Att leva med oro

Nu sitter jag här och har halvt panik igen. Det är kväll, mörkt ute och mamma har gått och lagt sig. Jag känner mig ensam, och återigen är jag rädd för i morgon bitti, när mamma har åkt till jobbet. Rädd för att jag skulle vakna och må illa och vara tvungen att spy. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till då! Jag skulle gå under av panikkänslor, bli galen, eller fastna i paniken för evigt kanske. Jag litar inte på att jag skulle klara av situationen själv. Om mamma var hemma så skulle hon i alla fall kunna ta hand om mig och "ta ner mig på jorden" igen genom att prata logiskt med mig.
Jag har sån ångest inom mig nu när jag skriver det här, för scenariot spelas upp i hjärnan som en skräckfilm. Panikattacken lurar i halsen som en stor farlig klump som hotar att kväva mig.
Och dumt nog så började jag hitta de läskigaste inläggen på bloggen "attlevamedfobi.blogg.se" (jättebra blogg som handlar om just hur det är att leva med en spyfobi osv) som handlade om tillfällen då folk spytt. Inte riktigt rätt läge just nu att läsa om allt sånt där och skrämma upp mig själv med "Åh nej, det där kommer hända mig inatt!!" när jag redan hade ångest och påbörjade panikkänslor...
Jag vet att panik, att spy eller att LÄSA om någon ANNAN som spyr inte är farligt, men ändå, det skrämmer skiten ur mig! Jag kan bara inte tänka logiskt när min hjärna har slagit på en panikattack och alla de dumma tankarna hemsöker mig och försöker lura mig att tro att jag är i livsfara... Jag önskar att jag bara kunde säga åt de där tankarna att försvinna, lämna mig i fred, men så enkelt är det inte.