att stå och titta på
Knäckte min kompis lösenord igen och lånade hennes dator :)
Just nu är hela gänget på väg ut i snön för att "leka", bygga snögrotta och gå på prommenad. Jag själv är mitt inne i min "torkningsprocess" och kan bara stå och titta på när alla andra klär på sig för att gå ut och ha skoj. Jag vill också gå med ut, slippa stå här kladdig i mitt kladdnattlinne (som jag använder när jag är har smörjt in mig, så att jag slipper gå omkring naken).
Jag måste smörja in mig morgon och kväll (egentligen mer, men det tycker jag blir för mycket. När skulle jag hinna det?), och det tar ca 1 h per smörjningsgång för mig, ca 0,5 h till att smörja och 0,5 att torka. Så när man är på sånna här grejer så är det väldigt jobbigt, dels för att man inte orkar hålla på med massa exktra grejer, men också för att man antingen måste missa någonting kul för att gå iväg och smörja in sig eller gå och lägga sig en timma senare/gå upp en timma tidigare än alla andra. Jag kan ju säga att jag verkligen behöver min sömn, så det är ingen bra idé, men eftersom jag inte vill missa något roligt som händer så blir det att jag går och lägger mig senare än alla. Och de går och lägger sig sent! Dvs, när de är så trötta att de stupar, jag som alltid är trött är så trött att jag bara faller ihop vid den tiden :P Ajaj....
Fast jag är så trött nu så att jag faktiskt har struntat att vara med på deras nattliga aktiviteter för att kunna gå och lägga mig inte på toook för sent i alla fall. Som igår till exempel, då skulle de basta vid två på natten, och basta det kan jag ändå inte göra med mitt eksem eftersom det inte är bra med för varmt (svettas, uuh, deeeet kliar!), så då smorde jag in mig och gick och la mig istället. Mycket duktigt höhö.
Fast, det där med att sova har inte gått så bra de senaste nätterna, det kliar så jag blir tokig! Kanske är det för att jag lägger mig när jag fortfarande är kladdig? Eller för att jag sover på en madrass på golvet och det är dammigt? I dunno, något är det, för jag ligger bara och vrider på mig och kliar hela nätterna. Hoppas jag får sova lite inatt.
Hoppas ni som råkar läsa det här sover gott på nätterna i alla fall :D haha.
Och förresten, idag är det ju sista dagen på det förra nya året! Så GOTT NYTT ÅR!
ingen täckning, massa gråt
Fick precis veta att min pojkvän inte kommer hit... Han är sjuk, har jättehög feber. Jag längtade verkligen efter att träffa honom, det var över 2 veckor sedan vi sågs (nej, jag skulle inte klara distansförhållande, vi har haft distansförhållande i typ ett år så jag vet vad jag pratar om). Vi skulle ha två-års-jubileum på nyårsafton och byta julklappar och ha en mysig dag tillsammans. Nu kommer vi inte ens kunna snacka med varandra! För, gissa vad? Det här stället har INGEN täckning, om man inte vandrar ut i iskylan och hittar någon liten fläck. Vi brukar snacka med varandra varje kväll. Det som skulle vara en trevlig nyår och tvåårsdag tillsammans blev nu att vi inte ens kommer kunna snacka med varandra eller skicka sms till varandra på våran tvåårsdag. Kul, jippe, jag är SÅ glad - not... men jag får väl gå ut och hitta den där lilla teckningsfläcken och snacka ett litet tag, tills mina fingrar förfrusit. (nej, jag är inte jättepositiv och glad just nu)
Egentligen så orkade jag inte åka hit, är så deppig och trött eftersom jag hela tiden är rädd. Det känns väldigt jobbigt att behöva "spela" att man är pigg och glad - jag vill inte paja stämningen eller verka tråkig. Jag vill inte att folk ska tro att jag är någon som jag inte är, därför måste jag spela, låtsas att jag är mig själv fastän jag inte är det just nu. Jag är egentligen en pigg och glad och social tjej som älskar sånna här sammangang. Det tar på krafterna att låtsas, krafter som jag inte har.
Inatt fick jag knappt sova någonting. Jag och min kompis låg och snackade ett tag, det var såå otroligt underbart, har saknat det (hon har varit aupair i ett halvår och kom nyligen hem). Hon somnade som en stock, jag låg vaken hela natten och vred mig. Kliade. Vred mig. Kliade ännu mer. Och vaknade givetvis i morse med massa huvudvärk och allt annat än utvilad! Inte konstigt att jag inte orkar ta sånna här saker då - som att min pojkvän plötsligt inte ska komma hit längre, och är sjuk.
