Att leva med oro

Förra helgen var jag uppe hos min pojkväns syrror på familjeträff igen! Jag var inte direkt den piggaste versionen av mig den helgen med tanke på att det var direkt efter begravningen, men det kändes skönt att inte bara sitta "ensam" hemma hela helgen och deppa ner mig. Nu var jag bland folk som brydde sig och som jag hade trevligt med. Och trevligt hade vi... med inslag av några mindre trevliga incidenter.

När vi satt och åt kvällsmat på lördagen så började en av syrrorna snacka om att hon hade haft värsta slängen av influensa nyss. När folk använder ordet influensa spänns mina öron, för man vet inte om de menar influensa = magsjuka eller influensa = förkylning med feber osv. Även om jag blev skraj så trodde jag att de snackade om den senare varianten så jag höll mig ganska lugn. Trodde jag.
Jag gick iväg för att gå på toa (ehm, rättare sagt släppa ut lita gaser haha, hade ju suttit och hållit mig hela kvällen, då får man ont i magen. Intresseklubben antecknar). Väl där inne, efter att försiktigt ha petat ut en snorgubbe ur näsan (ja, jag har precis som alla andra petat näsan, hatar när det sitter saker där och täpper till) så började jag tänka "usch, tänk om jag skulle börja blöda näsblod nu!" (klicka här för att läsa om varför det ger mig sån ångest). Mycket riktigt, som om det vore en order kände jag hur det började rinna. Seriöst, jag hade knappt nuddat näsan, jag grävde inte djupt där inne, men blodet ville tydligen inte stanna kvar i min lilla näsa. Rackarns!

Antagligen var det för att jag var uppstressad (då pumpar blodet hårdare och det brister lättare) pga det jag nyss fått höra, i kombination med att mina slemhinnor i näsan nog är alldels för torra för deras eget bästa (hela jag är ju torr, därav eksemet, eller om det är tvärt om...?).

Jag gick ut med en papperstuss i näsan och tänkte att det skulle gå över snart, men det gjorde det inte. Och det var där ångesten började komma på riktigt, det slutade ju aldrig! Som sagt, jag hatar när jag inte kan andas ordentligt med näsan (brukar andas genom näsan) och med en stor papperstuss inkörd där så är det ganska svårt att andas normalt. Bara det gav mig ångest liksom, sen när jag kände att blodet liksom tog bakvägen ner i halsen så var det inget snack om saken: ångesten var på besök, med sin vän paniken i släptåg. SKIT.
Jag satt där och hade världens panik, för jag haaaatar känslan av när det rinner ner i halsen och sjuttioelva gånger värre är det när man hostar upp en stor blodklump. Det ger mig massa panikkänslor eftersom känslan påminner om när man spyr. Dessutom så har jag spytt en gång efter att jag blött näsblod vilket får mig att inbilla mig att näsblod på något sätt kan framkalla att an spyr. Tänk om det som rinner ner/blodklumparna som kommer upp retar den där "spyknappen" bak i halsen så att man får en kväljning?
Aah, massa sådana tankar flög genom huvudet och minskade inte direkt på paniken.
Min pojkvän fattade inte att jag verkligen behövde hans hjälp (fast när jag skickade ett "hjälp mig då"-sms så förstod han och kom till min undsättning ett tag) så jag kände mig extremt ensam, och bortgjord, de såg ju att jag var jätterädd - jag andades som en galning och hade tårar i ögonen. De måste ha tyckt att jag var hur fånig som helst som reagerade sådär över lite näsblod! Usch vad jag skämdes och kände mig dålig, för att jag inte klarade något som alla tycker är lätt som en plätt.
Jag ringde mamma, försökte först att stå ut men det blev lite väl mycket. Sen kom en av min pojkväns syrror och tröstade mig och sa, jag berättade hur jag kände, att jag inte alls behövde tycka att det var pinsamt för att de alla kände mig och tyckte om mig, jag behövde inte skämmas inför dem. Phjuh, det gjorde det lite lättare.
Tillslut slutade det faktiskt att blöda (näehää??) och vi kollade på massa bilder från hans brorsas resa.

Vi skulle sova hos den av hans syrror som hade haft influensan och jag var såklart vääldigt orolig. När hade hon haft det, vad var det för typ, hade hon spytt, fanns det risk att jag kunde bli smittad!? Det värsta var att vi redan hade sovit där en natt så skadan skulle redan vara skedd.
Hon kom in på ämnet och ur henne flög svaret på en av mina frågor. Till min förfäran så var det magsjuk hon hade varit! Oj hjälp vad det gick runt i huvudet på mig. Tillslut frågade jag henne när det var hon vart sjuk, och då sa hon att det varen och en halv vecka sedan.
Sen hade vi ett samtal som jag ALDRIG hade kunnat ha för några år sedan. Vi snackade om när hon var sjuk, att hon spytt och hur det var, att det tydligen var en såå skön känsla när man väl fått upp det som kroppen ville bli av med. Hmm, kanske har hon rätt, men jag vill inte testa ändå!

Som sagt, en väldigt trevlig helg (alltid trevligt att träffa dem!), borsätt från det som var mindre trevligt ;) haha. Bra logik va?