Rullgardinen på halv stång
borreliabehandlingen, hur jag ska bli frisk!). Tur att känslor inte varar för evigt.
Det kliar, jag deppar, det kliar mer, jag deppar mer. Jag är fast. Fångad i ett hav av ångeestfylld deppighet, eller deprimerande ångest. Det känns som om någon drar ner rullgardinen för mig, eller som om jag står bredvid en dementor, jag känner hur min mentala energi sakta rinner ur mig, glädjen försvinner. Jag försöker verkligen hålla kvar den, men den är så hal, den slinker ur mina händer.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte bli deprimerad!! Jag är så rädd för att trilla ner i det där svarta hålet av hopplöshet. För jag vet att det är ett hål fullt av lögner - det finns alltid hopp, men det känns inte så när man är där nere och inte ser någon väg upp, inte ser något över huvud taget.
Att vara depprimerad är verkligen... obeskrivligt tungt, det känns som om varje liten fjäderlätt börda man bär på är tung som bly och som om någonting äter upp en innifrån - käkar upp alla positiva känslor och man blir likgilltig inför det mesta. Jag ryser, deppression är farligt, för man är inte sig själv när man är deprimmerad, man tänker inte klart. Jag är rädd för att bli deprimerad, för jag är rädd för de tankarna som nästan kväver en när deppigheten tar makten - tankar som inte är mina, men som tar över hela mitt väsen.
Fy. Jag vet inte ifall min deppighet kommer sig av att borrelian blir värre (många symtom kommer tillbaka mer och mer, jag vet att jag går på en för låg dos antibiotika och att det antagligen är därför, men jag orkar verkligen inte ta fighten med mig själv att ta en till antibiotika...jag orkar inte med biverkningarna, och att det ska bli så som det blivit de två senaste gångerna), eller om det är något annat som spökar, ifall det är eksemet som gör mig såhär håglös. Men eksemet beror med högsta sannolikhet på borrelian av något slag,att den aktiverar eksemet, för eksemet följer alla andra symtom hack i häl. Men oavsett varför så vet jag att jag blir otroligt nedstämd av allt kliande, det tar SÅ mycket mental energi som jag inte ens tänker på att det tar. HELA tiden går det klisignaler till hjärnan, vilket stör den normala verksamheten där uppe (okejdå, såvärst normal är den väl kanske inte ändå ;P), och kliar jag inte så fullständigt exploderar jag av irritation! Fy vad trött jag är på att vara konstant irriterad och trött och at min beslutsfattningsförmåga och ta-tag-i-saker-förmåga blir mindre och mindre.
Dessutom har jag nu gått och dragit på mig något mycket onödigt! Jag har börjat få en väldig massa ångest av att äta med folk. Jag klarar inte av att äta när folk tittar på! VART kom det ifrån plötsligt?
Jag mår ju ofta illa när jag äter, och har tre gånger den senaste tiden fått extrema blixtpanikattacker just när jag ätit, då det verkligen har kännts som om jag skulle spy där och då. Antagligen har det med det att göra, men usch, jag vill verkligen inte bli rädd för en till sak. Jag kämpar fortfarande med att försöka lära tillbaka hjärnan att skolan inte är farlig, att jag inte behöver få panik och känna mig instängd i klassrummet (denna nya ångest kom då jag åt flagyltabletten. Otäckt).
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte bli deprimerad!! Jag är så rädd för att trilla ner i det där svarta hålet av hopplöshet. För jag vet att det är ett hål fullt av lögner - det finns alltid hopp, men det känns inte så när man är där nere och inte ser någon väg upp, inte ser något över huvud taget.
Att vara depprimerad är verkligen... obeskrivligt tungt, det känns som om varje liten fjäderlätt börda man bär på är tung som bly och som om någonting äter upp en innifrån - käkar upp alla positiva känslor och man blir likgilltig inför det mesta. Jag ryser, deppression är farligt, för man är inte sig själv när man är deprimmerad, man tänker inte klart. Jag är rädd för att bli deprimerad, för jag är rädd för de tankarna som nästan kväver en när deppigheten tar makten - tankar som inte är mina, men som tar över hela mitt väsen.
