jag måste bryta det snabbt. SÅ VARFÖR GICK JAG INTE DIT! Det är bara att hoppa upp på hästen på en gång om man har ramlat av, så att man lär sig att det inte var farligt. Men hjälp vilket berg jag redan har byggt upp inför att gå till skolan.

Det hade varit okej ifall lektionen åtminstone var vettig, för då hade jag kunnat lyssna, men nu är det som att sitta och lyssna på "blablabla" i tre timmar, evighetstimmar med massa ångest.

Det enda jag tänker på är att jag kommer få en panikattack och vara tvungen att rusa ut, och vad ska de i klassen tänka om mig då? De tycker säkert redan att jag är konstig (OBS: ja i mitt huvud tycker de det, men i verkligheten har de antagligen inte ens tänkt på att jag skulle gjort någonting konstigt). Dörren är längst fram i klassrummet så alla ser om man går ut. 
Varför varför varför har jag dragit på mig det här!

Och jag får så ont i hela själen, dåligt samvete gentemot mamma, för jag vet att hon kommer bli jättefrustrerad och ledsen när hon läser det här. Men jag vet inte vad jag ska göra, eller jag vet (hoppa upp i hästen igen), men jag kan bara inte förmå mig att göra det, och DET skrämmer mig. 

Jag tänker att det är jobbigt nu den här kursen, när man sitter på lektionen och verkligen inte hänger med och bara somnar (andra hoppar också över lektionerna för att de inte är så givande), men att nästa kurs blir bättre, för då kommer inte timmarna kännas så plågsamt långa utan det kommer vara mer intressanta grejer vi pratar om (sjukdomslära) så då kommer jag lära kroppen att det inte är farligt att vara i klassrummet. 
Men tänk om jag inte lyckas lära om igen? Om jag har fastnat vid att det är "farligt"?

Men vadå farligt, vad bygger jag upp i mitt huvud egentligen, att få panik är INTE farligt, det värsta som skulle kunna hända är att jag rusar ut och tror att jag ska spy eller bli tokig av panik, de andra kommer undra vad det var som hände, men antagligen inte lägga mer vikt vid det än så, och paniken skulle gå över: och det jag är mest rädd för skulle hända, att jag då blir rädd för att gå till skolan igen och inte vågar gå tillbaka in i klassrummet, ja det är ju det jag håller på med nu - i förebyggande syfte för att OM jag gick dit så skulle det kunna LEDA TILL att jag inte vågade gå dit... Vart finns logiken (nej, ingenstans, för en fobi är inte logisk), då är det väl bara att gå dit, jag har ju ingenting att förlora på det eftersom "det värst" redan har hänt om jag inte går dit?

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för det som skrämmer mig också är att jag nu har "förbrukat" mina "utrusningar", så ifall jag går tillbaka, igen och igen, efter att jag rusat ut, ja det är DÅ de kommer börja undra vad jag håller på med. Så nästa gång jag går till lektionen kommer jag ha ännu mer krav på mig själv att jag INTE FÅR rusta ut, för att det blir "en gång för mycket" och detta kommar göra att ångesten blir olidlig och jag vill rusa ut, och så vågar jag inte gå in igen, ifall det gör att jag kommer rusa ut igen.

Jag vill verkligen inte störa de andra, duktig-flicka-syndromet kommer fram och vill vara till lags, och vid varje utrsuning känner jag hur mitt värde sjunker, för att jag har "ställt till det", både för mig själv och för de andra. 

Därför vågar jag inte gå till skolan, för jag vill inte tappa mitt värde helt. Men nu känner jag mig istället HELT VÄRDELÖS för att jag inte vågade hoppa upp på hästen igen av rädsla för konsekvenserna, nu gör jag också fel. Den här prestationsångesten, att jag känner att jag inte räcker till, inte duger, den sliter sönder mig.

Jag skäms. Varför blev det såhär?
Jag tycker ju om skolan. Vad ska jag ta mig till, hur ska jag ta mig ur det här?

Förlåt mamma!

GAAH, de här nedtryckande känslorna och tankarna gör mig tokig, de får mig att inte kämpa, för "jag är ju ändå så värdelös och kommer inte klara av det". Jag vet att jag inte är värdelös egentligen, men fy bubblan vad kass jag känner mig nu, och i sådana här stunder så tvivlar jag verkligen på att jag inte är värdelös. Jag har ju misslyckats!

Hahaha, jag har hört den innan, men trillade över den nu igen, och den är lika roligt fortfarande! 
Jag hade gärna velat se lärarens reaktion när hon/han läste den här uppsattsen! Den är KLOCKREN :D

Idag är det ett år sedan du gick bort morbror bäver. Så lång tid, men ändå så kort. Det känns tungt att tänka tillbaka ett år i tiden. För ett år och en dag sedan så levde du, för exakt ett år sedan fanns du inte mer.

