Att leva med oro

Mitt i all stress får man försöka hitta tid till att bara slappna av ett tag.

Det är helt sjukt vad lite tid jag har nuförtiden. All tid går åt till skolan och sjukhusbesök och däremellan lite stress med annat. Det är därför det har ekat tomt här på bloggen det senaste, jag vill hemskt gärna blogga, men skolan och hälsan har första prioritet. Mitt enda mål för tillfället är att jag ska försöka ta mig igenom den här mörka stressiga perioden. Tiden rusar iväg!

Tänk, jag har inte ens hunnit skriva ett litet inlägg om hur ångestframkallande mörkret är för mig! Vinter och mörker, det förknippar jag med vinterkräksjuka, därför är den här tiden på året extra jobbig. Dock tror jag att jag oberoende av min fobi skulle tycka att den här halvan av året är extra jobbig eftersom jag påverkas väldigt mycket av ljuset - när det är mörkt runtomkring mig så blir det mörkt inom mig också.

En sak är bra med all den här stressen, och att tiden bara rinner iväg, och det är att jag knappt haft tid att ha ångest och reflektera över att det är vinter och mörkt! Hösten har flugit förbi, och den tiden som vanligtvis går långsammast - innan julen kommer med alla mysiga ljus (min räddning!) - försvann hux flux i och med att jag tillbringade mestadels av den på sjukhuset (konstigt nog så gick tiden fortare än vanligt då, det känns som om det borde varit tvärt om med tanke på att fördriva tiden på ett sjukhus inte är det roligaste man kan göra, men jag tror att det kändes så bara för att jag var så upptagen av allt sjukhusrelaterat att jag inte hann tänka på någonting annat). Och nu har vi så väldigt mycket i skolan så jag fortsätter rulla vidare inne i min bubbla och har knappt märkt att det redan är advent och december typ! Galet. Men det är väldigt skönt kan jag säga, att slippa all enorm ångest jag vanligtvis har vid den här tidpunkten. Jag fortsätter gärna inne i min lilla tiden-rusar-iväg-bubbla om minskad ångest kommer med på köpet. Fast, det är väldigt tråkigt att inte hinna med bloggen som jag skulle vilja, och att stressa är aldrig skoj. Jag har inte ens hunnit hitta mina julgrejer så att jag kan julpynta - samtidigt som jag pluggar kemi såklart då - men det är ju faktiskt inte december riktigt än ;)

Nej, nu ringer potatisen efter mig i köket så det är bäst att jag passar upp på dem, annars kanske de blir sura och svartnar eller något! :O

 

Ha det bra alla där ute! Och till alla er som tycker att mörkret är jobbigt - försök göra någonting mysigt av det, tänd ljus och sätt på julmusik eller kolla på en mysig film utan dåligt samvete för att du sitter inne. Hitta saker som är positiva med den här tiden på året, det finns ju faktiskt en del saker trots allt :)

 

 

 

Den här skulle de ha på akuten när jag kommer in ;)

 

Veckan efter att jag blev utsläppt från sjukhuset bodde jag hos min pojkvän. Jag vågade inte vara ensam, jag orkade inte riktigt ta hand om mig själv - laga mat och alla sådana elementära saker - men mest av allt var det kanske rädslan för att synbortfallet skulle komma tillbaks. Tänk om jag var ensam någonstans och det hände igen? Tänk om det då blev som första gången, att jag inte kunde se ordentligt och dessutom tappa ordförståelsen så att jag varken kunde prata eller förstå vad folk sa. Vad skulle jag göra då? Inte skulle jag kunna förklara för någon vad det var som hände, och heller inte ringa någon (i värsta fall) eftersom jag inte skulle kunna se. Värst var det eftersom jag varken visste varför det hände, när det kunde hända eller vad som egentligen skulle hända om det hände igen. Otäckt.

Synbortfallet kom faktiskt tillbaka! Jag blev utskriven på onsdagen, och på lördagen kom synbortfallet för tredje gången. Då var jag hemma hos min pojkvän, men blev väldigt förskräckt ändå. Jag hade inte ätit på ett tag, och det var en gemensam faktor med de andra gånger det hade hänt - att det var längesedan jag åt - så jag käkade lite yoghurt. Sen bestämde vi oss för att somna bort från det, jag hade verkligen ingen lust alls att åka in till akuten igen, en lördagskväll! Det skulle bara bli en evighetslång väntan på ingenting. Efter en timma hade jag nästan helt återfått min normala syn, så vi somnade.

 

Jag tog mig iväg till skolan på måndagen trots att jag var helt slut, vi skulle börja en ny kurs (kemi - ehe, inte min starkaste sida) så jag ville verkligen inte missa lektionerna. Tack och lov att min killes "sambo" (de är som ett gift par haha) går i min klass så han fick hålla koll på mig. Jag ville verkligen inte få synbortfall i skolan, hur skulle det bli!?! Hur skulle jag då lyckas ta mig därifrån liksom? Cykla när personer och saker i halva synfältet är "osynliga" är inte en superbra idé. AJ, där kom en lyktstolpe!

Näe, jag höll tummarna för att slippa.

