Att leva med oro

Jag låtsas att jag inte skriver det här, men jag är verkligen onormalt trött!! Varför!? Jag är så trött att det typ snurrar och är jobbigt att hålla ögonen öppna, svårt att fokusera blicken. Och de senaste dagarna har jag vaknat med alldeles uppsvullna ögonlock (ödem), sådär som jag gjorde hela tiden för typ två år sedan. Och jag kan dra ut mer o mer slemtrådar ur ögonen. Och eksemet är värre. Kanske är det något mer jag slutat tåla? Hoppas, vad som helst men inte borrelia! 

 

Sen jag slutade med antibiotikan så har, konstigt nog, min mage pajat. Den är orolig, bubblig och jag är lös i magen (brukar jag aaldrig vara det). Och jag har blivit så stel i hela kroppen, som om lederna går lågsamt och nästan stannar av helt, som om de behöver smörjas. Dessutom domnar amrarna och benen bort för minsta lilla igen, jag har fått tillbaka muskelrycknimgarna och mitt hjärta slår titt som tätt tokigt och så har jag mycket mer huvudvärk. Min själ gråter! Fyfy fy, jag ska blunda för det här tills jag kommer hem från fuerteventura (dit jag och mamma ska åka om en vecka, oj vad skönt att få komma iväg till värmen!). Hoppas av hela mitt hjärta att det här är en stressreaktion av något slag och inte borrelian. SNÄLLA!  Jag har än så länge kvar min positiva energi och livsglädje som jag fått det senaste året när jag fått må så bra! Underbart! Är så rädd att förlora det. Jag älskar att orka vara social och hänga med i samtalen, inte känna mig trög, och att ha energi att fokusera på det som är positivt. Det är det bästa; energi! Jag tänker låtsas att jag fortfarande har det. Förhoppningsvis har jag bara fått en konstig flashback och lider av den alldeles samhällsvanliga vintertröttheten - som går att botas med en kanarieöresa!!! Håll alla tummar och tår <3

 

Yes, ni läste rätt, JAG HAR SLUTAT MED MEDICINEN!!!! I en vecka har jag tagit halva dosen, och igår slutade jag helt med antibiotikan jag tar för min borrelia med coinfektioner. 

Det här är jättestort, och jätteskrämmande - det är nu det blir upp till bevis huruvida jag är frisk på riktigt eller inte. Sedan i mars förra året så har jag mått bättre och bättre, och det senaste halvåret har jag verkligen känt mig frisk! Den senaste tiden har till och med de sista symptomen, som domnande armar och ben och muskelryckningar och "växtvärksmärta", försvunnit.

 

I två år och en och en halv månad gick jag på medicinen "skid" (antibiotika), och i tre omgångar fick jag intravenös behandling. Men nu är det dags att sluta! Jag kan inte tro det, det är verkligen svårt att ta in, att jag kanske kanske är frisk på riktigt. Efter sex års kamp mot borrelian!!! Kan det ens vara möjligt?? Jag trodde nästan att jag skulle vara tvungen att vänja mig vid ett liv med sjukdom, fram och tillbaka i sjukvården som inte ens tror på mig, att varje dag skulle vara en kamp. Jag säger bara, att om jag får fortsätta ha det som jag har det nu är jag mer än nöjd!!! Trodde inte man kunde få ha det såhär bra. Visst har jag fortfarande mitt eksem som kliar och krånglar och min fobi som spökar då och då - men den har blivit så extremt mycket bättre i takt med att borrelian blivit bättre och jag fått mer energi - men jag mår ändå bra, för jag har energi igen, och jag har långsamt fått tillbaka mitt liv. Jag orkar vara med mina vänner, jag har framtidstro, jag är inte längre instängd i en kropp som plågar mig, nuförtiden spelar vi i samma lag. Kroppen är lugn! Den har tystnat från sina plågade dödsskrik. När man är frisk så tänker man inte på kroppen, att saker med den fungerar som de ska, det är i princip först när man blir sjuk och något börjar strula som man ens lägger märke till att man har en kropp. Om musklerna börjar rycka, om det blir tungt att gå, svårt att röra sig, eller om hjärtat plötsligt börjar slå så att det känns i hela bröstet. Tänk, jag hade glömt hur det var att ha en "tyst kropp", vilken härlig känsla, fridfullt. Man kan höra sina tankar igen, för att det inte hela tiden kommer signaler från kroppen om att något är tokigt (dock gäller ju det bara de dagar när eksemet inte fått fnatt, för då kan jag inte ens höra mina tankar om jag skriker, eftersom huvudet är fullt av kli-signaler), eller för att hjärnan inte är fullproppad med bomull och avstängd av trötthet. SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Okej, jag vågar inte riktigt ropa hej förens jag är lååångt förbi mållinjen, men att jag känt mig såpass frisk så länge nu att jag vågar sluta med medicinen är otroligt bara det. Det finns hopp, alla ni där ute som kämpar mot borrelian, det går att bli bättre, det går att bli en människa igen. TJOHO. Det är helt otroligt fantastiskt att börja leva. Nu håller jag alla tummar och tår för att det ska gå bra nu när jag har slutat med medicinen. Att symptomen inte kommer tillbaka. Att jag ska få fortsätta vara såhär lycklig som jag varit den senaste tiden. Att jag ska vara frisk på riktigt.