DUMMA CANCER!!

Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns liksom inga ord. Det är inte rättvist, men livet är inte rättvist heller. Du kämpade iaf tappert, och lämnade många fina minnen kvar till oss, tack för det. Tack för att du gav mig de underbaraste kusinerna man kan ha. KRAM!

De senaste dagarna har jag mått så mycket bättre, jag har haft energi och varit glad! Helt otroligt skönt, jag har nästan känt mig... frisk. Man får vara glad så länge det varar. 
Undra vad det var för HEMSK medicin jag fick äta som fick mig att sjunka ner så djupt i deppighetshålet och må så kasst? Fast kanske var det en dundermedicin eftersom jag nu mår så mycket bättre. Undra ifall det är för att jag just slipper att käka medicinen som fick mig att må pyton, eller om det är för att den hjälpte...? Hmm, oavsett så är det ju toppen att jag har fått några dagar med energi. 

Igår skulle jag, som så många gånger iförr, gå upp för trapporna till några kompisar som bor på fjärde våningen. Det brukar vara väldigt tungt och jag flåsar som om jag vore världens mest ovältränade människa, men den här gången så, woops, var jag uppe på femte våningen och insåg då hur lätt det var att gå upp för trapporna den här gången! Det var bara att vända och gå ner en trappa igen, och det var med glädje jag gjorde det kan jag säga! :D

Nu håller jag tummarna för att jag får fler sådana här dagar med energi, så att jag orkar gå till skolan och kanske till och med klarar den här kursen, DET hade varit fantastiskt!

Idag var jag hos frisören. Och ja, jag fick ångest och panik när jag var där, det börjar liksom bli en tradiotion, nästan som om jag tror att jag måste få det. Jag känner mig så instängd, man sitter där med ett skynke tight fastsnörpt runt halsen så att man knappt kan andas, och sen får man massa klet i håret (om man ska färga det då - annars hoppas jag inte man får något klet i håret!) och ska sitta så... länge. Då börjar tankarna: hur skulle det se ut om jag fick panik och var tvungen att rusa härifrån? Springa genom stan med massa klet och en mantel, hm, mindre lyckat. Eller tänk om jag skulle bli akutbajsenödig så att jag bara inte kunde hålla mig, vad pinsamt att fråga "ifall man får gå på toa", tillsammans med allt klet och hårtussar. Eller tänk om jag skulle vara smittad av magsjuka och det bryter ut just när jag sitter hos frisören!

Nej det vill man inte vara med om, och då sätter ångesten igång, just typiskt, och den gör det BARA för att retas för att den vet att man är så hemskans rädd för att den ska sätta igång eftersom det då är ett steg närmare till någon av de där knepiga situationerna som man helst inte vill hamna i.
Och ja, då sitter man där, och känner hur manteln snörps åt runt halsen och hur "fast" och "instängd" man är. Inte kul, men paniken går alltid över tillslut, och det är viktigt att komma ihåg. Fastän det känns som om man är på gränsen att bli tokig eller göra något galet så gör man ju aldrig det, panik är inte farligt och den går alltid över tillslut.

Jag försökte andas lugnt och sänkte ner axlarna (har liksom som ni förstår en tendens att spänna mig i hela kroppen när jag får ångest/panik) och försökte tänka på att jag inte är ensam om det jag känner, att det säkerligen finns fullt med personer som har panik när de sitter hos frisören, fast det syns inte på dem. Antagligen inte ens jag som också är en paniker skulle se ifall personen bredvid mig hade panik - även om det när man själv har det känns som om hela världen ser. Och OM jag nu skulle bli akutbajsenödig tex så är det nog inte första gången någon har frågat ifall de får gå på toa.
Det hjälpte faktiskt det där, och jag lyckades till och med njuta av hårtvättningen (åh, det är ju så skönt när de masserar hårbotten :D) och nu sitter jag här med min belöning för att jag klarade att bemästra paniken: en ny fräsch frisyr! 

Vill du göra skillnad? Kom ihåg, många bäckar små blir en stor å, även trettio kronor gör skillnad...
Rädda barnen: https://www.rb.se/geengava/pages/geengava.aspx
Unicef: http://unicef.se/stod-oss

Röda korset: http://www.redcross.se/stod-oss/fler-satt-att-stodja/ge-en-gava/

Adra: http://www.adra.se/sida/63/stod-oss.aspx

Amnesty: http://www.amnesty.se/engagera-dig/ge-en-gava/

Ps. För att se att en hjälporginisation (i Sverige) är pålitglig kan man kolla på postgironumret, om det börjar med 90 är det en kontrollerad orginisation som uppfyller vissa krav. För att läsa om vad som krävs för att få ha 90-nummer: http://www.insamlingskontroll.se/

Skit skit skit. Igår tog jag bara en tablett flagyl, istället för två som jag ska. Jag mådde så sjukt dåligt av den så jag kunde bara inte stoppa i mig den, jag tänkte att jag kan ta en tablett om dagen de sista tre dagarna istället, liksom trappa ner.