Tyvärr fungerade inte mina tummar som de skulle. På onsdagen var de nog lite slitna, för då fick jag nämligen synbortfallet igen... i skolan. Det var en halvtimma kvar av lektionen, plötsligt lägger jag märke till hur otroligt konstiga lärarens glasögon ser ut! Konstigt att jag inte sett det tidigare. När jag skulle kollar ner för att anteckna så förstår jag varför jag inte märkt det innan: det var inte glasögonen, utan min syn. SKIT. Jag kan inte se min hand, den är osynlig. Min kompis övervakaren satt bredvid mig och såg att något var på tok, han förstod vad det var. Jag gick ut och ringde mamma. Skit skit skit, fjärde gången var det nu. Hur ofta skulle det här hända? En lärare går förbi och jag förklarar läget (hon vet att jag varit fram och tillbaka på sjukhuset). Jag ringer till sjukhuset och de säger att jag MÅSTE åka in till akuten. Jag försöker förklara att det känns väldigt onödigt, att det hände i lördags utan att jag åkte in, och att de ändå inte kan göra någonting åt det på akuten, men tydligen är det nödvändigt att jag åker in dit ändå. Min pojkvän lånar en väns bil och kommer och hämtar mig (kändes dumt att ringa efter en ambulans liksom, men jag kunde inte direkt ta mig dit själv så hade inte min pojkvän - eller någon annan - kunnat hämta mig så hade det ju fått bli ambulans) och sen börjar väntan på akuten. En fjärde gång. Jippie... eller? 
Kanske inte direkt. De snackade om att jag skulle läggas in över natten, men jag sa att jag verkligen inte såg poängen med det och de gav med sig. Phjuh, jag vill inte sova ensam på sjukhuset (den här gången ringde jag inte hit mamma, kanske började jag vänja mig lite vid hur det skulle gå till när det hände för fjärde gången? Jag var inte lika rädd). De gjorde lite undersökningar och tog blodprov, as usual, och den här gången stannade jag på akuten i... sex timmar? Läkaren sa till mig att ringa vårdcentralen sen och säga att jag vill ha en remiss till neurologen (lättare sagt än gjort skulle det visa sig! Systemet fungerar inte som det ska om man säger så). Han schasade även ut min pojkvän vid ett tillfälle för att fråga mig ifall jag varit med om någonting traumatiskt, blivit vårdtagen eller något sådant. Det var verkligen obehagligt att bli ställd mot väggen med den frågan, usch, det kändes nästan som om man varit med om något hemskt bara för att de frågade om det liksom. De sa att de var tvungna att fråga det om man har konstiga symtom utan att de hittar någonting på undersökningarna. Men nej, vad jag vet så är det traumatiska jag varit med om tillfället då min spyfobi startade: när jag var ca ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Det tycker jag är tillräckligt traumatiskt, och jag är glad att jag inte har ännu fler traumatiska upplevelser i bagaget.

 

De sa till mig att jag skulle åka in till akuten om synbortfallet kom tillbaka - suck - och med det var jag lämnad åt mitt öde igen. Den här gången vågade jag inte gissa på hur lång tid det skulle ta innan jag var tillbaka på akuten. Det är nog bäst så, annars spelar väl ödet mig ett spratt igen... nästa gång får sprattet vara lite roligare än att hamna på akuten tycker jag! :)

 

Aiiiiiihh. Jag blir tokig!

Jag har varit så hemskt irriterad den senaste tiden, och nej, jag snackar inte om PMS nu (även om det med all säkerhet finns inslag av det med, höhö) för det är mitt eksem som är boven! Den tar min sömn, uppmärksamhet och ork. Det kliar som jag vet inte vad, främst i ansiktet, hårbotten, ryggen, armarna och ... mellan benen! När man ger sig på att le känns det mest som en plågad grimars eftersom ansiktet stramar och spricker. En sån sak som att bli masserad i hårbotten - som vanligtvis är underbart - är inte att tänka på eftersom huden på de flesta ställen bestämt sig för att överge mig. Massagen blir med andra ord hyfsat smärtsam och blodig om man vågar försöka. Att ens ha huvudet på en kudde är plåga nog.

Känslan av att ansiktet (och hela hårbotten!) håller på att trilla av är inte så mysig. Särskilt inte när man ser att det faktiskt HÅLLER på att trilla av när man kliar: det är nästan så att man tror att det börjat snöa, inomhus, eftersom det flyger massa skinnflagor överallt.

Jag kan säga att det inte är någon bra idé att ha svarta kläder på sig när eksemet bråkar såhär, de blir nämligen prickiga ganska snabbt! SUCK säger jag, jag blir verkligen helt galen på det här kliandet! Speciellt när det väcker mig på natten, varför liksom, uppmärksamhetsberoende? Det är ändå ingen trevlig uppmärksamhet jag har att erbjuda när jag blir väckt sådär så man kan ju undra varför det händer igen, och igen...

Jag är verkligen trött, både psykiskt och fysiskt.

Jag vill bli frisk från allt elände NU. Är det inte det ena så är det det andra, kan jag inte åtminstone få en liten paus? Eller istället för att min hud överger mig så kan väl eksemet överge mig? Jättebra idé tycker jag :D

Note to eksemet: jag tycker verkligen att jag är tillräckligt trött som det är, så jag vill gärna få sova när jag sover, annars går jag omrking och är jätteirriterad och det är ganska så trisst. Punkt slut.

Ungefär såhär såg CT-maskinen ut som jag fick åka in i.

Lite mindre klaustrofobisk än magnetröntgenapparaten ;)

Efter blood patchen kändes det lite lättare att ligga inne på sjukhuset. Jag slapp ta mediciner! Och jag hade fått tillbaka aptiten. På kvällen gick det en romantisk komedi på tv så jag låg där i min säng, med chips och cocacola och kollade på en romantisk film, och det var riktigt trevligt. Ja, plötsligt kändes det nästan som på ett hotell... men bara nästan.

 

På onsdagen (den 2 november. Oj, nu är det två veckor sedan! Vad tiden går...) så skulle jag göra en CT-röntgen av lungorna. Jag var och röntgade lungorna för ett tag sedan och då såg de "misstänkta förstorade körtlar" så därför skulle jag röntga dem igen. Jag trodde inte att det kunde vara cancer eftersom alla mina blodprov är så bra och jag hela tiden får höra att jag är frisk, enligt deras mått mätta, men det var fortfarande oroligt att få höra att de sett misstänkta förstorade körtlar. Tänk OM det faktiskt var cancer? Visst, jag vill veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill för allt i världen inte att det ska vara någon cancer!

Jag skulle få kontrastmedel inför röntgen. Först snackade de om att jag skulle få dricka kontrastvätska, men jag sa att jag vägrade det - jag har hört om så många som spyr när de ska dricka den, för att det är så mycket och smakar äckligt... jag som knappt kan dricka ett glas vatten utan att bli full i magen. Så de bestämde sig för att de bara skulle spruta in kontrasten i armen istället. Jag hade redan en nål där så de slapp sticka mig, men jag var hemskt nervös för att jag skulle få någon biverkning av kontrastmedlet. De förklarade för mig att det skulle kännas som en våg av värme som åkte upp mot halsen, och att det skulle kännas varmt nere vid rumpan, som om man kissar på sig. Som vanligt flög tankarna genom hjärnan: tänk om jag kissade på mig på riktigt för att det kändes som om jag gjorde det? Tänk om jag får spyreflex för att det känns som om man ska spy när man får den där värmevågen upp i halsen? Att kroppen liksom tror att det är på riktigt...