Fy. Jag vet inte ifall min deppighet kommer sig av att borrelian blir värre (många symtom kommer tillbaka mer och mer, jag vet att jag går på en för låg dos antibiotika och att det antagligen är därför, men jag orkar verkligen inte ta fighten med mig själv att ta en till antibiotika...jag orkar inte med biverkningarna, och att det ska bli så som det blivit de två senaste gångerna), eller om det är något annat som spökar, ifall det är eksemet som gör mig såhär håglös. Men eksemet beror med högsta sannolikhet på borrelian av något slag,att den aktiverar eksemet, för eksemet följer alla andra symtom hack i häl. Men oavsett varför så vet jag att jag blir otroligt nedstämd av allt kliande, det tar SÅ mycket mental energi som jag inte ens tänker på att det tar. HELA tiden går det klisignaler till hjärnan, vilket stör den normala verksamheten där uppe (okejdå, såvärst normal är den väl kanske inte ändå ;P), och kliar jag inte så fullständigt exploderar jag av irritation! Fy vad trött jag är på att vara konstant irriterad och trött och at min beslutsfattningsförmåga och ta-tag-i-saker-förmåga blir mindre och mindre.
Dessutom har jag nu gått och dragit på mig något mycket onödigt! Jag har börjat få en väldig massa ångest av att äta med folk. Jag klarar inte av att äta när folk tittar på! VART kom det ifrån plötsligt?
Jag mår ju ofta illa när jag äter, och har tre gånger den senaste tiden fått extrema blixtpanikattacker just när jag ätit, då det verkligen har kännts som om jag skulle spy där och då. Antagligen har det med det att göra, men usch, jag vill verkligen inte bli rädd för en till sak. Jag kämpar fortfarande med att försöka lära tillbaka hjärnan att skolan inte är farlig, att jag inte behöver få panik och känna mig instängd i klassrummet (denna nya ångest kom då jag åt flagyltabletten. Otäckt).
Åh, jag saknar verkligen att blogga! Men eftersom bara att svara på ett litet sms känns nästan övermäktigt stundom så har jag liksom inte riktigt den orken. Allt känns så omständigt, och som skyhöga krav. Fastän jag knappt har något krav på mig alls egentligen...
Nu är jag väldigt trött och ska sova. Hoppas det inte dröjer allt för lång tid tills nästa gång jag orkar sätta mig ner och skriva här på bloggen. Ta hand om er! Och kom ihåg att även i det svartaste mörkret finns det hopp, ge aldrig upp. Kram
Mjölk var det här(!) - och annat konstigt
Nej, jag är inte redo för en sån här än - även om de kan vara väldigt söta,
storken får ta några till varv runt jorden.
Jag förstår inte vad det är med mig, varför jag hela tiden är så deppig. Visst mår jag inte särskilt bra, med borrelian och fobin, men jag har egentligen ingenting att vara riktigt deppig över! Så varför känns det som om jag försöker trampa mig upp ur kvicksand, jag sjunker bara djupare och djupare ner, jag har ingen kontroll över mina känslor, det är som om ett negativt moln omsluter mitt huvud och förblindar min syn, jag andas in giftet och mina tankar förvrängs. Vart kommer molnet från!?
Det känns som om min kropp hålle rpå att explodera av alla instängda känslor, som om det är hormonkaos i mig - typ som PMS, fast en deppig slags PMS istället för arg. Även om ilskan finns där också stundtals. Jag vill bara inte må såhär mer, det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag mådde ju så mycket bättre, varför börjar det gå utför igen? Jag förstår ingenting... och det gör mig så uppgiven att det börjar gå åt fel hål. Och inte orkar jag ta tag i att börja med medicinen heller, för jag är så rädd för att må illa av den och få hemsk panikångest som de två senaste gångerna jag började med en ny antibiotika!
