Att leva med oro

Åh, jag önskar att min pojkvän kunde få hoppa in i min hjärna, bara för ett litet tag, för att få se hur den fungerar, vad jag känner och tänker och varför.
Jag träffade honom idag - vågade fortfarande inte krama, pussa eller ens nudda honom - och vi hade jättetrevligt till en början, tills min fobi förstörde... igen.
Vi åkte och skaffade pass tillsammans (båda våra hade gått ut, och pass måste man ju ha om man har tänkt resa :D), haha, det var jag som tyckte att det skulle vara romantiskt om vara pass gick ut samma datum, då kunde vi tänka på det om fem år (ehe, oavsett vad som händer i framtiden ;D). Men seriöst, varför kan man inte lyckas se bra ut på passfotot!? Men äsch, det håller väl bara... en sisådär fem år... och det blev åtminstone bättre än förra gången.
I alla fall, jag hade undvikit att nudda honom, men när vi gjorde passen så var det kört. Jag var efter honom i kön, och man skulle tydligen göra fingeravtryck också så jag blev så illa tvungen att lägga mina pekfingrar där han precis lagt sina pekfingrar. Vad skulle jag göra, vägra och säga att jag inte ville eftersom personen före mig lagt sina fingrar är? Suck... Men fånig som jag är så torkade jag av fingrarna sen. Dubbelsuck!
Sen åkte vi till biltema för att använda våran gratiskupong vi fått därifrån (jag köpte ett drawing kit! Så nu ska jag alltså försöka lära mig måla). Min pojkvän köpte bla en cola och jag frågade om jag fick smaka, men då ville jag ju inte att han skulle ha tagit i den så jag tog en ny cola och la på rullbandet så att jag kunde dricka först. Well, sen såg jag att han flyttat på den, dvs rört den. Han sa att det bara var där nere, så jag höll där uppe och drack. Då säger han att "det roliga var att du bytte ut den colan som jag tagit mot en annan och råkade ta den andra jag tagit på", och sen kläcker han ur sig att han dessutom flyttade på colan med flit för att se om jag skulle bry mig/märka det!!

JA, det var en otroligt fånig grej att bli rädd för egentligen, att han tagit i samma cola som mig, men det som gjorde mig så besviken var att han VET att det här är skitjobbigt för mig och så gör han en sån sak medvetet! Varför!?
Han tycker att han tränar mig, men jag har förklarat för honom att det inte fungerar på det sättet. Jag måste göra de valen att träna mig, annars blir det bara att jag tar tio steg tillbaka för att liksom "kompensera" att det blev fel. Dessutom så leder det till att jag inte vågar lita på honom. Även om det här kanske var en liten grej (i alla fall för honom, för mig var den inte särskilt liten) så blir det då att jag inte vågar lita på att han talar sanning vad gäller de större grejerna heller. Tänk om han ljög om att han inte spydde också? Tänk om han kommer till mig om en vecka och säger "bara så att du vet så spydde jag då", bara för att han tror att det är bäst att jag inte vet någonting och att han vill visa mig att det gick bra trots att jag umgicks med honom eller whatever det nu kan vara han försöker göra. Det förvärrar min ångest något otroligt, för då vet jag ju aldrig vad han kan hitta på, jag har absolut ingen kontroll - tänk om han skulle få för sig att lägga spymedel i maten eller något bara för att träna mig!
Det är så mina tankar börjar spinna iväg, därför var det här en stor grej för mig och jag blev besviken på honom och dessutom orolig för att jag nu hade hans bakterier på mig och kanske skulle bli smittad av vaddetnuvarhanhade. Risken är obefintlig, men inte i min hjärna, för finns det en promilles chans så är det just så det kommer gå till.
Det hela resulterade i att han blev väldigt irriterad på mig för att han tyckte att jag var överdrivet fånig. Jag försökte verkligen förklara för honom att för MIG så var det inte en liten grej och varför, men såklart förstod han inte. Dessutom så blir han nog lite stött och ledsen för att jag är så rädd för honom, att jag blir skräckslagen när han närmar sig och äcklad (i hans ögon) av att nudda något som han nuddat. Det gör ju inte direkt hans irritation mindre.
Han blev irriterad för att han tror att jag överdriver och gör mig till, men det gör jag ju inte (det är precis SÅ jobbigt för mig)! Jag vet bara inte hur jag ska få honom att inse det, jag orkar inte med att ha gjort honom sur och ledsen, att jag alltid lyckas göra så mot de jag tycker om bara för att fobin styr mig i sådana situationer. Jag hatar det :(