Det var bara att svälja och se.

När de sprutar in saltlösningen (eller vad det är) som de alltid gör innan de sprutar in något annat så får jag någon konstig smak i munnen. Det smakar typ plastigt och något konstigt, som ingenting annat jag har smakat i alla fall, inte direkt äckligt, men konstigt. Jag trodde att det kanske var inbillning, men sen visade det sig att min kompis som legat inne mycket på sjukhus också brukar känna den smaken! Första gången trodde jag att det var ämnet de sprutade in som kom upp i munnen, och då fick jag panik eftersom jag inbillade mig att jag kanske inte tålde ämnet och det höll på att komma upp i form av en spya. Men näe, något annat är det, konstigt bara att det smakar, och så direkt när de sprutat in det!

Därefter sprutade de in själva kontrastmedlet. Iiiiih, seriöst, det kändes verkligen precis som om man kissade på sig! Och ja, det blev varmt upp genom magen/bröstet och halsen, fy vad otäckt det var att känna, som om maginnehållet kom upp i halsen. Men det var nyttigt för mig att känna tror jag, en känsla av hur det känns när man spyr, men utan de andra sinnenas påverkan - ingen smak, ingen lukt, osv osv. Det var trots allt inte så farligt, bara lite otäckt, mest för att jag fick ångest.

Sen var det över, jättefort gick det! Jag åkte bara in i maskinen två gånger, typ en minut per gång. Lite skillnad från magnetkameran om man säger så!

 

När det var klart så fick jag snacka lite mer läkarna och så fick jag välja om jag ville stanna en natt till eller bli utskriven. Jag valde att få åka hem, fastän jag kände mig väldigt svag och skakig i benen, men mamma var ju med mig. Det kändes verkligen konstigt att åka därifrån, det var tryggt att vara där, bara kunna trycka på en knapp och så kom någon till en. Fast det var ju skönt att komma bort från sjukhusmiljön och få andas "frisk luft" igen! 
Vi åkta till mataffären för att köpa något att laga till kvällsmat, men vi fick vända igen utan att köpa något för jag blev helt snurrig av att vara där inne. Det gick inte. Jag var svag i benen, och det var så otroligt mycket intryck, trots att det knappt var något folk i affären. Ljud och massa intryck, det blev för mycket, jag var helt slut efter en liten kort sväng därinne. Ganska skrämmande hur snabbt kroppen "bryts ner" - att gå den där svängen i mataffären kändes som att ha sprungit flera mil - och även skrämmande hur mycket intryck vi hela tiden utsätts för men som vi inte tänker på för att vi är vana! När man varit instängd på ett lugnt rum med samma gamla väggar som enda intryck så blev de där vanliga intrycken helt överväldigande. Inte konstigt att alla är stressade när kroppen och hjärnan ska bearbeta alla tusentals grejer vi ser, luktar, känner, hör osv hela tiden och selektera ut vad som är relevant. Jag blir matt bara av att tänka på det hehe.

Intressant erfarenhet, det fick en att tänka till, det där med att det är så mycket intryck, och hur snabbt man vänjer sig vid något.

 

I alla fall så var det skönt att vara utskriven igen! Och nu höll jag tummarna för att jag skulle lyckas hålla mig ifrån sjukhuset en längre tid, för jag vet inte om det faktum att jag nuförtiden är mer på sjukhuset än i skolan är något att skryta med direkt :P

 

De tog blod från armen och sprutade in i ryggen! (obs: inte min arm)

 

På morgonen blev jag väckt av en sköterska som sa till mig att jag skulle få komma ner till operation (nej jag skulle inte opereras, men blood patchen skulle utföras nere på operation av en narkosläkare, ifall något går fel så vill man vara på plats typ) redan om tio minuter. Det var bara att skynda sig på toa (som om jag inte gjorde det ändå haha, mitt huvud tillät inget annat) och sen ner i sängen och så var jag redo för avfärd. Jag fick ingen frukost, vilket också var för att man inte ville ta några risker, om något gick fel så ville man kunna söva mig och då ska man inte ha ätit på x antal timmar innan, för att minska risken att må illa. Så, men andra ord, jag hade inte velat ha någon frukost om de så försökte tvinga i mig den.

Mamma fick som tur var följa med mig in till operationsrummet. Där var ett helt gäng (sex stycken?) med grönklädda doktorer och sköterskor. Behövdes det SÅ många för att sticka mig i ryggen? Oj oj, de måste ha trott att jag var en riktig vilding ;) Nej men hela situationen gjorde att det kändes som om jag skulle genomgå ett mycket större ingrepp än jag skulle. Jag var hemskt nervös, jag skulle vara vaken under hela ingreppet, och det enda jag kunde tänka på var "tänk om jag får panik under ingreppet".

De var väldigt noga med att det skulle vara sterilt, på ryggen, och på armen där de skulle ta blodet. De dränkte armen med sprit och sen omringade de den med massa gröna tyger. Jag trodde att det var för att jag inte skulle få se när de stack mig, men tydligen var det för att det inte skulle komma in några bakterier i det området där de skulle sticka. Ja, inte mig emot, håll bakterierna borta!

Det kändes som om jag låg i ett minimalt tält, och det var ganska otäckt, för jag var helt "fast" och instängd. Sånt sätter igång mina paniktankar - att jag inte kan fly. Ännu läskigare var tanken på att de skulle sticka mig i ryggen och mycket kunde gå fel (vilket den upplysande narkosläkaren kvällen innan så snällt hade förklarat för mig), om jag rörde mig till exempel... jag var tvungen att ligga HELT stilla. Så, tänk om jag fick panik!?! Då kanske jag inte skulle klara av att ligga blickstilla utan röra på mig, eller börja skaka. Eller tänk om jag fick en nysattack eller började hosta så att jag ryckte till? Hjälp, det fanns mycket som kunde göra att jag ryckte till, så tänk om jag skulle göra mig själv förlamad!

