Att leva med oro

Som sagt så är jag inte direkt ett stort fan av att städa toaletter med tanke på min fobi - det skapar massa ångest eftersom jag får upp bilder i huvudet av hur det skulle vara om jag satt där framför toaletten för att jag var magsjuk, plus att det känns som att alla toabakterier hoppas på mig och kommer göra att jag blir magsjuk.
Nu har jag i alla fall införskaffat sådana där gula plasthandskar så att jag slipper städa med vanliga plastpåsar på händerna (eh, det är ganska jobbigt för er som inte redan listat ut det). Det gick ganska bra den här gången, fast mitt i städandet sa min lägenhetskompanjon att hon skulle gå! Jag som alltid ser till att städa då någon av dem är hemma eftersom jag får en hemskans ångest om jag städar när jag är ensam hemma (samma sak gäller laga mat), för att jag känner mig "fastlåst" här då, att jag inte skulle kunna springa härifrån om jag fick panik (vad det nu skulle tjäna till, men jag vill ändå känna att jag har möjligheten att "fly", åka iväg till en kompis eller något), eller att jag inte kan ta upp mobilen och ringa mamma om jag skulle få panik, eftersom mina händer är fulla med städmedel och bakterier. Och om man lägger ihop en sak som ger mig ångest (att städa toaletterna) med en annan som också ger mig ångest (att vara ensam hemma) så leder det till panik eftersom det blir för mycket ångest. Så av alla de här anledningarna undviker jag det där med att städa/laga mat när jag är själv. Det räcker med utmaningen att vara ensam. MEN, jag klarade det! Jag fortsatte städa fastän hon gick.
Ja, jag fick ångest, och började till och med känna mig illamående.
Då stannade upp, drog efter andan, och försökte låta ångesten/paniken att komma (som psykologen sagt att jag ska göra, inte försöka fly) och komma på varför jag fick sådan ångest. Dessutom så testade jag taktiken att övertala mig själv om att jag är bra, och klarar det här, det vill säga jag kollade mig i spegeln och sa: "jag är duktig, jag klarar det här, det går bra". Det kändes väldigt fånigt, ja jag skämdes för mig själv, men tro det eller ej, det fungerade. Kanske för att det lockade fram ett skratt och därmed släppte lite på ångesten?
Jag kom fram till att illamåendet berodde på att jag fick ångest och nästan glömde att andas (ville inte andas in för mycket rengöringsmedel och toabakterier haha), plus att jag var hungrig och hade ont i huvudet.
Men jag stannade kvar i ångesten och fortsatte städa, och nu har jag städat klart :D
Skönt att ha det gjort! Och jag ljög inte för mig själv där i spegeln, för jag klarade ju av det, eller hur? :)

Man blir glad av att våga utmana sig själv och inse att man vågar/kan mer än man själv tror. Det gäller bara att tro på sig själv och våga ta steget. Testa själva!