Att leva med oro

 

 

Jag vill verkligen skriva ett inlägg om vad som hände den där måndagen för två veckor sedan. Men det går inte. jag kan knappt prata, för att det kliar så mycket att det bara hoppar ur massa grodor ur munnen på mig. Det här är tortyr!!! Jag är så fruktansvärt less på att vara så genomirriterad som eksemet gör mig, att all uppmärksamhet antingen går till "DET KLIAR!!!" eller "PANIK"... ... jag försöker skrika "JAG BEHÖVER VILA!!" men det liksom kvävs i sammanhangen... vad ska jag ta mig till.... varför har det blossat upp såhär? Är det för att borrelian blivit värre? Jag har ju börjat få lite känningar från hjärtat igen, och minnet minns jag inte vart det tagit vägen, och den där tröttheten och håglösheten är tillbaka. Why why why!!

 

Jag har tenta på fredag och vet inte hur i hela världen jag ska kunna plugga till den med det här förbannade kliandet. Och inte får jag särskilt bra sömn så både idag och igår har jag haft extrem huvudvärk och bara velat att dagen ska ta slut för jag har inte kunnat göra någonting.

Tortyr tortyr tortyr! Funderar nästan på att ringa sjukhuset och be dem lägga in mig på hudavdelningen (men då säger min fobi stopp. SUCK), för jag står inte ut mer, särskilt när jag inte får sova! De kanske kan söva mig och så kan jag vakna om några år när allt elände är över!? Fy vad jag längtar tills borrelian, det här skiteksemet och fobin med paniken är puts väck. Om jag blev av med det så skulle jag nog vara världens lyckligaste människa!

Snälla jag klarar inte mer!!! Ta mig bort från det här. Det kliar kliar kliar kliar kliar - det är det enda jag kan tänka. Ge mig en liten paus bara. Jag har kramp i handen för att jag kliat så mycket! TA MIG BORT FRÅN DET HÄR LIDANDET!!! det är tortyr. JAG STÅR INTE UT MER!!!

 

Ps. förlåt att jag lämnade er med en cliffhanger i förra inlägget som jag inte orkat fortsätta på eftersom det bara kliar så galet mkt hela tiden så jag kan inte koncentrera mig (därav går mitt plugg åt skogen också - men det är väl lika bra för plugget, det har det bättre i skogen än med mig, jag är ett kliande monster. Tro mig, man blir galen av det här).

 

Jag vet inte vart jag ska börja, hur jag ska börja berätta, och jag vet inte riktigt om det har sjunkit in än eller vad det egentligen är som har hänt. 

 

Just nu går jag på tå och undrar när jag ska trilla ur den här fantasibubblan, som egentligen borde vara min verklighet. Jag vill vara kvar här inne och är rädd för vad som händer när bubblan spricker - för det finns väl ingen chans att den INTE gör det? Kanske märker jag i morgon...

Egentligen kanske metaforen borde vändas åt andra hållet förresten. Det är jag som har gått omkring i en fantasibubbla, levt i en annan verklighet än alla andra, och nu har jag fått ett redskap att spräcka den fantasibubblan med så att jag kan leva i samma verklighet som andra. Om metaforen kan vändast åt det hållet och det här är verkligheten, wow, det skulle vara fantastiskt! 

I morgon ska jag försöka berätta vad det är som har hänt, jag ville bara skriva det här, utifall att fantasibubblan spricker i morgon. Så att jag har sparat en del av känslan jag har nu. Wow, här vill jag vara kvar! Jag mår så bra, är så glad och har så mycket energi. Min kropp är så tyst! Den skriker inte längre, utan är avslappnad och behaglig att vara i. Det är jag inte van vid - vi brukar liksom ligga i krig jag och min kropp, men nu samspelar vi i harmoni. Det är häftigt. Tänk om det kunde få fortsätta såhär! Men om inte, så är jag glad för varenda minut jag fått uppleva av det här harmoniska samspelet med kroppen och världen runtomkring. 

 

 

Jag känner inte igen mig själv!! Jag har så mycket ilska i mig, mot allt och alla, och jag vet inte varför! Och jag bryter ihop hela tiden, gråter och gråter, vill bara lägga mig på golvet och skrika allt jag har, allt känns hopplöst. Jag känner mig så hemsk, mot alla runtomkring mig, och jag försöker styra över de här konstiga humörförändringarna jag fått på senaste tiden, men det går inte! Och jag blir räddare och räddare... vågar snart inte göra någonting, och får ångest av allt. Och eksemet blir värre och värre - vad är det som händer!?! Jag som trodde att det gick åt rätt håll... kanske måste allt bli sämre innan det blir bättre? 

Jag är helt förstörd. Hela jag är kaos, och jag skapar kaos, för alla andra, det får mig att må väldigt dåligt. Jag vill inte att det ska gå ut över andra, men det gör det verkligen, hela tiden. 
Varför klarar inte jag de sakerna som alla andra klarar utan problem? Saker som inte ens rör dem i ryggen (eller hur man nu säger) är gigantiska berg jag måste bestiga. Är det därför jag är fylld av så mycket hat? För att jag är SÅ trött på att kämpa med allt hela tiden, att anstränga mig så för att hålla samma tempo som alla andra, vara lika glad, vara med utan att flåsa - fastän jag kanske gått dubbelt så långt? Är det för att jag undermedvetet är avundsjuk på dem, för att deras liv verkar vara så lätta (jag vet att det inte är så, det är bara som det ser ut på ytan, alla har vi något att kämpa med, men mina känslor verkar inte inse att det är en yta! Varför ska jag vara så känslosam och tänka med känslorna?!)?