Mina tankar är bra på att katastrofiera allting kan man säga.

Såklart började det klia på näsan, och min ena arm var inpackad i ett grönt tält, den andra var fast i en maskin som mätte hur jag syresatte mig och pulsen, så där fick jag ligga med min kliande näsa. En sköterska försökte klia, men på fel ställe, och mamma försökte klia, men även det på fel ställe. Tillslut gned jag näsan mot kudden och då vart den lite mer nöjd.

Sen skulle det hela börja, oj vad nervös jag var. Narkosläkaren som skulle sticka mig förklarade under hela ingreppet vad som hände, det var bra, det lugnade mig lite att veta vad som hände. Hon bedövade mig på två ställen, och sedan stack de mig i armen. Därefter gick sköterskan som stack mig i armen med blodet till hon som satt och stack i ryggen, och så sprutade hon in det.

Ungefär när de var på punkten att sticka mig i armen så kom den, paniken. Det blev varmare och varmare, och sämre luft att andas eftersom jag låg ihopkurad med ansiktet in bland tygerna. Paniken bubblade upp, "nej, nej, nej, skrek hela jag", men bubblandet fortsatte. Jag låg på operationsbordet och fick panik, precis som befarade, MEN de andra grejerna jag var rädd för skulle hända om jag fick panik, hände inte. Jag låg blickstilla, trots paniken som tog över min kropp och mitt sinne. Någonstans där inne fanns logiken kvar och fick mig att ligga stilla, kroppen visste att det här var skarpt läge, och att det här skarpa läget var mer skarpt än vad paniken som bubblade upp var.

När det verkligen gäller så går paniken att hantera! Man blir inte tokig, man gör inga knäppa grejer eller försätter sig i livsfarliga situationer då man har panik, för logiken finns kvar där inne och håller upp en stoppskylt om man försöker passera en väg som leder till riktig fara. Jag klarade att ligga stilla, trots min panik. Det var hemskt plågsamt att nästintill kvävd av ångest ligga kvar, men det gick och jag blev inte förlamad.

Oj vad rädd jag var, livrädd, sådär så jag antagligen var helt likblek. För det var skarpt läge, paniken FICK INTE ta över, för då kunde jag bli skadad för livet. Det tog på krafterna, men när logikhjärnan sa till på skarpen så förstod faktiskt paniken att den där logikhjärnan menade allvar! Det finns något som står över paniken, den har inte kontrollen även om det känns så ibland när man har panik.

 

Kom ihåg det alla ni som lider av panikångest - paniken är ursprungligen till för att skydda en, alltså leder inte paniken till att man gör någonting som skadar en för det går emot hela panikens natur. I sånna här skarpa lägen så har inte paniken makten utan håller sig på plats. Paniken är inte farlig, bara otäck!

 

Jag rullades ut till uppvaket, där skulle jag ligga en timma (det blev typ två och en halv timmar) så att de fick se hur det gick. De frågade hur det kändes, och jag vågade knappt känna efter. Tänk om det inte hade hjälpt? Jag hade fortfarande ont i huvudet, det kändes precis som innan då jag låg ner, men jag kunde inte säga någonting innan jag testat att sätta mig/ställa mig upp. Däremot så var ryggvärken borta!! Jag tänkte att det kanske var tillfälligt, men nej, den var borta. Puts väck. Jag som trodde att det var muskelvärk! Vad kan det då ha varit, om det försvann direkt av att de gjorde en blood patch? Varför skulle ryggvärken försvinna så snabbt om läckan (det droppade ju ut hjärnvätska) stoppades? Konstigt tycker jag, och de hade inget svar heller... De sa att ingen riktigt vet varken varför man får sån här postpunktionell huvudvärk, och inte heller varför det hjälper med en blood patch. Det är inte vetenskapligt bevisat att det fungerar med blood patch, men uppenbarligen gör det ju det så därför görs de. Varför resonerar de inte på samma sätt i förhållande till "vetenskapligt bevisat" med tex... borrelia? Ja, det kan man verkligen undra. Vet ni att det inte heller är sk vetenskapligt bevisat att flour hjälper för tänderna? Ändå uppmanas man att skölja med flour och ha flourtandkräm, för det fungerar i praktiken.

 

I alla fall, back to the story. Efter en halvtimma skulle jag testa ifall det hade fungerat eller inte! Jag höll tummarna. De höjde sängen till sittande läge, och därifrån skulle jag ställa mig upp. Det var svårt att avgöra hur det kändes i sittande läge, eftersom jag hade spänningshuvudvärk, men när jag ställde mig upp, då brast det. Jag kunde STÅ! Jag tog några stapplande steg, som om de vore mina första: jag kunde GÅ, utan att jag höll på att svimma! Jag började gråta, av lycka. Det hade fungerat. Oj vad mycket spänningar som släppte, det var helt otroligt! Den känslan går inte att beskriva. Att efter många dagars av tortyr äntligen kunna stå, ja till och med gå på toa själv, utan att skynda sig för glatta livet, och att inte ha sådär förbannat ont eller vara nära på att svimma... Helt fantastiskt.

När jag tillslut rullades tillbaka till infektionskliniken och fick mat så hade till och med min matlust kommit tillbaka. Jag var lite rädd att jag skulle börja bli fånig med maten efter att inte ha vågat äta de dagarna jag hade så ont, så det var också en väldig lättnad att se att jag ville och kunde käka.

Tänk, det här med att gå, käka, ha en kropp som fungerar, det är sådant vi tar för givet när det gör just det, fungerar. Det är först när något inte fungerar som det ska som man upptäcker hur mycket man uppskattade det när det fungerade...

 

Jag är så enormt glad och tacksam att den där blood patchen hjälpte! Tack till den som kom på att man kunde spruta in sitt eget blod i ryggen som ett "plåster", hur du kom på det förblir ett mysterium, men det var bra att du gjorde det ;)

 

 

Jag är en fånge i min kropp

Jag vill fly, bort

Men det går inte

Jag är fast.