Sjuk, feber visserligen, men sjuk, och så börjar min hjärna spinna iväg i fel banor. Tänk om han är magsjuk bara det att han inte har spytt än? Hans brorsa kommer ju hit, då kanske han är smittad, och så blir alla här smittade och så fy fy fy... Men just nu är jag faktiskt till och med för utmattade för att oroa mig för det. Jag saknar min pojkvän! Jag behöver en kram, en kyss, någon som håller om mig och älskar mig precis för den jag är, utmattad och rödgråten för tillfället.
Nu kom hans brorsa in genom dörre, nu skulle han ha kommit hit. Tycker synd om honom som kommer ligga febrig alldeles ensam över nyår! :( önskar att han var här, fast helst frisk...
åhnej
En morgonpanikattack. Har fått fem timmars dålig sömn, kanske inte så konstigt att hjärnan tänker fel då. Fick ett sms från min pojkvän om att han ligger hemma och är sjuk och har jättehög feber. Genast satte min hjärna igång att hitta på massa läskiga händelseförlopp. VI ska träffas i morgon (efter att inte ha träffats på två veckor) var det tänkt, och jag såg fram emot det väldigt mycket, men hur blir det nu? Kommer han åka till nyårsfirandet fastän han är sjuk? Då kommer jag ju inte våga gå i närheten av honom ens, innan det är helt bekräftat att det inte är någon konstig magsjuka. Egentligen är jag inte rädd för andra sjukdomar, men ändå är jag det, eftersom jag tror att alla sjukdomar komma utveckla sig till magsjuka av något slag :S Blääääh, bara inte den här oron förstör min vistelse där...
Fy. Det är inte trevligt att vara nyvaken och jättetrött och få en panikattack som gör att det känns som om man ska kvävas! Det här smset skickades till min mamma för ca 10 minuter sedan:
"Jag är så rädd så rädd. Mitt hjärta skakar. Halsen blir hopsnörpt, kan inte andas, vet inte vart ja ska ta vägen. Vågar inte göra något, inte ens gå på toa. Dumt dumt dumt"
Sånna där sms brukar hon få när jag får panik. På något sätt så känns det som att det hjälper att beskriva det jag känner och skriva ner det, och veta att någon annan läser det och svarar. Det liksom lugnar ner systemet lite, man tänker på annat, tänker på att hitta rätt beskrivning och så känns det lite tryggt i bakhuvudet att 'man har skickat ut ett nödrop, ifall ifall, så är det någon som vet hur det ligger till'....
Nu har jag lugnat ner mig lite, så att jag inte håller på att kvävas längre i alla fall, alltid något. Ska se om jag lyckas gå in på toan och smörja in mig, med en av alla mina många krämer som jag har för mitt eksem. Och jag ska försöka ha trevligt över nyår, även om det enda som svävar omkring i min hjärna just nu är huruvida min pojkvän är magsjuk eller inte och hur det ska gå.
Usch vad dum jag är - nej så ska man inte säga - jag måste bara berätta, för att det är sånna fåniga tankar som kan dyka upp: jag inbillar mig lite sådär svagt att jag inte får sluta det här blogginlägget med en mening som handlar om spy eller magsjuka, för då kanske det för otur med sig, att det var det sista som jag skrev liksom. Som en förbannelse som lagts över mig. Hjälp, att jag inte kan bromsa min hjärna när den sätter igång sådär! Jag vet ju att det inte går till så. Bara för det ska jag utmana min rädsla och avsluta det här inlägget med något som har med spy eller magsjuka att göra (nej det är inte lätt, det är obehagligt och jag kommer känna det som att jag har bestämt mitt öde genom att göra så. Att bara för att jag skrev så så kommer någon bli magsjuk eller spy när jag är där. Och tänk om någon faktiskt gör det, då kommer jag tro att sånna där fåniga grejer faktiskt påverkar! :O och det skulle ju vara dumt... Jaja, nu ska jag inte fly genom att skriva mer :P)
spy spy, magsjuka, kräkas
i morgon bär det av
Jag har packat hela kvällen! Tycker verkligen inte om att packa, det tar så lång tid och jag får alltid sån beslutsångest, "den eller den tröjan, aah", och så slutar det med att jag tar med tio gånger mer saker än jag behöver. Jag är nog världens mest oeffektiva packare, därför det tar sådan tid, men nu är nästan allt på sin plats i sina väskor i alla fall.