Jag är verkligen uppgiven. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur det här!! Jag hoppas innerligt att jag om ett år kan skriva att jag mår SÅ mycket bättre, och har smarta tips och råd på hur jag gjorde för att ta mig ur det här. För just nu är jag bara helt rådlös, vilsen och ensam. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, den där glada aktiva tjejen som jag vet är jag egentligen. Eller? Har jag förändrats? Har allt jag gått igenom gjort mig grå och hålögd, till en riktig surtant? Jag vägrar tro det, för jag känner mig inte hemma i det här, trivs inte. Det är som om ett monster bosattt sig i mig och styr min kropp och mina känslor, och mitt jag sitter någonstans där inne, för kraftlös för att ta över - men jag finns där inne! Det är inte kört, jag har inte helt förändrats till monstret än. Men vad ska jag göra för att lyckas ta tillbaka min kropp igen? Innan det är för sent... 

 

 

 

AAAAAJ! Dumma dumma eksem. Det blir bara värre och värre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det kliar så jag blir tokig. Framför allt har jag eksemet i ansiktet, på halsen och nacken/ryggen.
Jag hatar att vakna på natten av att jag kliat så hårt att det börjar blöda eller gör så ont att jag inte kan ligga där jag har kliat. Och oftast är jag också alldeles genomsvettig när jag vaknar - vilket gör att det kliar något extremt. Att ligga vaken och bara torteras sådär av kliandet när man är jättetrött är inte alls kul.
Fy, när jag smörjer in mig så vill jag bara skrika, det gör så ont, som att hälla sprit i öppna sår. Vad ska man göra för att bli av med skiten!? 

 

 

 

Jag är så deppig, och trött på att må såhär, trött på att det är det enda jag skriver här (när jag väl skriver), trött på mig själv och att jag aldrig blir frisk och är så fylld av negativhet.
Tallrikarna hopar sig runtomkring mig - jag orkar inte bära ut dem till köket ens - och kaoset i huvudet växer i takt med att jag blundar för till och med de minsta sakerna jag behöver ta tag i. Jag vill krypa ur mig själv, för jag blir skrämmd av all negativ energi som finns i mig, som egentligen inte är jag!! Vart är jag!? Jag vill skrika, gråta, bara ligga i sängen hela dagen - allt känns så svart och hopplöst. Jag blir fylld av en ångest som äter upp mig innifrån, inte som den ångest man får när man har panik, nej, en mörk dyster ångest som liksom kväver en från alla glada känslor och gör en likgilltig för omvärlden. 

 

Det känns så hemkt att bli så fruktansvärt deprimerad att jag helt glömmer bort allt som är värt att kämpa för, att det finns bra dagar, bra stunder, underbara människor, roliga saker - och att alla dessa saker egentligen är övervägande. De är bara som bortblåsta när det där mörka molnet omsluter en. Man tolkar saker till det negativa och tror på den känslan stenhårt, fastän det inte stämmer med verkligheten ("jag är helt ensam, ingen vill vara med mig. Att den gjorde si eller så betyder att den inte vill vara med mig och tycker jag är supertråkig" tex).

 

När de här depressionsattackerna (TACK och lov så är det inte hela tiden jag mår såhär!) kommer över mig så mår jag sämre än sämst. Det känns som om ingen i hela världen kan må så dåligt (såklart jag vet att det inte är sant, det är ju det med känslor, de är inte sanna, men man kan tro på dem när man känner dem ändå), för jag är längst ner på botten och det finns ingen väg upp, det är kört för mig. Jag orkar ju inte ta tag i någonting, inte ens svara på ett sms, så hur ska jag kunna ta mig upp!
Jag blir så skrämd av mig själv!! Hur kan man bli så fullkomligt uppslukad av allt det här negativa, utan att egentligen ens ha anledning att må dåligt!?! Jag vet verkligne inte varför jag halkar ner SÅ djupt, så fort, och det händer oftare och oftare. Jag förstår inte. Det är inte jag, varför händer det? Jag kan verkligen inte kontrollera det heller. Fastän jag försöker tänka positivt och "rycka upp mig själv" så räcker det liksom inte, jag tappar greppet. VARFÖR blir jag så otroligt deppig så plötsligt? Precis som om någon släcker ljuset och det blir bäcksvart. Visst, jag har borrelian, min förbannade fobi, och eksemet som gör mig upp över öronen tokig och ledsen in i själen (mitt ansikte trillar bort, jag känner mig äcklig, och min kropp är ständigt på hekspänn) - men jag har ju så mycket positivt i mitt liv också! Vart försvinner allt det under de här perioderna? 
Det är verkligen ett mysterie för mig hur jag kan bli så "bortkopplad" från mig själv och bara gå in i alla de där mörka tankarna och hopplösheten. Det händer varje dag nu. Flera gånger varje dag den senaste veckan.... och jag vill få ett stopp för det snabbast möjligast. 

Det värsta är att jag tror att det innebär att börja med den nya antibiotikan jag har fått... men det gör mig SÅ stressad och rädd, jag vågar inte börja. Det ger mig sån ångest, och är en av anleningarna till att jag försöker stänga av verkligheten och fly, jag VILL INTE att det ska bli som förra gången. Fy. Det slår knut på mig själv det här dilemmat. Om jag bara förmådde mig själv att börja med medicinen! :( Och så jag anklagar mig själv för att jag inte gör det. Känner mig så fruktansvärt dålig. 

Jaja, nog med klagande och negativism. På torsdag ska jag till en psykolog/kurator/någonting och prata. Får väl se hur det går...