Att leva med oro

Ta livet lite mer med en klackspark, typ som Zlatan i EM 2004...

Visst är det jobbigt när man halkar mer och mer efter med någonting? Det gör det ännu jobbigare att ta tag i det man borde tagit tag i för flera dagar sedan, så att man INTE skulle halkat efter mer.
Även om blogga är någonting som jag gör för att jag tycker att det är kul och jag mår bra av det så känns det inte bra att "halka efter" (för jag VILL ju skriva, det blir bara inte av ibland, pga tidsbrist/orkesbrist). Dessutom så bloggar jag för att folk ska få veta hur det är att leva med en fobi och panikångest osv, och då vill jag såklart få med så mycket som möjligt av sådana saker jag går igenom (även om man inte kan få med allt), inte hoppa över att berätta saker bara för att jag inte orkat/haft tid (usch, jag har hemska prestationskrav med det mesta). Just nu så har jag typ fem inlägg som jag vill hinna skriva, och ett berg med kommentarer som jag vill svara på (jag inbillar mig att alla de jag inte har svarat till blir ledsna, och att det är mitt fel att ni mår dåligt, och att jag är en dålig person som inte har svarat osv osv - som sagt, jag lägger alldeles för stort ansvar på mig själv, ja det är nästan lite egoistiskt att tänka så, som om allt andra gör och tänker kretsar kring mig), samt massa bloggar jag följer som jag har missat att läsa inlägg på den senaste veckan. På detta har jag väldigt lite tid.
Jag är expert på att samla på mig saker att bli stressad över. Visst är det onödigt att bli stressad över en sån här sak? Det är ju ingen livsavgörande sak det gäller direkt (men för mig så blir alla beslut osv livsavgörande - jag har lätt för att tro att allt jag gör kommer att påverka huruvida jag blir lycklig eller inte i framtiden).

Jag måste helt enkelt lära mig att släppa saker, acceptera att saker är som de är, och inte ta allt på så stort allvar. Tänk vad mycket mindre stressad jag skulle vara och hur mycket bättre jag skulle må då. Fast, det är lättare sagt än gjort, men istället för att skita i att försöka lära sig det till följd av tanken att "det är ändå så svårt/går inte/ omöjligt" så kan man åtminstone försöka. Om man lyckas komma en liten bit så resulterar ju i att man blir LITE mindre stressad och mår LITE bättre, och det är det väl värt? :)

Just det ja, jag kan tillägga att jag har fått jobb! Visserligen är det timanställning, inte jättebra betalt och jobbiga arbetstider, men ändå, det är ett jobb. Jag har varit väldigt stressad över att jag inte har någonting att göra om dagarna och i sommar, och framför allt att jag inte har någon inkomst över sommaren så att jag kan betala hyran (jag har en snäll mormor och mamma som hjälper mig med det om jag inte klarar det själv, men ändå, det känns såklart bäst om de slipper bekymra sig för mig - det är väl tillräckligt med att jag är bekymrad så att det räcker och blir över hehe). Om jag får jobba en del nu framöver så kommer det lösa sig, vilket känns skönt.
Tänk vad onödigt att jag har oroat mig så hemskt mycket i onödan, saker löser sig nästan alltid (ja, då finns den där tanken "men tänk om det här är gången då det inte löser sig", varför tänker man alltid TÄNK OM, istället för att fokusera på alla de gånger saker går bra?).
Min fobi hindrar mig att tänka logiskt när någonting är förknippat med den. Men, på andra punkter, som inte är kopplade till fobin så skulle det vara bra om (försöker skriva något annat än "borde" eftersom det ofta väcker negativa känslor och dåligt samvete) jag försökte tänka logiskt och mer positivt, att tänka "men det löser sig, det brukar lösa sig" istället för att alltid stressa runt och oroa mig. Om jag försöker dra ner på all sådan oro och stress som inte har med fobin att göra så tror jag att fobistressen kommer att lugna ner sig en aning också. Om jag liksom börjar försöka lära om hjärnan så att den inte alltid stressar upp sig så lätt för minsta lilla. För jag tror att min fobi har gjort hjärnan hispig (eller så är jag sådan, och det har gjort att jag lättare utvecklat en fobi), så att den alltid ser allt som katastrofmöjligheter och orosmoment eftersom den är van vid att allt ska kopplas till min lilla reptilhjärna (det är den delen i hjärnan som drar igång snabba panikreaktioner, som ska signalera om livsfara, fast min sådan har blivit lite "felprogrammerad") för att den liksom ska "checka av" ifall situationen i fråga kan kopplas till fobin eller inte.
Jag skulle må bra av att (återigen, försöker att inte använda ordet borde) försöka börja programmera om hjärnan så att den inte "skickar alla situationer via lilla reptilhjärnan för att checka av ifall det är fara på gång", det hispar upp den så mycket och stressar sönder min kropp, vilket blir en ond cirkel. Det leder till att jag tror att ALLT har med fobin att göra, och det har det faktiskt inte.

Det där var bara lite snurriga tankar från mig, om hur jag tänker att det fungerar uppe i min stackars stressade hjärna. Oavsett hur det fungerar så är det en bra idé att försöka ta livet lite mer med en klackspark. Som sagt, det är värt att försöka :)