Jag är rådlös, vet inte vad jag ska göra, konstiga symtom bubblar upp igen. Utöver att exemet återigen plågar mig (därav tror jag mycket av deppigheten kommer, när kroppen KONSTANT är upptagen av att reagera på klisignaler så blir man extremt trött och lättretlig, det tär på en mer än man kan tro!), så har tex mitt hjärta slagit lite oregelbundet det senaste (men inte över huvud taget i närheten av som det gjorde i höstas), och jag har suddig syn och kan dra ut trådar ur ögonen igen (det hör nog ihop med eksemet) och jag mår så illa hela tiden och har den senaste månaden varit väldigt yr! Jag har den senaste tiden varit ganska så deppig och haft PMS konstant känns det som, har inte haft någon sexlust alls, mått illa när jag försökt äta och bara försökt fly från verkligheten.
Och för en vecka sedan fick jag någon konstig form av flytning, det var ganska mycket och jätteslemmigt, genomskinligt, och med lite blod i sig. Jag brukar aldrig få flytningar så därför reagerade jag lite på det, men tänkte att det kanske var tidig ägglossning (kom två veckor efter mens och min menscykel är typ på 5-6 veckor) eller något, men det har inte slutat. Efter tre dagar ungefär så övergick det till bara blod, dock inte riktigt som mensblod och inte mycket, men nu har jag alltså i en vecka blött och har ingen aning om varför.Fast jag tänkte att det säkert var någon mellanblödning eller så, så jag har inte bekymrat mig särskilt mycket för vad det kan vara, men i förrgår så upptäckte jag också att det kom mjölk ur mitt ena bröst! WHAT? Jag är tjugo, och har inte varit gravid, och hjälp vad jag måste sett ut som ett frågetecken. Vilken chock! Det kändes verkligen konstigt att det kom ut någonting ur bröstet, ska man inte få nio månader på sig att vänja sig vid sådana saker? Tanken har inte slagit mig riktigt förens nu att det faktiskt är vad de är till för, att det ska komma mjölk ur dem. MEN, det ska inte göra det än!
Såklart gogglade jag på det och fick fram att det kan betyda att man är gravid! Oh help me, det första jag tänker på är hur i hela världen jag skulle fixa det med min fobi. Man kan tydligen få bröstmjölk trots att man inte är gravid på grund av förhöjda prolaktinnivåer (ett hormon som utsöndras av hypofysen). Orsakerna jag hittade till bröstmjölksutsöndring utan att man är gravid var: bröstcancer, en hypofystumör, cysta i bröstet, fel på njurarna eller hypo/hypertyreos (eh, det stod olika på olika ställen om det var hypo eller hyper)... Yaay, så vad ska man välja? Jag med min fobi är som sagt INTE redo att bli med barn (min kille är nog mer redo än mig)! Det skulle vända totalt upp och ner på hela min värld, jag skulle inte klara av att ta hand om någon som spyr, eller genomgå en graviditet med illamående och tjohejsan. Panik. Bröstcancer är ju knappast troligt. Hypofystumör låter inte alls bra, så det får det inte vara, usch, det skrämmer mig faktiskt... och tjaah, min teori är ju att det antingen har med borrelian att göra, att det ger sådana hormonrubbningar, eller att det är hypotyreos trots allt! Det har jag ju trott ganska länge nu om man säger så, att jag kanske har en hypotyreos som ligger och spökar någonstans. Och jag hade ju faktiskt ett förhöjt TSH på ett prov för inte så längesedan!
Jag ringde i alla fall till kvinnokliniken och de sa att det lät precis som om jag var gravid. Oh help me again. Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest, det var ganska så nervöst fastän jag inte trodde att jag kunde vara gravid, och det visade negativt. Om jag inte var gravid så skulle jag ringa tillbaka... SUCK, alltså har jag ännu mer fram och tillbaka inom sjukvården att se fram emot? Ännu mer letande efter något de inte kommer hitta, mer hopp som blir besvikelse. Men det är väl bara att hoppa på tåget, någon gång kanske jag kommer fram, istället för att abra åka i cirklar?
