Att leva med oro

Jag måste bara skriva medan jag fortfarande har kvar den här känslan, jag är SÅ GLAD, det liksom bubblar av massa glädje i hela kroppen! Jag har svävat på moln idag känns det som, och oj vad mycket jag har fått gjort, vilken energi jag har haft. Vart kom den ifrån? Jag har nästan känt mig... frisk (om man räknar bort den extrema smärtan i benen och att hjärtat hoppar lite hej vilt, muskelryckningarna och pipandningen, ja, DÅ har jag varit jättefrisk idag!), helt underbart. Det var verkligen längesedan jag hade såhär mycket energi, jag kommer knapppt ihåg när det var senast. Eller rättare sagt, jag kommer inte ihåg det. Känslan jag har haft den här dagen kan ingen ta ifrån mig, och har jag känt såhär idag, ja då kan jag känna så fler dagar. Idag har det känts som om jag skulle kunna klara allt.

Jag har hunnit med så väldigt mycket idag också, det känns som om jag har gjort mer idag än vad jag har gjort på hela terminen nästan. Först var det tenta, det var väl den mindre glädjefyllda delen av dagen, men det gick faktiskt över förväntan - och då menar jag för att jag klarade att sitta kvar, jag bemästrade paniken när den började försöka få uppmärksamhet. Om jag klarar tentan får vi se, men just nu är jag bara otroligt glad att den är över, och jag har SOMMARLOV! 
Jag och en klasskompis gick och shoppade efter tentan (vilket jag inte gjort på ett halvår!), jag lyckades hitta ett par snygga jeans, en tjocktröja, en tröja, mjukisbyxor och ett par shorts! Och allt för halva priset. Kanske har någon droppat i lite av det där "liquid luck"-elexiret som Harry ger Ron i vilkenavfilmernadetnuvar? ;)


Mamma kom för att hämta hem mig hehe, och hon var så snäll och hjälpte mig att städa och packa - tack mamma!
Och, kanske det bästa, i alla fall det godaste på hela dagen - jag åt JORDGUBBAR för första gången för i år :D Ja nu är det väl ändå sommar, hur regnigt det än må vara ute, för nu har jag lov och jag har ätit jordgubbar. 


Sedan bar det av för avfärd "hemhem", som jag kallar mitt barndomshem, och jag körde hela vägen, ca 2 timmar. Wow, jag orkade alltså hålla mig koncentrerad och köra så länge, innan har det varit så att det känts som om jag riskerat att somna bakom ratten om jag körde för länge, för jag orkade inte koncentrera mig. Now I did. Jag är glad oh tacksam för det. 

På vägen stannade vi och åt på McDonalds, jag äter som sagt inte gluten, och de som har smakat på det glutenfria hamburgarbrödet kanske kan hålla med mig om att det smakar ungefär som att tugga på en disktrasa. SÅ, jag bestämde mig helt enkelt för att beställa en hamburgare utan bröd, alltså; en hamburgare! Det blev lite missförstånd där ett tag, men sen fick jag min hamburgare.

På vägen hit handlade vi, byggde upp ett förråd av glutenfria grejor som jag kommer smaska i mig under sommaren, och väl hemhemma så bestämde jag mig för att jag hade tillräckligt mycket energi (vad hände!?! Vart har jag gömt den energin?) för att gå och hälsa på min barndomskompis som jag inte träffat på länge och inte vetat ifall jag "vill" träffa, eftersom det river upp en hel del gamla sår från min skoltid då jag alltid var tredje hjulet. Men hon är en väldigt positiv och rolig person, och jag bestämde mig för att sätta mig över de där gamla såren, och helt enkelt försöka bygga på någonting nytt. Man vet aldrig vart det leder liksom. Det var lika bra att passa på och bara köra på när det inpulsbeslutet landat i hjärnkontoret och när jag var på det här humöret, innan jag hann backa ur min nyfunna "jag-kan-klara-allt"-känsla. Tyvärr var hon inte hemma, men jag vet att hon kommer höra av sig så nu gjorde jag det som krävdes för att dra igång karusellen, hoppas den blir rolig. Och jag fick en trevlig pratstund med hennes mamma i alla fall (våra mammor är kompisar tack vare oss hehe). För att säga det själv så var det ganska strongt gjort av mig att gå dit och dra igång den karusellen, eftersom det - i alla fall i vanliga fall - tar mycket energi, och får mig att bli deppig, att tänka på det som var och jag därför försöker förtränga det - det går ju inte om man blir påmind vilket man såklart blir om man är med en person som var delaktig i en "tid" man försöker förtränga. Men kanske måste såren rivas upp, för att de ska kunna läka? Eller kanske så får jag inse att jag alltid kommer ha ett ärr från det som hänt, men också lära mig att sätta mig över det och inte låta rädslan för nya ärr hindra mig att bli lycklig, om så bara för ett tag? Man måste våga riskera något för att kunna vinna något. Jag måste lita på att jag duger även ifall någon "hellre vill vara med någon annan", bara för att man inte alltid är på förstaplats betyder det inte att man inte är bra, och mitt värde sitter inte i huruvida folk jättegärna vill vara med mig eller inte, jag blir inte lyckligare av det. Lycka sitter nog i att tycka om sig själv och vara tillfreds med sin situation: det har jag varit idag, väldigt mycket!

Ibland idag har det rusat omrking så mycket glädje att jag inte kunnat hålla mig från att göra ett litet glädjeskutt. Ja, man kan nästan säga att jag gått omkring med någon slags eufori stundom idag, "we are going up, up, up, up, up...", ja vem vet, kanske blir jag nu bara friskare och friskare och orkar mer och mer? Jag njuter i alla fall så länge det varar! Nu ska jag få lite välförtjänt sömn, i morgon börjar första dagen på sommarlovet - ett lov jag ska ägna åt att försöka bli frisk och bara ta det lugnt, göra saker jag tycker är kul (umgås med vänner, måla, skriva, ta kort, spela gitarr med mera). Det ska bli så otroligt skönt! Det behöver jag verkligen efter det här året. 
Jag måste säga att jag faktiskt är väldigt stolt över att jag har tagit mig igenom ett helt år på utbildningen och klarat det så bra som jag har, trots allt jag gått igenom på vägen.
Wiho, vilken underbart bra dag jag har haft. Den kommer jag leva på länge! God natt :)