I morgon (eller rättare sagt idag, hur har klockan kunnat bli så mycket?) ska jag åka till mina två kompisar som bor ca 3-4 h härifrån med bil där jag och en hel hög andra människor ska fira nyår :) Vi kanske blir 30 pers som bor under samma tak, och delar toalett. Hör ni vart jag är på väg? Yepp, klart oron finns där, tänk om någon skulle bli sjuk eller må dåligt? Så många på samma ställe! Från hela landet, vem som helst som kommer kan ha med sig någon äcklig magsjukesmitta, det är ju vintertider. Fy vad jag blir orolig när jag ser löpsedlar om vinterkräksjukan, fast det var betydligt värre förr.
Men jag vägrar låta min rädsla få hindra mig från att åka dit och träffa alla underbara människor! För det mesta så går det ju bra. Visst känns det lite jobbigt att åka dit med tanke på min oro, men samtidigt känns det väldigt tryggt också. Där kommer jag vara omgiven av vänner och personer jag verkligen tycker om och som jag vet skulle ställa upp om det var någonting. Och jag kommer slippa vara ensam - tror knappast alla 30 plötsligt får för sig att sova i skogen :) Så det är lite motsägelsefullt, jag älskar att vara i sammanhang där det är mycket folk runtomkring mig (då menar jag som jag känner, inte på stan eller så) men samtidigt får det mig att bli orolig för att smittorisken är högre... hmm, är jag schizofren?
Jag måste säga det, jag är så otroligt enormt tacksam för att jag har så många underbara människor i mitt liv. Det går inte att beskriva, jag är bara så glad och tacksam. Finns så många som betyder jättemycket för mig. Och jag är så glad för att jag har min pojkvän, att han står ut med mig och älskar mig för den jag är. Jag behöver inte skådespela inför honom, jag kan vara mig själv till 100 % och det är helt underbart. <3
jag vet att det inte är farligt, men ändå
Jag har sån ångest inom mig nu när jag skriver det här, för scenariot spelas upp i hjärnan som en skräckfilm. Panikattacken lurar i halsen som en stor farlig klump som hotar att kväva mig.
Och dumt nog så började jag hitta de läskigaste inläggen på bloggen "attlevamedfobi.blogg.se" (jättebra blogg som handlar om just hur det är att leva med en spyfobi osv) som handlade om tillfällen då folk spytt. Inte riktigt rätt läge just nu att läsa om allt sånt där och skrämma upp mig själv med "Åh nej, det där kommer hända mig inatt!!" när jag redan hade ångest och påbörjade panikkänslor...
Jag vet att panik, att spy eller att LÄSA om någon ANNAN som spyr inte är farligt, men ändå, det skrämmer skiten ur mig! Jag kan bara inte tänka logiskt när min hjärna har slagit på en panikattack och alla de dumma tankarna hemsöker mig och försöker lura mig att tro att jag är i livsfara... Jag önskar att jag bara kunde säga åt de där tankarna att försvinna, lämna mig i fred, men så enkelt är det inte.
hos frisören
Hejsan!
Idag var jag hos frisören. Jag har inte klippt mig på ett och ett halvt år, det är helt sjukt! Man tycker ju att mitt hår borde växt ner till golvet, men det har inte blivit mycket längre - inte konstigt med tanke på hur slitet det har varit. Det har bara inte blivit av att jag gått till frissan, och så kostar det ju en del - och är man fattig student så är man, men nu betalade mamma ^^
Egentligen är jag inte förvånad, jag hade nästan räknat med det, just eftersom jag var så orolig för att det skulle hända; tänk om jag skulle få en panikattack när jag satt där i frisörsstolen. Det är som självuppfyllande profetior, eftersom man oroar sig så mycket för att få en panikattack så tänker man ju på det hela tiden, och tänker nästan "jomen nu är det väl dags för en panikattack, jag vet att jag kommer få en..." Och mycket riktigt. Där satt jag i frisörstolen med en knäpp hålig mössa på huvudet (slingade håret) och ett sånt där förkläde som verkligen stryper en och fick en panikattack. Bara för att jag tänkte "åh nej, nu får jag inte få en panikattack, vad skulle jag ta mig till då? jag kan inte springa ut såhär! Fy vad obehagligt det känns, det där förklädet gör att jag inte kan andas..." osv.