 

Hur långt jag än springer

Så finns det där, kvar

För att plåga mig

Det spelar ingen roll

Hur långt bort jag flyr

Vi är fångar i samma fängelse

Jag och mina känslor

 

 

Skriven av mig december 2010

 

Jag höll andan då vi rullade in på infektionsavdelningen. Var det någon som var magsjuk? Och när sköterskan skulle ge mig en tablett att svälja, för den outhärdliga smärtan, så hopades ångesttankarna. Hon pillde på den massor! Tänk om hon precis gått från någon med magsjuka och sen stod där och rullade min tablett mellan fingrarna, smetade in den med bakterier? Jummie Jummie, eller inte. Mamma sköljde av tabletten, jag vet, det var fånigt, men jag var inte i ett läge där det gick att utmana mig själv (även om man egentligen, om man vill bli fobifri, ska utmana sig själv hela tiden, med allt), huvudsaken just då var att jag skulle få i mig tabletten och förhoppningsvis få lite mindre ont! Tyvärr gick det verkligen inte att lura ner den där rackaren i magen. Den liksom växte i munnen och varje gång jag försökte svälja så åkte vattnet ner runtomkring, men tabletten lyckades jag inte trolla bort. Den låg envist kvar i munnen, bromsad av tungan som tydligen gått i maskopi med hjärnan och bestämt sig för att tabletten till varje pris inte fick slinka ner i halsen. Jag försökte göra min röst hörd, men de vägrade att lyssna. Inte ens min envishet lyckades den här gången.

Jag kan ju säga att det hela hade varit BRA mycket lättare om jag kunde svälja tabletter, men TUSEN gånger lättare (kanske till och med mer!) om jag inte hade haft någon fobi - då hade jag antagligen inte heller haft problem med att svälja några tabletter. Allt kommer hela tiden tillbaka till den där eländiga fobin.

Sköterskan fick hämta ett stolpiller till mig. Varför det heter så har jag ingen aning om, men i alla fall så ska man stoppa upp det i rumpan! Kanske kom namnet till för att någon fick associationer av att stoppa upp en stol i rumpan? Men så farligt kan jag tala om för er att det inte var så oroa er inte!

 

Uj, uj, jag undrar hur många gånger jag tänkte att det i det rummet jag fått bott folk med magsjuka... tänk om något fanns kvar någonstans, i väggarna, på nattduksbordet eller fjärrkontrollen till TV:n? På min föreläsning i skolan fick jag liksom veta att vissa magsjukefilurer kan överleva i ETT HALVÅR. Chockerande nyheter för en spyfobiker, genast hade min hjärna präntat in den kunskapen i minsta lilla vrå. Varför kan det inte gå till så med allt annat de försöker lära ut också? Vilket snille jag skulle vara!

 

Efter att jag legat och knipt igen ett tag - vem skulle vinna, jag eller bäckenet! - bestämde jag mig för att göra ett försök att gå på toa, trots smärtorna, för jag ville verkligen inte använda bäckenet. Det var inte bara smärtan som hindrade mig från att gå på toan, men jag kom till en insikt: trots att jag var hemskt rädd för att sätta mig på den där toan, där någon med högsta sannolikhet har spytt, så skulle jag ju förr eller senare vara tvungen att släppa på trycket, för bäckenet hade jag ju som sagt redan tackat nej till, så varför dra ut på det ännu längre?

Mamma fick hjälpa mig, först att lägga papper på toastolen (säkerhetsbeteende, I know) och sedan vara min krycka och toapappersmatare (ja, alltså, toapappret skulle inte matas, men matas fram, så att det inte skulle ta tid. Vi försökte slå rekord i att gå på toa snabbt, typ). Jag var helt svimfärdig och mitt huvud exploderade, men tack vare mammas hjälp hann jag gå på toa och skynda mig tillbaka ner i sängen innan någon svimningsolycka inträffade. Tur det! Men plågsamt var det minst sagt, och på min korta lilla utflykt in på toan upptäckte jag givetvis alla eventuella spyredskap de förvarade där. Spyhinkar. Yaay. Det fick mig inte alls att tänka på alla calicivirusdrabbade patienter de slänger in där på infektionskliniken titt som tätt.

Man tycker att min hjärna borde vara spytrött på allt som har med spyorostanka att göra, men tydligen går den fortfarande igång på det. Hur roligt kan hjärgubbarna ha egentligen?

 

Söndagen och måndagen var mest fulla med smärta. Jag fick lite besök av snälla vänner, men annars hände det inte mycket. Mamma läste högt ur en bok också, och jag käkade brustabletter, tog till och med stolpiller med morfin i! Tre gånger om dagen fick jag mat, suprise, men aptiten hade väl flytt iväg på solsemester eller något och lämnade mig ensam där i helvetet - undra vem som hade det varmast? - för någon mat var jag inte sugen på. Lite feber hade jag också minsann, det brukar jag aldrig ha (även om jag kan känna mig febrig så visar termometern envist på att jag är frisk, ungefär som alla andra prover jag tar brukar göra), det gjorde oss alla lite förbryllade. Feber hörde inte hemma i den här sjukdomsbilden. På måndagskvällen kom en narkosläkare och skrämde upp mig, de skulle antagligen göra så så kallade bloodpatch på mig och han berättade så snällt om alla risker som fanns med att göra en sådan! Det var inte säkert att det hjälpte alls, eller så kanske man råkade sticka hål på det stället där de stack hål förra gången, så att man bara förvärrade allting genom att göra ytterligare ett hål där hjärnvätskan kunde rinna ut. Eller, ännu värre, om man hade riktigt otur kunde man bli förlamad (att sticka i ryggen är aldrig riskfritt)! 
Hjälp! Jaha, det var trevliga upplysningar? Och efter det skulle jag vilja göra den där blodpatchen eller? Kanske var det ett sätt att försöka spara lite pengar, få mig att inte våga göra det? Well, det lyckades nästan, men bara nästan, för i den stunden kände jag bara "skitsamma om jag blir förlamad eller något, bara jag inte spyr och smärtan kanske försvinner så gör det!", men lugn inför morgondagen kan man väl inte säga att jag var...

