Att leva med oro

Det har varit så otroligt skönt den senaste veckan! Mamma har varit ledig (mamma och pappa är skilda och jag bor hos mamma då jag är hemma och hälsar på) så jag har kunnat slappna av lite och vi har haft jättetrevligt. I vanliga fall är jag ett nervvrak för att jag är så rädd för att vara ensam hemma (jag har på något sätt inbillat mig att det skulle vara TUSEN gånger värre att spy om jag var ensam än om någon, nästan vem som helst, fanns i min närhet). Men i morgon så börjar mamma jobba igen efter julledigheten och även om min lillebror är hemma så har jag ångest inför morgondagen.
Det som skrämmer mig mest är tanken på att jag skulle vakna på morgonen och ha panik eller må illa efter det att mamma har åkt iväg till jobbet. Och Tänk Om min lillebrorsa, som har åkt iväg någonstans nu, inte kommer hem ikväll så att jag är HELT ensam i morgon bitti? Jag kommer nog inte kunna somna ikväll förens jag hör att han kommer tillbaka.

Jag vill kunna vara ensam hemma, och jag vet inte varför jag har blivit såhär rädd på senaste tiden just för att vara ensam hemma? Innan fungerade det ju bra. Jag bor tillsammans med två kompisar som håller på och utbildar sig och därför är i skolan på dagarna vilket inte jag är, som bara läser fristående kurser. De åker tidigt på morgonen och jag har ändå kunnat sova till elva utan att ha haft jätteångest och besvärats över att jag sovit när ingen varit hemma... men den senaste månaden har varit hemsk. Då har jag gått upp samtidigt som dem och sedan åkt någonstans där jag sluppit vara ensam, tex till högskolebiblioteket eller sjukhuset (jag kan åka dit lite när som pga mitt eksem...) eller andra ärenden.

Jag är väldigt orolig inför vårterminen! Jag orkar inte fortsätta ha det såhär, med att jag inte vågar vara ensam hemma och alla hemska panikattacker. Jag hoppas att jag får komma till en psykolog som kanske kan hjälpa mig lite... åtminstone med det här att våga vara ensam hemma; jag kan ju inte leva som en parasit på andra människor hela livet!?