Att hoppa höjdhopp utan ben
Jag är så otroligt extremt trött på att vara rädd HELA tiden! Jag är utmattad. Ge mig en paus, ge mig lite vila, lite energi... jag behöver det verkligen. Jag är så fruktansvärt trött på att bara gå och vänta på att dagarna ska ta slut. Hur kul är det att önska att man kunde snabbspola förbi hela livet? Det är så det känns, som att jag önskar det, men jag vill inte önska det. Jag vill njuta av dagarna, inte bara gå och oroa mig dag ut och dag in. Jag önskar att det fanns ett snabbt sätt att bli av med fobin, men det fungerar inte så. Det är stenhård kamp som gäller, och jag är helt slut. Vart ska jag få energi till den kampen från? Jag känner mig som en bil som kör på tomgång. Det är hemskt uttröttande att varje dag, varje sekund, tänka att man kanske skall spy eller få en panikattack. Och hela tiden försöka tänka ut planer på hur man ska förhindra det, och hur jag ska göra för at slippa vara ensam hemma.
Det värsta är att man har ett handikapp som ingen förstår är ett handikapp, alltså ställs exakt samma krav på en som om man inte skulle ha haft några problem. Vi fobiker lider av någonting som oftast inte syns, och som folk inte har någon förståelse för, därför ställs samma krav på oss som om vi hade varit helt "friska". Att hela tiden kämpa för att uppnå en nivå som är för hög för vad vi egentligen orkar/klarar av (ingen skulle be en rullstolsbunden att hoppa höjdhopp) gör att man blir helt utmattad och känner sig hemskt dålig för att man "inte klarar allt som alla andra gör". Vi själva glömmer till och med av att det faktum att vi inte orkar springa ikapp de andra, eller hoppa lika högt, beror på att vi egentligen har "ett amputerat ben".
Vad som är ännu värre är när folk tror att man inte ens kämpar för att bli frisk, eller när folk säger att det bara är att rycka upp sig eller bestämma sig för att inte vara rädd. Om de bara visste...
Jag håller med dig! Det är verkligen jobbigt att folk inte kan förstå en fobi och att många tror att man gett upp! Vi kämpar ju hela tiden, men ibland blir man ju bara så trött på att kämpa, och det är nog bara då när man är som mest trött på det som andra märker av det för då är man ofta negativ och kanske låter sur när man pratar med nån. Dessutom förstår nog inte en person som inte lider av fobin att man gjort framsteg, de tycker ju varje framsteg vi gör är något jättelätt för dem, så de förstår nog inte hur stort det faktiskt är för oss att klara att tex ta i ett dörrhandtag eller städa en toalett. Och som nu när jag var hos min pojkvän och det där hände. Det var ett jättestort framsteg för mig, men han tyckte inte det var något speciellt. Inte som han sa till mig i alla fall. Han sa att jag var duktig som stannade, men jag hade velat ha någon mer reaktion, typ att han blev glad och uppmuntrade mig och gav mig massa komplimanger. Därför känns det ju så skönt att känna någon som också har fobin, för då kan man uppmuntra varandra och inspirera varandra så att båda två kan ta sig ur det till slut (förhoppningsvis) :D För det är de enda som kan förstå det här. Så tack för att du skapade en blogg som jag får läsa varje dag, som ger mig stöd och inspiration! KRAM
