Radioprogrammet - Äckel
De hade kortat ner det jag sa väldigt mycket, men programet som helhet tycker jag var bra. Jag hoppas att folk som lyssnat på det har tyckt att det varit intressant att få höra lite hur en spyfobikers tankar kan gå, men tyvärr tror jag inte att det öppnar upp ögonen på folk för hur det är att leva med denna envist jobbiga fobi som begränsar en så - det kan bara de som själva går igenom något sådant här förstå helt. Fast kanske fick det någon att tänka till i alla fall? :)
Här är en länk till programmet, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3812&artikel=5152116, lyssna gärna på hela. Jag börjar snacka ca 29.30 min in i programmet. Döm mig inte för min röst haha ;)
En hälsning från skogen
Wow, just nu ligger jag nerkrypt i en varm sovsäck med massa härliga människor runtomkring mig! Jag är ledare på ett scoutläger, och trotsar både fobin och borrelian! Men ganska läskigt är det, att sova mitt bland alla fästingar. Det här är den bästa platsen på jorden, men tyvärr var det nog här jag fick borrelian... Så det är med blandade känslor jag somnar ikväll, lycka och tacksamhet - för att jag återigen får vara i naturen, att jag orkar, för alla underbara människor här - men samtidigt vemod och med en undran om hur hårt borrelian kommer ha tagit på mig när allt det här är över (för det kommer väl bli bra...?). Jag säger gång på gång åt alla att kolla sig efter fästingar, de flesta springer runt barbenta och viftar bort det som oviktigt ("det är knappt nån risk att man får borrelia, bara man tar bort den i tid"...). Om de bara visste! Jag hoppas att de aldrig får veta...
Frustration!
♥
Fy, jag känner mig så ensam, så ledsen och vilsen. Kommer jag någonsin att bli frisk från det här?
Jag blir så frustrerad när jag mår som jag gör - jag har så mycket ilska och känslor inom mig som inte är mina, det är inte sån jag är, jag känner inte igen mig själv! - och det går ut över mina föräldrar och pojkvän och får dem att må dåligt. Jag går sönder inifrån av det här! Det gör så ont i mig att veta att jag gör dem illa, och att jag inte bara kan sluta upp med det. Min kropp lever sitt eget liv, och jag trillade bort någonstans. Frustrerande.
Nu har jag behandlats i ett halvår, och mår så mycket bättre än i höstas, men varför är jag inte jätteglad och pigg då? Istället deppar jag ner mig och blir frustrerad över att det känns som att jag aldrig blir frisk, jag är rädd att jag inte blir mer frisk än såhär, att jag aldrig blir 'mig själv' igen.
Jag önskar att jag visste vad jag skulle göra för att verkligen bli frisk, vart jag kan få hjälp från, jag önskar att folk förstod, att läkarna trodde på mig. Och jag önskar så otroligt mycket att jag snart ska bli pigg och glad igen och bli kvitt den här borrelian en gång för alltid.
Det finns ett uttryck, "stop saying I wish, and start saying I will". Hur gör jag det?
Jag kämpar, och säger till mig själv att jag SKA bli frisk, för det ska jag! Sedan - och så gott jag orkar nu - ska jag kämpa för att läkarna ska börja tro på andra i min situation så att de slipper gå igenom allt det här. Det driver mig framåt och ger mig energi att besegra den här lömska sjukdomen. Hur mycket frustration som än försöker slå ner mig så ska jag kämpa mig upp och ut på andra sidan, jag ska bli frisk! Det måste jag tro på. Det kommer säkert ta tid, men när jag står där och har energi att hoppa och skutta, vara glad, ja då kommer det ha varit värt all kamp. Åh vad jag längtar tills den dagen.
Jag tänkte bara dela med mig av mina frustrationstankar. Kanske har någon av er som läser detta och kämpar mot kronisk borreli" känt samma frustration över att det aldrig tycks bli bättre. Det är jobbigt och tungt det vi går igenom, men vi måste tro på att det blir bättre. Det styrker kroppen att tänka så, även om det är svårt att tro på just när allt känns skit så får vi försöka trycka in det i huvudet, vi ska besegra de där små inkräktarna som käkar upp våran ork och glädje. För varje leende och positiv tanke vi tänker besegrar vi dem, en efter en... och så med lite hjälp från antibiotika och sådant ;) Kämpa på! Vi är många som strider tillsammans, även om vi gör det på olika håll.
Ett litet förlåt
Jag vill bara säga ett litet förlåt för att jag inte riktigt orkar skriva på bloggen just nu. Jag hoppas verkligen att jag snart ska hitta energin igen. Och förlåt till er som har mejlat mig för att jag inte har svarat än, jag vill inte bara svara i förbifarten, utan sätta mig ner och skriva ett ordentligt svar, och det har jag inte riktigt orkat ta tag i än.
Jag vet egentligen inte varför jag är såhär nere, antagligen för att fobin tär så mycket på mig då jag går ensam hemma om dagarna och dumt nog har fått tillbaka den väldiga ångest jag kände för det förra året. Sedan jag tog klacidmedicinen (precis som efter jag tog flagylen) så har jag varit extra rädd och fått mycket mer panik. Nu kan jag ibland få panik av att ha mat eller vatten i munnen tex, det känns som att jag ska kvävas. Det gör mig väldigt frustrerad, för jag vill inte få fler grillor i huvudet än jag redan har med fobin.
Det är väl därför jag är så nere, jag är SÅ trött på fobin och att hela tiden oroa mig och få panik över saker, och SÅ trött på att vara sjuk med borrelian! Och så deppar jag väl lite för att "sommaren snart är slut" och jag bara oroar bort hela sommaren istället för att slappna av och göra någonting trevligt. Att jag oroar mig såhär mycket gör att jag känner mig dålig, och då blir jag deppig.
Men, viktigt att försöka komma ihåg: det går över, jag kommer inte alltid att må såhär, och jag har fina stunder mitt i deppigheten också - som idag när jag var på stan med mamma och det var underbart väder! Det kändes som om vi var utomlands :)
Jag önskar bara SÅ otroligt mycket att jag kunde vara fobifri och frisk. Någon dag kanske? :)