Det känns som om min kropp hålle rpå att explodera av alla instängda känslor, som om det är hormonkaos i mig - typ som PMS, fast en deppig slags PMS istället för arg. Även om ilskan finns där också stundtals. Jag vill bara inte må såhär mer, det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Jag mådde ju så mycket bättre, varför börjar det gå utför igen? Jag förstår ingenting... och det gör mig så uppgiven att det börjar gå åt fel hål. Och inte orkar jag ta tag i att börja med medicinen heller, för jag är så rädd för att må illa av den och få hemsk panikångest som de två senaste gångerna jag började med en ny antibiotika!
Jag är rådlös, vet inte vad jag ska göra, konstiga symtom bubblar upp igen. Utöver att exemet återigen plågar mig (därav tror jag mycket av deppigheten kommer, när kroppen KONSTANT är upptagen av att reagera på klisignaler så blir man extremt trött och lättretlig, det tär på en mer än man kan tro!), så har tex mitt hjärta slagit lite oregelbundet det senaste (men inte över huvud taget i närheten av som det gjorde i höstas), och jag har suddig syn och kan dra ut trådar ur ögonen igen (det hör nog ihop med eksemet) och jag mår så illa hela tiden och har den senaste månaden varit väldigt yr! Jag har den senaste tiden varit ganska så deppig och haft PMS konstant känns det som, har inte haft någon sexlust alls, mått illa när jag försökt äta och bara försökt fly från verkligheten.
Och för en vecka sedan fick jag någon konstig form av flytning, det var ganska mycket och jätteslemmigt, genomskinligt, och med lite blod i sig. Jag brukar aldrig få flytningar så därför reagerade jag lite på det, men tänkte att det kanske var tidig ägglossning (kom två veckor efter mens och min menscykel är typ på 5-6 veckor) eller något, men det har inte slutat. Efter tre dagar ungefär så övergick det till bara blod, dock inte riktigt som mensblod och inte mycket, men nu har jag alltså i en vecka blött och har ingen aning om varför.Fast jag tänkte att det säkert var någon mellanblödning eller så, så jag har inte bekymrat mig särskilt mycket för vad det kan vara, men i förrgår så upptäckte jag också att det kom mjölk ur mitt ena bröst! WHAT? Jag är tjugo, och har inte varit gravid, och hjälp vad jag måste sett ut som ett frågetecken. Vilken chock! Det kändes verkligen konstigt att det kom ut någonting ur bröstet, ska man inte få nio månader på sig att vänja sig vid sådana saker? Tanken har inte slagit mig riktigt förens nu att det faktiskt är vad de är till för, att det ska komma mjölk ur dem. MEN, det ska inte göra det än!
Såklart gogglade jag på det och fick fram att det kan betyda att man är gravid! Oh help me, det första jag tänker på är hur i hela världen jag skulle fixa det med min fobi. Man kan tydligen få bröstmjölk trots att man inte är gravid på grund av förhöjda prolaktinnivåer (ett hormon som utsöndras av hypofysen). Orsakerna jag hittade till bröstmjölksutsöndring utan att man är gravid var: bröstcancer, en hypofystumör, cysta i bröstet, fel på njurarna eller hypo/hypertyreos (eh, det stod olika på olika ställen om det var hypo eller hyper)... Yaay, så vad ska man välja? Jag med min fobi är som sagt INTE redo att bli med barn (min kille är nog mer redo än mig)! Det skulle vända totalt upp och ner på hela min värld, jag skulle inte klara av att ta hand om någon som spyr, eller genomgå en graviditet med illamående och tjohejsan. Panik. Bröstcancer är ju knappast troligt. Hypofystumör låter inte alls bra, så det får det inte vara, usch, det skrämmer mig faktiskt... och tjaah, min teori är ju att det antingen har med borrelian att göra, att det ger sådana hormonrubbningar, eller att det är hypotyreos trots allt! Det har jag ju trott ganska länge nu om man säger så, att jag kanske har en hypotyreos som ligger och spökar någonstans. Och jag hade ju faktiskt ett förhöjt TSH på ett prov för inte så längesedan!