 

Tredje gången gillt nu då! ;P

 

Smärta! Obeskrivlig smärta, jag vet inte vad jag ska säga mer, jag har aldrig varit med om en sån smärta. Mamma beskrev det som att det var som att vara med någon som födde barn hela helgen. 
Det började på fredag kväll. Jag fick en yrselattack, och då menar jag inte att jag blev lite yr, nej hela världen snurrade runt. Jag låg ner i sängen och kände hur rummet föll, mina ögon rullade i rasande fart åt vänster och jag försökte hela tiden dra tillbaka dem, för rummet rullade i ännu mer rasande fart åt vänster (jag frågade en av de jag bor med om mina ögon rörde sig, men de var stilla, jag kan ju säga att så kändes det INTE). Det var otäckt, jag har aldrig någonsin varit så yr, inte ens i närheten. När jag blundade kändes det som om jag skulle rulla ur sängen. Jag var livrädd, ropade på de jag bor med och bad dem ringa någon sjukhusupplysning eller så. Ringde hem mamma som var och handlade (hon stannade kvar hos mig efter lumbalpunktionen för att se hur det gick, och tur var väl det!) och försökte koncentrera mig på att andas, lita på att det inte var farligt. Den tanken som var mest skrämmande var "tänk om jag blir illamående av allt snurrande och spyr!!"'. Så även om snurrandet i sig själv var otäckt så var det alltså den tanken som paralyserade mig. Onödigt. Alltid den där spyfobin.

Tillslut ringde vi till sjukhuset, men de sa bara att vi skulle avvakta så det gjorde vi. Efter ett tag försvann yrseln. Istället kom ryggvärken, aj aj aj. Sådan enorm muskelvärk! Kan man ens ha så ont i musklerna, var det verkligen de som gjorde ont?

 

Jag lyckades somna på natten i alla fall, men när jag vaknade på lördagen mådde jag hemskt. Jag hade något galet ont i ryggen, och i huvudet. Så länge jag låg raklång, utan kudde, så fungerade huvudet och jag hade bara lite spänningshuvudvärk, men om jag försökte resa på mig så exploderade det, kändes som ett otroligt tryck i hjärnan som om den svullnade upp. Värst var dock ryggvärken. Jag låg och ville bara skrika, sparkade med benen för att försöka få ur mig smärtan, la findus ärtor under ryggen, använde en massageapparat, mammas smärtapparat (typ elektriska stötar där man har ont), fick massage och tog till och med värktablett. Mammas receptbelagda medicin! Jag hackade den i småbitar, det smakade vidrigt och jag var hemskt rädd för att ta den (man kan ju må illa av medicin!! Ja kanske spy till och med) men jag hade så ont att jag tvingade mig själv att ta den. Inget hjälpte.

På något sätt överlevde jag trots allt dagen, massagen lindrade tillfälligt och Findus ärtor räddade mig, ibland lugnade sig värken och jag kunde andas för ett tag istället för att kväva mina skrik. Det var tortyr. Äta? Jag försökte få i mig lite linssoppa under flera timmars tid, jag kunde inte lyfta på huvudet utan var tvungen att ha det i samma nivå som ryggen, annars fick jag så ont att jag blev svimfärdig. Jag fik ha ett vattenglas bredvid mig med ett sugrör så att jag kunde dricka ur liggande läge. Det var inte lätt, särskilt inte som jag tycker att det är hemskt läskigt att ligga ner och dricka - det känns som om man ska sätta i halsen och kvävas eller få en kräkreflex (som sagt, alltid den där fobin). Det blev inte mycket för min mage den dagen, och dum som jag var så hade jag bestämt mig för att börja käka antibiotikan den dagen (jag lyckades svälja - hade den i drickform, för tabletterna var stora - på mindre än fem minuter!!) eftersom provresultaten från tyskland talade för att jag har borrelia och twar. Hade jag vetat att jag skulle få så hemskt ont så hade jag inte börjat den dagen av alla dagar, jag kunde ju inte ens äta eller dricka, hur skulle jag lyckas få i mig medicinen?

Under hela den här tiden var jag skitskraj att jag skulle spy, eftersom en av mina kompisar gjort det som biverkning av lumbalpunktionen! Dessutom så känner jag en del personer som spytt av smärta, och jag hade ju extremt ont, tänk om kroppen reagerade med att skicka upp en spya? Aiihih. Fast, det skulle vara ganska motsägelsefullt av den att reagera så eftersom varenda nerv i min kropp tror att det är livsfarligt. Hm. 
En sak som var skönt var att jag under dagen hade kontakt med en på infektionskliniken som en gång i timmen ringde och frågade hur det gick. Det kändes bra, jag visste att jag skulle kunna säga att jag inte fixade smärtan mer och så skulle vi få komma in till sjukhuset, men jag tänkte att det kanske skulle bli bättre. Sjukhuset en gång till liksom, snark? :P

 

Att sova den natten var helt kört, men jag lyckades slumra till (med musik i öronen för att försöka avleda tankarna på smärtan) ungefär i en och en halv timma. Den natten skulle det minsann bli vintertid också, en timma mer som jag "borde" sova på. Inte för att jag vet vad det skulle varit för skillnad på dagen och natten ändå eftersom jag bara låg raklång i sängen oavsett haha. Men det sitter mentalt, att veta att "nu borde jag egentligen sova" eller kunna tänka "nu är det dag, jag får vara vaken, alla andra är också vakna", ja det gör faktiskt skillnad i hur det känns.

När det äntligen blev morgon och jag "fick" vara vaken så skulle jag försöka gå på toa. Oj. Det var lättare sagt än gjort! När jag försökte lyfta huvudet minsta lilla höll jag på att trilla ihop, yrsel, smärta, det gick inte. Jag fick helt enkelt snabbt dyka ner på golvet och liksom dra mig fram på golvet med hjälp av benen - så att huvudet och ryggen fortfarande var i platt läge - till badrummet och toan. Snabbt upp, kissa, knappt hinna torka mig och dyka ner på golvet igen. Jag trodde verkligen jag skulle tuppa av där inne på toan! Kravla på toagolvet är inget jag gör frivilligt, ska jag ner där och krypa omkring, ja då är det riktigt illa haha. Måste sett ganska tokigt ut.