Eftersom jag själv tycker att det är intressant att läsa om andras erfarenheter och upplevelser, särskilt om någonting jag själv också går igenom, så tänkte jag dela med mig av de borreliabloggar som jag har hittat så att den borrelianyfikne som råkar trilla in här slipper ägna massa tid åt att söka runt massa på google efter fler bloggar som jag gjort haha:

http://neuroborreliosis.blogspot.se/

http://friskochkry.blogspot.se

http://vardsangensvard.blogspot.com

http://livetmedborreliaochtwar.wordpress.com/

http://lymebloggen.blogspot.com/

http://qvittra.bloggagratis.se/2009/10/

http://botaborrelia.wordpress.com

http://edina.bloggagratis.se/

http://www.minborrelia.se/

http://dressyrflicka.blogg.se/lyme/

http://arielle.blogg.no/cd57.html

 

 

Jag är medlem i en facebookgrupp för oss emetofober (spyfobiker). Det är skönt att kunna skriva av sig om sin panik och sina fånigheter, se att man verkligen inte är ensam om dem och veta att folk förstår och inte tycker man är knäpp i huvudet för det. Nu tänkte jag visa hur en sådan fånighet kan se ut, det här skrev jag idag: 

Gah, oresonliga fobihjärna! Så fåniga saker man kan bli rädd för :S
Nu är jag rädd för att min kompis, som jag bor med, satt bredvid min klasskompis som var magsjuk förra veckan. Tänk om han blivit smittad, eller typ fått smitta av något slag på sina kläder. Nu låg han i min pojkväns säng (på min sida) och det var inget överkast på så då finns det ju på lakanen. Jag vet, fånigt tänk, men jag är ändå jätteorolig för att bli smittad! Och jag kan ju inte byta lakan eftersom det är min pojkväns säng o han skulle tycka det var superfånigt (vilket det egentligen är) o dessutom antagligen inte har några rena lakan nu...

Hon sa i morse att hon mådde så illa på bussen hit att hon höll på att spy! Tänk om hon inte är frisk trots allt!! :S Hon sa att sist hon spydde var i måndags, men hade feber tills i onsdags...

Och sådär håller fobihjärnan igång dagar i ända. Inte konstigt att man blir trött! Fobihjärnan hittar alla möjliga och omöjliga sätt man skulle kunna bli magsjuk på, man är ständigt på sin vakt.

Livrädd. Dumma tablett som ger mig sådant illamående! Nio dagar avklarade, fem dagar kvar! Och fy bubblan vad jag är livrädd. Jag pratade med en annan borreliasjuk idag, han har också tagit den här tabletten och mått pyton av den - han spydde av den! Snacka om att jag blev livrädd, tänk om jag också kommer spy av den?!? Jag tog den precis och sitter med massa ångest just nu... Undra om det liksom blir värre och värre ju längre tid man tar den och allt illamående byggs upp tills jag spyr då!? Läkaren sa nämligen att fjorton dagar är max vad man klarar av med den här tabletten: vad menade han med det liksom! Blir det bara värre och värre eller? Oro, rädsla, ångest, panik, kaos.

Jag vill verkligen gå till skolan i morgon eftersom vi ska ha genomgång inför labben, som är obligatorisk, men fy vad jag är rädd. Sist jag var i skolan fick jag sådan panik att jag gick därifrån! Jag mår så illa hela tiden, och alltså har jag panik hela tiden, det är knappt att jag klarar att bara ligga i soffan och kolla på webb-tv, så hur ska jag klara att sitta instängd i klassrummet? Och dessutom så har min kompis precis varit magsjuk, gaaah, tänk om hon hade vinterkräksjukan och fortfarande smittar. Jag kommer ha sådan extrem ångest. En och en halv timma är det bara (egentligen tre, men jag planerar bara att gå på en och en halv pga hur jag mår), men det kommer kännas som två evigheter. Jag är så galet rädd inför i morgon, att åka till skolan och må illa. För illa vet jag ju att jag kommer må, och att sitta i skolan då, och vara jätterädd för att få panik av allt illamående och vara tvungen att rusa ut. Hjälp, det skrämmer mig. Jag vill inte, men jag vill! Vill klara det, vill fixa skolan, men min fobi spjärnar emot, och jag har ingen energi att utmana den - det gör mig jätteledsen. 
Men jag har fixat NIO hela dagar med illamående, och jag ska göra mitt allra bästa för att fixa den där en och en halv timman i morgon. Jag SKA greja det, fastän jag skakar som ett asplöv av energibrist och rädsla.