Jag ringde i alla fall till kvinnokliniken och de sa att det lät precis som om jag var gravid. Oh help me again. Jag gjorde faktiskt ett graviditetstest, det var ganska så nervöst fastän jag inte trodde att jag kunde vara gravid, och det visade negativt. Om jag inte var gravid så skulle jag ringa tillbaka... SUCK, alltså har jag ännu mer fram och tillbaka inom sjukvården att se fram emot? Ännu mer letande efter något de inte kommer hitta, mer hopp som blir besvikelse. Men det är väl bara att hoppa på tåget, någon gång kanske jag kommer fram, istället för att abra åka i cirklar?
Förtvivlan och bajs på posten
För några veckor sedan träffade en läkare som var jättebra, han lyssnade verkligen och tog tid, han ville verkligen hjälpa mig, han sa att han såg att jag är sjuk, och att han kunde avgöra ifall en person var hypokondrisk eller faktiskt mådde dåligt, och att jag tillhörde den senare. Jag förklarade min process genom sjukvården, att ingen tror på mig, och till och med om borreliaresan. Han tog det bra - det var därför jag vågade öppna mig; han trodde på mig! Och var till och med intresserad av borreliakliniken i Augsburg och ville veta mer om det, skrev upp namnet och allting. "Oj, jag har kanske äntligen hittat en läkare inom vanliga vården som är villig att hjälpa mig med det här!" tänkte jag mycket glatt överraskad.
Eftersom han då han lyssnade på hjärtat hörde både blåsljudet och att det slog oregelbundet så fick jag göra ett EKG, och lämna både urinprov och blodprov och fick med mig ett bajsprovskit hem.
Ja, tre grejer ni inte visste om mig: 1) jag sög på tummen när jag var liten, 2) jag saknar att spela innebandy, 3) jag har skickat bajs på posten!
Ja, tre grejer ni inte visste om mig: 1) jag sög på tummen när jag var liten, 2) jag saknar att spela innebandy, 3) jag har skickat bajs på posten!
Jag undrar om brevbäraren tänker på det, att han/hon kanske bär omkring på folks bajs lite då och då. Jag undrar hur mycket skumma grejer folk skickar...
I alla fall, jag tänkte inte så mycket på de där blodproven och så, för de visar ändå aldrig någonting ju, men två dagar efter besöket så ringde läkaren till mamma - han fick inte tag på mig - och berättade att de faktiskt hade hittat att mitt TSH var förhöjt(!) vilket kan tyda på hypotyreos vilket han tyckte stämde in väldigt väl med mina symtom. Han var villig att skriva ut levaxin åt mig i ett halvår för att se ifall det hjälpte, men jag skulle ändå ta ett till prov, och komplettera med TRAK antikroppar.
Tänk om DET alltså kunde förklara en del av symtomen och om jag skulle bli bättre av att äta levaxin. Wow. Jag har ju hela tiden halkat tillbaka till borrelia och hypotyreos då jag vridit och vänt på alla mina symtom och grejer.
Min moster har hypotyreos, så därför skulle det inte vara så otroligt att jag har det - ärftlig, autoimmun hypotyreos, för jag har ju faktiskt atopiskt eksem som också är en autoimmun sjukdom (autoimmunitet hänger ofta ihop). Tänk om jag alltså kunde bli bättre, att det kunde vända nu... hopp.
Det här skrev jag till min kära borreliagrupp på facebook idag, efter min telefontid med ovanstående läkare:
Jag orkar inte!! FÖRBANNADE SKITVÅRD! Jag orkar inte gråta mer över alla läkare jag träffar och blir nedslagen av, gång på gång på gång. Nu hade jag en telefontid med en läkare som jag träffade för några veckor sedan, och som sa att han jättegärna ville försöka göra allt han kunde för att hjälpa mig, och att han verkligen trodde på mig, att han såg att jag var sjuk.
