Att leva med oro

Jag mår bara så hemskt illa hela tiden av den här medicinen så jag orkar inte ens skriva på bloggen. Jag kämpar för att äta och få i mig medicinen, det är hemskt påfrestande att tvinga i mig någonting som jag vet får mig att må illa. Hjälp vilken ångest det skapar. Min fobihjärna skriker och gormar om att jag INTE vill ha i mig den, men jag måste ju, för jag SKA bli frisk, men så är frågan... hur mycket får det kosta på vägen? 
Jag har inte klarat av att gå till skolan i veckan, har mestadels bara legat på soffan under täcket och kollat på ensam mamma söker, och försökt få i mig tre mål om dagen, och tagit medicinen. Men jag får väl försöka acceptera att det är så det är just nu: jag är sjuk (även om samhället verkar vilja tala om för mig att jag är frisk som en nötkärna eftersom det inte syns på mig att jag är sjuk). Jag får försöka vara glad för att jag orkade helt otroligt mycket i höstas. Men fy bublan, den här medicinen är tortyr för mig som spyfobiker!! Att må illa... uwwh... konstant ångest och panik. Undra om den stressen har mer negativ påverkan på kroppen än medicinen har positiv? Men... tänk om jag blir kvitt fobin för att jag vänjer mig vid att må illa? ;) höhö, det hade varit något. Tyvärr tror jag inte det fungerar så. Men DÅ hade det ju verkligen varit en dundermedicin och vekligen haft positiv effekt!

Fast trots allt illamående och trötthet så var jag faktiskt ute och käkade på restaurang med min pojkvän, mamma och hennes kille igår! Det var trevligt, även om jag var väldigt trött och borta i huvudet.

Usch jag känner mig så otrevlig, för det syns ju inte att jag inte hänger med i samtalen, att jag inte orkar, så om folk inte vet det, eller kommer ihåg det, så tror de ju att jag är tråkig/jobbig/blåst, och det känns inte helt roligt. Och även om folk vet att det är på grund av den eländiga borrelian så sjunker de känslomässiga intrycken man får för stunden in, tillslut tar de över. Och just nu är jag ju ganska jobbig, gnällig, trött, seg i huvudet, osocial osv. Jag är bara så rädd att det därför tillslut ska fastna hos de jag umgås med, att det ska bli sådan jag ÄR i deras ögon. Ett tag så kan de komma ihåg varför jag är som jag är, men tillslut blir det vardag, att jag helt enkelt är sådan... Och tänk om jag då fastnar i det? Eller tänk om jag faktiskt är såhär? 
Jag vet knappt vad som är jag längre, allting flyter ihop. Jag vill inte att sjukdomen ska bli en så stor del av mig att jag tappar bort mig själv i den, men det är inte så lätt, när den parasiterar på mig, bor innuti mig och äter upp mig. 
Nej, nu ska jag i alla fall försöka tänka positivt, det tycker de äckliga inkräktarna nog inte om!

Positivt: Jag var som sagt ute och käkade på restaurang och hade trevligt igår. Och idag var jag, pojkvännen, mamma, hennes kille och min "blivande svärfar" ute på ett café och tog en fika. Vilken familjehelg det blev! :)
Haha, min kompis undrade om det fanns någon särskilt anledning till att de alla var här, men nej, vi har inte gått och förlovat oss, det var inte därför jag skrev "blivande svärfar"! Kom på att det kanske kunde tolkas så, men näe, det kommer dröja ett tag haha. Även om jag redan tex börjat fundera på barnnamn (på topp nu är: Elias, Liam och Nellie), men man får väl planera och drömma om framtiden! Det är positivt, då vill man framåt och har någonting att jobba för.