Jag var skiträdd för att jag skulle tappa fattningen och springa ut i kylan med mössan på huvudet o förklädet och allt eller börja göra något konstigt inne hos frisören. Men tillslut, efter att ha skrivit två panik-sms till min mamma, så lyckades jag lugna ner mig lite - så att jag inte var på "hjälp-jag-blir-galen-nivån" längre...och efter ett tag gick det över.
Det 'roliga' är att det utifrån oftast inte ens syns att man får en panikattack. Frisören märkte det inte, och där satt jag och trodde att jag höll på att bli galen, dö eller värst av allt; spy. Självklart visste jag att inget av det skulle hända, men när man får en panikattack så försvinner all logik och känslorna tar över kroppen, tankarna, allt... man förlorar kontrollen, och det är det som är så fruktansvärt läskigt.
Jag litar inte på mig själv för en sekund har jag kommit fram till. Så om jag inte har kontrollen utan min knäppa hjärna och svekfulla kropp (sådär ska man inte säga, tänka eller skriva egentligen för tillslut tror man på det) har det; då är jag illa ute! Ungefär sådär känns det i alla fall...
Men det gick ju bra tillslut hos frisören och nu har jag äntligen klippt mig och blivit lite fräsch i håret. Gott nytt hår ;)
och så var det dags igen
Det som skrämmer mig mest är tanken på att jag skulle vakna på morgonen och ha panik eller må illa efter det att mamma har åkt iväg till jobbet. Och Tänk Om min lillebrorsa, som har åkt iväg någonstans nu, inte kommer hem ikväll så att jag är HELT ensam i morgon bitti? Jag kommer nog inte kunna somna ikväll förens jag hör att han kommer tillbaka.
Jag vill kunna vara ensam hemma, och jag vet inte varför jag har blivit såhär rädd på senaste tiden just för att vara ensam hemma? Innan fungerade det ju bra. Jag bor tillsammans med två kompisar som håller på och utbildar sig och därför är i skolan på dagarna vilket inte jag är, som bara läser fristående kurser. De åker tidigt på morgonen och jag har ändå kunnat sova till elva utan att ha haft jätteångest och besvärats över att jag sovit när ingen varit hemma... men den senaste månaden har varit hemsk. Då har jag gått upp samtidigt som dem och sedan åkt någonstans där jag sluppit vara ensam, tex till högskolebiblioteket eller sjukhuset (jag kan åka dit lite när som pga mitt eksem...) eller andra ärenden.
Jag är väldigt orolig inför vårterminen! Jag orkar inte fortsätta ha det såhär, med att jag inte vågar vara ensam hemma och alla hemska panikattacker. Jag hoppas att jag får komma till en psykolog som kanske kan hjälpa mig lite... åtminstone med det här att våga vara ensam hemma; jag kan ju inte leva som en parasit på andra människor hela livet!?
Life isn't fair!
Fast vem vet inte det, alltså att livet inte är rättvist. Så är det bra. Ingenting man kan göra något åt, men det är det som är så jobbigt! Jag hatar orättvisor.
Jag startade den här bloggen för att få skriva av mig. Mestadels om min fobi och allt som hör därtill, men även för att jag lider av något kallat atopisk dermatit (kommer nog berätta mer om det sedan) och för att ha något ställe att skriva av mig på om de känslor som tynger mig vad gäller min morbror som har cancer...
Vi var hos honom och hans familj (han har fru och tre småbarn, 3 till 8 år gamla) på julafton och det gör SÅ fruktansvärt ont i mig att se hur dåligt han mår. Han var så andfådd, bara för att han gått från ett rum till ett annat. Och hostade hela tiden gjorde han också - för att den äckliga vidriga dumma cancern äter upp honom inifrån. Jag klarar inte att skriva detta utan att börja gråta, det är så orättvist. Varför!?!
Läkarna har sagt att de inte kan göra något mer.
Även om jag förstår så förstår jag inte; jag fortsätter att tro och intala mig själv att han kommer att bli bra! Men mer och mer inser jag nog faktum, det är bara en tidsfråga innan det som inte får hända händer...
varför? varför? varför? varför? varför?
En panikattack?
Jag tror att Edvard Munch som målade "skriet" led av panikattacker, för han har verkligen beskrivit en panikattack i bildform i den här tavlan. Sådär känns det...