Han tog massa blodprov, ett förhöjt TSH gjorde att han sa att jag kunde testa levaxin. Jag fick göra ett till, som var normalt + TRAK och nu visade proverna ingenting och plötsligt säger han att absolut inga misstankar finns om hypotyreos, att jag är frisk. Dessutom så kände han inte ens till TPOAk. Han sa att nej, på deras ställe tog man bara TRAK (tror han att jag är dum eller! Och inte vet att man kan skicka blodprov till andra ställen för analys?! :S). Han svarade mig väldigt kort och irriterat - det lät som om han tyckte att jag mest var trög och inte fattade att jag var frisk - att här fanns inget mer att göra (VAD hände med hans inställning att han verkligen ville hjälpa mig), och att han faktiskt var tio minuter sen till sin patient (vi hade pratat i ca fem min, är det mitt fel att han då vi ska ha telefontid ringer försenat till mig, ska jag inte få hjälp då?). Och han sa att han hade tagit nästan alla blodprov som gick att ta och att det var expensivt (så jag borde vara nöjd med andra ord). Jag vet att det där var långt ifrån alla prover som i ett svårdiagnostiserat fall som mitt skulle behövas och att han tog bara de vanliga proverna, så det känns fult att ljuga mig rakt upp i ansiktet.
Han tog massa blodprov, ett förhöjt TSH gjorde att han sa att jag kunde testa levaxin. Jag fick göra ett till, som var normalt + TRAK och nu visade proverna ingenting och plötsligt säger han att absolut inga misstankar finns om hypotyreos, att jag är frisk. Dessutom så kände han inte ens till TPOAk. Han sa att nej, på deras ställe tog man bara TRAK (tror han att jag är dum eller! Och inte vet att man kan skicka blodprov till andra ställen för analys?! :S). Han svarade mig väldigt kort och irriterat - det lät som om han tyckte att jag mest var trög och inte fattade att jag var frisk - att här fanns inget mer att göra (VAD hände med hans inställning att han verkligen ville hjälpa mig), och att han faktiskt var tio minuter sen till sin patient (vi hade pratat i ca fem min, är det mitt fel att han då vi ska ha telefontid ringer försenat till mig, ska jag inte få hjälp då?). Och han sa att han hade tagit nästan alla blodprov som gick att ta och att det var expensivt (så jag borde vara nöjd med andra ord). Jag vet att det där var långt ifrån alla prover som i ett svårdiagnostiserat fall som mitt skulle behövas och att han tog bara de vanliga proverna, så det känns fult att ljuga mig rakt upp i ansiktet.
HAN HADE GETT MIG HOPP! Varför lär jag mig inte!?! Att aldrig få upp hoppet inom sjukvården, för det slutar alltid med att jag uppgivet sitter och gråter. Nästan VARJE gång jag har varit hos läkare/haft telefontid så slutar det med att jag gråter och känner mig helt övergiven.
VARFÖR vill de inte hjälpa mig när de SER att jag är sjuk:( Varför schasar de bara iväg mig när provsvaren kommer tillbaka. Ska jag helt enkelt vägra ta blodprov nästa gång och be dem ställa en diagnos utifrån symtom - börjar de tänka själva då? FY vad jag är ledsen.....var bara tvungen att skriva av mig, orkar inte med det här mer. Vill aldrig mer gå till en vårdcentral, blir ju mer sjuk än frisk där eftersom det gör mig så ledsen hela tiden. Skit!
VARFÖR vill de inte hjälpa mig när de SER att jag är sjuk:( Varför schasar de bara iväg mig när provsvaren kommer tillbaka. Ska jag helt enkelt vägra ta blodprov nästa gång och be dem ställa en diagnos utifrån symtom - börjar de tänka själva då? FY vad jag är ledsen.....var bara tvungen att skriva av mig, orkar inte med det här mer. Vill aldrig mer gå till en vårdcentral, blir ju mer sjuk än frisk där eftersom det gör mig så ledsen hela tiden. Skit!
Alltid denna berg och dalbana mellan hopp och skit, och den ständiga uppgivna frågan, "vad gör jag nu?"...
SKITVÅRD
Just nu vill jag bara skrika och förbanna vården, jag är SÅ trött på att gråta efter varje läkarbesök/telefontid. Känner mig verkligen uppgiven och övergiven, så hjälplös. SKIT!b