 

Vi bestämde oss för att jag inte skulle fortsätta med antibiotikan, den blev bara för mycket, och så bestämde vi att vi skulle försöka ta oss hem till mamma (två timmar härifrån, eeeh, eko eko, hur tänkte vi där? :O) eftersom mamma varit borta ganska länge vid det här laget. Men först skulle vi åka in till sjukhuset så att jag förhoppningsvis kunde få någon smärtlindrande spruta så att jag klarade att ligga i baksätet under resan (var ju tvungen att ligga rak). Vi ringde efter min pojkvän som fick komma och bära ut mig till bilen - jag höll på att svimma i hans armar, och tyvärr inte för att det var så romantiskt, nej, huvudvärken var inte så värst romantisk faktiskt. Tuff tuff till akuten, den här gången hette ambulansen mamma, tredje gången på mindre än två veckor. Man kan ju undra vad de tänkte. Jag fick åka på en bår från bilen, att gå var inte att tänka på. Ja, ska det vara så ska det vara bår och hela köret ju ;)

 

Vi fick ett eget rum på akuten, de tog blodprov på mig (suprise!) och lite sånt. Jag kände att jag behövde gå på toa, men jag hade verkligen ingen lust att kravla på sjukhusgolvet på akuten så där hade jag ett problem. Sköterskorna kom på den briljanta idén att ge mig ett bäcken och när jag så att säga skulle få utföra mitt behov så kom det in en manlig sköterska som skulle hjälpa mig, en ung sådan. Plötsligt var jag inte alls kissenödig längre! Bäckenet blev liggande, jag knep igen, visst, förr eller senare så skulle jag vara tvungen att släppa på knipet, men det var senare. Men vet, kanske skulle jag lyckas gå på toa senare och slippa bäckenet (kan avslöja att så blev det, jag slapp tack och lov!)?

Efter några smärtfyllda timmar på akuten blev det bestämt att jag skulle läggas in (så mycket för att åka hem till mamma!) på... INFEKTIONSKLINIKEN! Oj hjälp. Och jag som råkade ut för en spyende person på akuten (hon spydde antagligen av smärta, vilket ju ökade på min oro för det där med att smärta kan leda till att man spyr), vad skulle inte kunna hända där då!?! Snälla som de var så fixade de det så att jag kunde få ett eget rum som mamma också kunde sova i. Tack och lov för att de fixar så mycket och hjälper en på det sättet, de ska ha all cred för det verkligen. Alla vi mött på under de dagar jag varit inlagd har varit snälla och hjälpsamma, det känns tryggt att veta.

 

I hissen på väg till infektionskliniken såg jag en röd lapp som liksom skrek om uppmärksamhet. Där stod det att patienter som skulle till infektionskliniken och misstänktes ha "caliciviruset" (och influensa mfl, men de fastnade inte lika mycket på näthinnan liksom) skulle ta yttervägen. Jag vet vad det viruset innebär! Det är vinterkräksjukan! Jag var på väg in i farozonen. Där hamnade alla som blivit uttorkade av magsjuka och sånt där läskigt (mest gamla då). Samma sköterskor som kanske handskats med en sådan person skulle sedan gå in i mitt rum och skaka av sig bakterierna därifrån så att de kunde hoppa på mig. Oj, hur skulle det här sluta?

 

 

I måndags förra veckan, efter en hög med undersökningar, blev jag frisläppt från sjukhuset. Jag höll mig därifrån i ungefär ett och ett halvt dygn, sen blev det ambulansfärd igen (hehe, så bra gick det med "den här ambulansfärden var förhoppningsvis den sista i mitt liv" som jag skrev i ett tidigare inlägg) med följande sjukhusvistelse på akuten. Synbortfallet var tillbaka! De hade sagt åt mig att ringa akuten ifall det hände igen, så då gjorde jag det. Jag var rädd att talet och ordförståelsen skulle försvinna igen, men som tur var hände inte det den här gången och synbortfallet höll "bara" i sig i strax under en timme. Jag fick gå till ögonläkaren och göra syntest och efter typ sex timmar på sjukhuset fick jag åka hem igen. Lite lagom utmattad.

Vad händer, varför händer det? Kommer det komma tillbaka fler gånger? Jag vill INTE bli blind, det skulle vara en total mardröm. Min kropp är utmattad, helt slut, men den kämpar och kämpar för att orka med. Jag kämpar psykiskt också för att orka med, det tär på en att åka fram och tillbaka till sjukhuset och oroa sig hela tiden. Inte bara för alla fobirelaterade saker, utan för saker som varenda människa hade oroat sig för i den här situationen (det tror jag i alla fall).

Vi fick en tid till infektionskliniken för att göra en lumbalpunktion på fredagen, så fram tills dess var det bara att hålla tummarna för att jag inte skulle behöva åka in till sjukhuset igen.

 

Jag lyckades hålla fingrarna, och resten av kroppen också för den delen, borta från sjukhuset tills det var dags för lumbalpunktionen.

För er som inte vet vad en lumbalpunktion är så är det en undersökning man gör för att kontrollera likvorvätskan (hjärnvätskan), tex för att utreda ifall man har neuroborrelia eller TBE (vilket var vad man skulle göra i mitt fall). Man får lägga sig hopkurad till en liten boll och puta med ryggen så mycket som möjligt (vissa får istället sitta upp framåtlutad och puta med ryggen). I den ställningen sticker de först in en nål med bedövning mellan två kotor i ryggraden. Därefter sticker de in den riktiga nålen varigenom hjärnvätskan droppar ut, långsamt.

Sådär fick jag ligga ett tag och droppa, i tio minuter i alla fall. Det gjorde inte ont, men var väldigt läskigt. Värst var det för att jag har två kompisar som gjort den här undersökningen och de blev helt utslagna en vecka efteråt, den ena spydde! Jag var verkligen livrädd för att få det som biverkning av lumbalpunktionen, därför var det väldigt plågsamt att ligga där hopkurad och liksom bara vänta in öder - skulle jag börja må illa?

