Att leva med oro

Åh vad jag vill ha tillbaka min bloggenergi, just nu försöker jag liksom bara fly från allt och har ingen energi till att blogga. Inte något annat heller för den delen, särskilt inte för att plugga! Jag oroar mig bara och stressar för allt just nu. 
Jag har tenta på torsdag och vill hemskt gärna klara den, men hela jag skriker "NEJ" så fort jag försöker plugga, kroppen och psyket har tagit sommarlov och min vilja orkar liksom inte dra i dem båda. Men jag måste försöka, för jag vill helst inte ha den här tentan efter mig. Så, jag får rycka mig i kragen och stå ut de här dagarna - SEN är det lov! Som jag längtar!

Just nu är jag extra ledsen eftersom min pojkvän åkte hem över sommaren för två timmar sedan. Jag har ingen aning om när vi ses nästa gång, kanske om en månad, och jag står inte ut med den tanken! Jag saknade honom redan innan han hade åkt (haha, ja, sån är jag, tar ut saker i förskott och oroar mig låångt innan saker händer). Och sen är det ju inte heller bara att jag saknar honom som en galning utan även att jag är orolig för hur de här dagarna utan honom ska gå. Tänk om jag vaknar med panik mitt i natten, vem ska då lugna mig? Tänk om jag faktiskt blir magsjuk och spyr, vem ska då hjälpa mig! Jag är livrädd för att något ska hända nu när han är borta. Jag känner mig liksom otrygg. Mamma och pappa bor två timmar härifrån och nästan alla jag känner här har åkt hem för sommaren (ju fler jag känner som är här desto större chans att någon av dem skulle hjälpa mig... så resonerar jag hehe). Som tur är så är ju min kompis som jag också bor med kvar, så jag är inte ensam, men ändå. Han skulle väl inte vara jättepigg på att hjälpa mig om jag spydde, även om jag tror att han skulle göra det för att han vet hur extremt jobbigt jag tycker det är, men fortfarande, det är inte som att jag kommer gå till honom om jag får panik mitt i natten liksom, så vad gör jag om jag vaknar så som jag gjorde förra veckan, med världens illamåelde och panik? usch vad jag oroar mig för det!
Men det är egentligen inte alls lång tid, fyra dagar, sen kommer jag hem till mamma och pappa. Åh vad det ska bli skönt, förutom att jag då ka börja med min andra medicin (pga borrelian) vilket också stressar upp mig - tänk om jag mår lika kasst av den som av den förra? 

Kanske ska jag oroa mig lite mindre och plugga lite mer? Jo, det låter bra... det är bara väldigt svårt att genomföra. Aja, jag lyckas inte om jag inte ens försöker, så nu ska jag försöka sätta mig ner och plugga. Klinisk kemi, woho, here I come!


* bilden är tagen och fixad av mig, till min kille :)