Att leva med oro

 

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är kaos i huvudet, det har slagit slint. Allt gör mig stressad, minsta lilla grej, för jag kan inte hålla någon ordning på grejerna uppe i hjärnkontoret. Och alla smågrejer som ligger utspridda lite här och var där uppe känns som stora kaotiska skräpberg som jag inte orkar ta tag i att rensa ut. 

Just nu känner jag mig verkligen nedslagen, deppig, irriterad, trött, förvirrad, förtvivlad, stressad, ledsen och jag ser ingen ände på det här. Jag är så förbannat trött på att må kasst, och på alla sjukhusbesök/vårdcentralsbesök som inte leder någonstans. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort alltihop, fly, för jag orkar inte tänka på det. 

Nu är jag så trött på att må såhär så jag känner att jag lika gärna kan testa lite allt möjligt för att se ifall det hjälper, så nu har jag bokat tid till en jagvetintevad för frekvensbehandling! Mot borrelian. Nu skolen di döden dö, och jag hoppas att deras död inte ger mig någon herxreaktion (kroppen reagerar för att det blir en sådan belastning att avgifta den då många borreliabakterier dör på en gång) för deras liv har orsakat mig tillräckligt med konstiga reaktioner tycker jag. 
Jag har ingen aning om hur en sådan här frekvensbehandling fungerar, det blir lite spännande att se, eller om den fungerar, det blir ännu mer spännande att se. Jag hoppas, men är inte överdrivet övertygad om vi säger så. Men, som sagt, vad som helst som kan hjälpa (bara jag inte spyr av det!! Är livrädd för att få herx, börja må illa och spy... alltid den där fobin), vem vet, kanske känner jag mig mycket bättre och får mer energi till att kämpa mig upp den sista biten också? Jag hoppas verkligen.  

Man får lite hopp, om att det ska bli lättare att få hjälp för de som i framtiden kommer insjukna i borrelia!  Ju fler som får veta vilken otrolig kamp det är - inte bara mot sjukdomen, utan även om rätten att få vård, bli tagen på allvar och få rätt behandling - för oss som lider av "kronisk" borrelia, desto bättre. För såhär får det bara inte fortsätta! Och förändras synsättet på borrelia (lyme disease) i USA så kommer det även att förändras i Sverige, eftersom vi bygger våra sjukvårdsriktlinjer på amerikanska riktlinjer, vars riktlinjer styrs till mångt och mycket av försäkringsbolagen. Det där var mycket kortfattat hur det hänger ihop, men bara så att ni förstår varför jag blir glad över att det kanske börjar hända lite saker i USA: förr eller senare måste samhället inse att sk "kronisk borrelia" inte är en inbillningssjuka. Kanske krävs det att de som sitter på makten får det för att det skall tas på allvar... Usch, jag önskar ingen den här vidriga sjukdomen, oj vad den kan ställa till det!

Jag längtar tills jag har pluggat färdigt och kanske kan börja forska kring det, för det finns mycket intressant att forska på. Jaja, nog snackat, här är nyhetssändningen för de som är intresserade :)

 

 

 

Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!

 

Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D

 

 

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har helt enkelt inte riktigt orkat, så det blev att jag tog en oplanerad bloggpaus. Jag har stuckit huvudet i sanden, försökt fly verkligheten, eftersom jag inte riktigt orkat ta itu med saker. Jag gör smågrejer till berg jag måste flytta, och känner mig rätt så nedstämd för att jag inte blir frisk någon gång! Jag längtar så efter att få må bra. Både från fobin och borrelian.

I morgon börjar höstterminen, allvaret drar igång. Och jag är så galet nervös och orolig (surprise)! För en vecka sedan tyckte jag att det faktiskt skulle bli roligt att börja igen, skönt att komma tillbaka till vardagen. Men nu sitter jag här och förfäras över morgondagen! Vi ska ha heldag, börjar pang på, med 6 timmars molekylärbiologi, och jag har sådan ångest. Jag är livrädd för att jag ska få panik i klassrummet, känna mig instängd, så som det var i våras. Jag är så rädd för det eftersom jag tänker att om jag får panik i morgon så kommer det dra igång en negativ kedjereaktion som resulterar i att jag inte vågar gå till skolan av rädsla för de där panikattackerna. Och just eftersom jag är så rädd för att kanske få en panikattack i morgon så kommer jag garanterat få det, vilket skrämmer mig ännu mer: nu vet jag ju att jag kommer få panik i morgon. Suck! Hur tar man sig ur den där kedjereaktionen? Jag vet att jag kommer sitta och känna efter hela lektionen och reagera på minsta lilla tecken på ångest och panik, och framkalla en panikattack genom katastroftankar som "tänk om jag får panik och rusar ut! Tänk om jag får panik nu och det gör att jag inte vågar gå till skolan den här hösten och ställer till med ännu mer problem än jag redan har, då skulle alla tycka att jag är dålig, och mamma skulle bli ledsen för att jag får ännu mer problem, och jag skulle bli så besviken och ledsen på mig själv att jag skulle bli deprimerad..." osv osv. När tar tankarna slut?! 
Jag blir helt matt bara av att tänka på alla tankarna haha. 
Okej, jag vet inte vad jag vill med det här, jag behöver bara få skriva av mig, för jag vet inte vart jag ska göra av all den här nervositeten och oron över i morgon, och över hur hela hösten ska bli. Jag har mycket mer jag vill skriva egentligen, men nu när jag har spräckt isen och i alla fall skrivit ett blogginlägg igen så kanske jag kommer igång och inte tycker att det känns som ännu ett måste att skriva. För jag mår egentligen väldigt bra av att få skriva av mig såhär. Och om någon läser och kan ha nytta av det jag skriver, för att de får se att de inte är ensamma om sina tankar och känslor tex, ja då är det ju en win-win situation. 

Haha, nu babblar jag bara på massor för att fly, fly från att göra mig i ordning för att gå och lägga mig, fly från att det ska bli i morgon och jag KANSKE kommer få panik i skolan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag kanske måste inse, att finns det någonting man inte kan fly ifrån så är det tiden. Den knuffar på bakifrån oavsett om man vill eller inte, så kanske är det bäst att jag gör mig i ordning för att sova så att jag i alla fall har lite energi i morgon. 
Gah! Mitt hjärta hoppar hej vilt, nervös nervös. Tacka vet jag min iphone, jag kommer nog spendera mestadels av lektionen ihop med den, sitta och redigera bilder eller någonting. Fly, stoppa huvudet i sanden. Hmm... kanske ska jag försöka låta bli det, för även om det kommer kännas som en tröst där och då, och distrahera mina tankar, så gör det i längden att fobin får makten. Det gör mig beroende av säkerhetsbeteenden. 
Menmen, jag är glad om jag lyckas stanna kvar i alla fall halva dagen. 

ÅH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ FOBIN! Jag vill kunna stanna kvar HELA dagen, utan ångest, utan krångel. En dag kanske... andra har ju kunnat bli fobifria, oj vad gärna jag vill vara en av dem som kan se tillbaka på ett sådant här inlägg och säga att det är skönt att inte ha det så längre, att jag blev fri från fobin! Wow... Det ska jag försöka drömma om i morgon på lektionen. Utmana fobin, se den i vitögat, sitta kvar. Jag ska göra mitt bästa i alla fall!

Lycka till till alla er där ute som ska tillbaka till skolor och jobb och annat. Jag vet att vi är många som har ångest över det av olika anledningar, men man överlever ångest, tiden låter ingen fly, den tar en framåt och ut på andra sidan. Det blir bättre tillslut. Kram!