Bara det faktum att vi var på INFEKTIONSKLINIKEN var skrämmande! Tänk, där kanske folk är magsjuka!?! Eller har andra läskiga smittande infektioner. Det är ju den avdelningen där alla smittande patienter hamnar. Läskigt värre. Tänk om några sluga bakterier passade på att krypa in i min hjärnvätska när de stack hål i ryggen på mig? Många (osannolika) skrämmande tankar hann flyga genom hjärnan där jag låg. Eller tänk om jag skulle få panik och rycka till, så att jag blev förlamad? 
Jag lyckades ligga still, jag blev inte förlamad. Men däremot så fick jag faktiskt biverkningar av undersökningen. Ja, det är nog (om man bortser från alla fobirelaterade saker) det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Själva lumbalpunktionen var inte särskilt läskig eller så, men det som kom efter, fy, det önskar jag verkligen ingen. Om jag fick välja mellan att göra om benmärgsprovet eller lumbalpunktionen (ryggmärgsprovet) så hade jag helt klart valt det förstnämnda! Utan tvekan, trots att den undersökningen var bra mycket mer otäck, men den gav i alla fall inga hemska biverkningar...

 

 

 

Oj oj, min ryggsäck börjar bli tung, erfarenheterna samlas på hög där men här på bloggen ekar det tomt, i och för sig just därför. Jag känner att jag börjar få allt för bra koll på det där sjukhuset!

SMÄRTA, enorm smärta, har jag fått genomlida. I förra inlägget skrev jag och berättade att jag levde, de här dagarna har jag nästintill önskat att jag inte gjorde det - jag har aldrig varit med om en så fruktansvärd smärta, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ville bara BORT!

Inom loppet av två veckor känns det som om jag har åldrats väldigt mycket, så mycket har hänt, men ändå så lite. Det går inte riktigt att beskriva. Att vara inlagd på ett sjukhus är ganska så enformigt och ohändelserikt egentligen, men ändå har jag fått vara med om så mycket. Jag har minst sagt fått en inblick i hur saker och ting fungerar på ett sjukhus i alla fall! Kanske något att skriva på CV:t inför framtida jobb (jag kommer hamna inom branschen liksom - jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker)? Visst, jag missade tentan när jag låg inne, men det här borde väl ge ett litet plus i kanten också, eller? Ingen kan anklaga mig för att inte veta vad patienterna jag sticker i framtiden går igenom i alla fall. Jag har blivit stucken jag vet inte hur många gånger, i ryggen, i höften, på båda armarna och handryggarna, på sidan av handen, i fingret... man tycker att jag borde vara van vid nålstick, men ändå är jag lika spänd inför varje stick! Oj vad mycket blod de har tagit, tror jag har lämnat mer blod än vad en blodgivare får göra. Undrar om de kommer känna igen mitt namn när jag presenterade mig för de som jobbar på labbet om när vi kommer dit på studiebesök nästa gång? En gång misslyckades de med att sticka mig så de var tvungna att ringa upp en från labbet för att sticka mig i fingret, jag var lite orolig att det skulle vara min lärare (visserligen hade det varit bra, då hade hon inte behövt tvivla på att jag hade en vettig anledning till att inte göra tentan den dagen) men det var någon annan. Det blir lustigt att se henne i skolsammanhang sen, men det är så det är när man valt en sån här utbildning - ungefär som när jag skämde ut mig för en kille från min skola som hade praktik när jag skulle göra en MR-röntgen (läs här). Jag har fått göra massa olika undersökningar också och varit på över 12 olika "avdelningar" på sjukhuset det här året - min pojkvän som bott här lika länge som jag visste inte ens vart sjukhuset låg då han skulle besöka mig när jag var inlagd. För mig är det som mitt andra hem nästan, jag är där mer än i skolan. Galet.

Erfarenheter är alltid bra på något sätt, men det kan vara riktigt tungt också. Jag är så utmattad just nu efter allt farande fram och tillbaka till sjukhuset att bara sitta framför datorn tar såpass mycket kraft att jag måste vila mellan varven. Idag när jag precis hade blivit utskriven skulle jag och mamma bara in och handla några matgrejer men vi fick ge upp det försöket och vända igen, det var så mycket intryck överallt (hjälp, jag var van vid att ligga i ett tyst rum dygnet runt liksom) att jag blev helt matt, benen bar mig inte ordentligt och det gick bara inte. Kroppen bryts ner otroligt snabbt, skrämmande snabbt. Efter lite mer än fem dagars konstant sängliggande så orkar kroppen inte enkla saker. Att gå ett varv i en mataffär eller ta sig upp för trappan är som att springa flera kilometer, med den skillnaden att man efter att ha sprungit några kilometer känner sig fräscht trött och efter att precis kämpat sig upp för en trappa efter att ha varit sängliggande fem dagar bara känner sig helt slutkörd och svag!

Just nu orkar jag inte berätta om allt vad som hänt, det räcker inte krafterna till för och jag vill ta det i rätt ordning, men jag kände ändå att jag ville komma med en uppdatering på läget och liksom hålla igång bloggandet, för man vet tydligen aldrig när jag får chans att skriva något igen. Plötsligt kanske jag måste åka i ilfart till sjukhuset en gång till och bli kvar där, man vet aldrig. En tanke återkommer ständigt, "hur ska framtiden bli?", men jag måste försöka ta en dag i taget framöver och så får jag helt enkelt se vart allt det här tar vägen...

Ha det så bra ni kan allihop, och försök att glädjas över och tänk på hur underbart det är att du till exempel kan gå, höra, se, le (om du kan det, annars finns det andra saker du kan). Ja fokusera på allt du faktiskt kan göra för det är oftast väldigt mycket, och man glömmer lätt bort hur underbart det är att kunna göra allt det där - ända tills man inte kan göra det längre, då bannar man sig själv för att man inte uppskattade det lite mer. Så, passa på att ta en funderare och glädjas i just det här ögonblicket över allt du kan göra, för allt kan förändras förvånansvärt fort.