ingen täckning, massa gråt
Fick precis veta att min pojkvän inte kommer hit... Han är sjuk, har jättehög feber. Jag längtade verkligen efter att träffa honom, det var över 2 veckor sedan vi sågs (nej, jag skulle inte klara distansförhållande, vi har haft distansförhållande i typ ett år så jag vet vad jag pratar om). Vi skulle ha två-års-jubileum på nyårsafton och byta julklappar och ha en mysig dag tillsammans. Nu kommer vi inte ens kunna snacka med varandra! För, gissa vad? Det här stället har INGEN täckning, om man inte vandrar ut i iskylan och hittar någon liten fläck. Vi brukar snacka med varandra varje kväll. Det som skulle vara en trevlig nyår och tvåårsdag tillsammans blev nu att vi inte ens kommer kunna snacka med varandra eller skicka sms till varandra på våran tvåårsdag. Kul, jippe, jag är SÅ glad - not... men jag får väl gå ut och hitta den där lilla teckningsfläcken och snacka ett litet tag, tills mina fingrar förfrusit. (nej, jag är inte jättepositiv och glad just nu)
Egentligen så orkade jag inte åka hit, är så deppig och trött eftersom jag hela tiden är rädd. Det känns väldigt jobbigt att behöva "spela" att man är pigg och glad - jag vill inte paja stämningen eller verka tråkig. Jag vill inte att folk ska tro att jag är någon som jag inte är, därför måste jag spela, låtsas att jag är mig själv fastän jag inte är det just nu. Jag är egentligen en pigg och glad och social tjej som älskar sånna här sammangang. Det tar på krafterna att låtsas, krafter som jag inte har.
Inatt fick jag knappt sova någonting. Jag och min kompis låg och snackade ett tag, det var såå otroligt underbart, har saknat det (hon har varit aupair i ett halvår och kom nyligen hem). Hon somnade som en stock, jag låg vaken hela natten och vred mig. Kliade. Vred mig. Kliade ännu mer. Och vaknade givetvis i morse med massa huvudvärk och allt annat än utvilad! Inte konstigt att jag inte orkar ta sånna här saker då - som att min pojkvän plötsligt inte ska komma hit längre, och är sjuk.
Sjuk, feber visserligen, men sjuk, och så börjar min hjärna spinna iväg i fel banor. Tänk om han är magsjuk bara det att han inte har spytt än? Hans brorsa kommer ju hit, då kanske han är smittad, och så blir alla här smittade och så fy fy fy... Men just nu är jag faktiskt till och med för utmattade för att oroa mig för det. Jag saknar min pojkvän! Jag behöver en kram, en kyss, någon som håller om mig och älskar mig precis för den jag är, utmattad och rödgråten för tillfället.
Nu kom hans brorsa in genom dörre, nu skulle han ha kommit hit. Tycker synd om honom som kommer ligga febrig alldeles ensam över nyår! :( önskar att han var här, fast helst frisk...
Trist att pojkvännen är sjuk! Hoppas att han blir frisk snart så att ni kan ses! Dock brukar jag bli lugnare när jag vet att någon har feber, jag tänker att "har man väl en sjukdom kan man inte få en till".
Lite därför är jag rädd för att "bli av" med min fobi, jag tänker att så länge jag har min fobi kommer jag inte kunna drabbas av magsjuka eftersom jag redan har en sjukdom. Konstigt tankesätt kanske, men det hjälper mig. Oftast har man ju bara feber och blir frisk sedan :)
Jag hatar också att behöva spela mig själv och låtsas att jag är glad. Jag vill inte heller att folk ska tro att jag är som nu jämt, för det är jag inte. Jag är också en glad och social människa och jag är så rädd för att folk ska tro något annat. Dock får man försöka tänka att alla människor kan må dåligt ibland och inte känna sig som sig själva. Säkerligen har människorna i släkten varit sjuka och inte känt sig som sig själva och du skulle väl inte ändra hela din uppgfattning om dem för det, eller hur? :)
