Att leva med oro

Varning för ett långt, men enligt mig läsvärt inlägg...


För en vecka sedan så var jag på arbetsförmedlingen och hos en psykiatriker. På båda dessa ställena råkade jag ut för något som ofta händer: att folk tror att de vet vad det innebär att ha en fobi, och nonchalerar fobin som en "småsak". Jotack, de skulle bara veta vad det innebär att ha en riktig fobi. Det är definitivt ingen småsak, det är någonting som påverkar allt man gör, varje beslut, och är en skitjobbig börda man ständigt bär runt på.
Det sårar mig när folk tror att det är så lätt att bli av med en fobi, eller att det inte är något problem ens en gång. Om det nu var så lätt att bli av med, tror de inte att jag redan skulle blivit av med den då? För vem VILL må dåligt? Inte ens personer som "mår dåligt för att få uppmärksamhet" vill må dåligt (de mår ju faktiskt också dåligt på riktigt eftersom de har det uppmärksamhetsbehovet, det finns oftast en anledning till det). Så, att nonchalera någons problem sådär och säga "det är bara att rycka upp sig" eller så är inte att rekommendera.

I alla fall, jag ska berätta vad det var som hände.

På arbetsförmedlingen
Då jag var på arbetsförmedlingen för att skriva in mig som jobbsökande så pratade vi lite om vad jag hade för tidigare erfarenheter. De flesta jobberfarenheter jag har är relaterade till barn på olika sätt och därför tyckte hon jag pratade med att jag absolut skulle söka jobb på en förskola.
Jo, det hade jag gärna velat, barn är så otroligt söta(!) och jag trivs med barn, de är okomplicerade. Men, det finns ett stort men. Jag vågar verkligen inte det eftersom små barn verkar vara sjuka hela tiden och man lätt skulle kunna bli smittad (jag menar, särskilt när man ska torka dem i rumpan när de har bajsat, uuwh). Och tänk om ett litet oskyldigt barn skulle må dåligt och spy, och JAG skulle vara tvungen att ta hand om barnet!? För man kan ju inte överge ett litet barn... Panik, den situationen vill jag inte riskera att hamna i.
Jag förklarade för henne att jag har en spyfobi som gör att jag har väldigt svårt för vissa jobb, till exempel just dagisjobb (och så förklarade jag varför).
Som svar sa hon något i stil med "jaha, men när jag var yngre så hade jag samma problem som du, jag var jätterädd för att spy, men vet du, det växer bort med tiden. Du måste bara ta ett sånt jobb så kommer din rädsla att försvinna".
Öhm?? Jasså det kommer den? Varför har jag inte tänkt på DET tidigare, att ta ett dagisjobb, så hade allt varit klappat och klart och jag hade sluppit lida alla dessa år? Nej lilla du, riktig så fungerar det ju inte.
Det hon hade var ingen fobi, för en fobi växer inte bara bort utan att man gör något aktivt för att bli bra från den. Många personer har en stor rädsla för att till exempel spy, men utan att för den sakens skull ha en fobi, för de kan leva sina liv utan att påverkas så mycket av sin rädsla - den dyker bara upp i väldigt spyrelaterade situationer, den finns inte sändigt närvarande liksom. En sådan rädsla kan växa bort med tiden.
Det värsta är att många personer säger att de har en fobi, utan att riktigt veta vad en fobi faktiskt innebär. Detta gör att folk tror att en fobi inte är så allvarligt, för "alla har ju något de är extra rädda för, så det är väl inget".

Den här tjejen som jag snackade med var jättetrevlig, men om hon hade haft en fobi - eller förstått vad det innebar - så hade hon vetat att hon inte skulle säga det till mig som jag ska berätta nu.
Hon försökte övertala mig att söka till dagisjobb och sa i ett försök till detta att man kan träffa folk som spyr överallt, och att jag ju inte kan undvika alla jobb för det. För det gjorde saken så mycket bättre?
Jag försökte verkligen förklara för henne att jag var rätt för att ett litet barn skulle spy och jag bara skulle gå därifrån. Jag ville inte ta ett sådant ansvar om jag inte var säker på att jag kunde klara det. Hon sa att det var lugnt om man bara gick därifrån då, för det fanns andra som kunde ta hand om det. Och för att styrka sitt argument, och visa att hon också tyckte att det här med spyor var otäckt, berättade hon en grej hon själv hade upplevt.
"Ja, det är inte hela världen om man går därifrån, och folk som spyr kan man ju faktiskt träffa överallt. Jag jobbade till exempel i kassan på McDonalds när jag var yngre och en gång var det en kille som spydde över hela kassan. Då gick jag därifrån så fick någon annan torka upp".
Jag satt som förstelnad och tänkte med ångesten bubblande inom mig att jag ALDRIG ska jobba på McDonalds (eller ens äta där?)!
Och det där skulle få mig att inse att det var okej att gå ifrån om någon spydde? Resultatet blev bara att jag inte kunde hänga med på vad hon sa efter det där eftersom jag satt i mina egna tankar: "ångest ångest, jag vill inte jobba över huvud taget, jag stänger in mig hemma. Folk kan faktiskt spy överallt. Tänk om hon spyr över mig NU? Undrar vilket McDonalds det var. Usch, jag ska INTE jobba på McDonalds, aldrig. Åh, nu kommer jag inte kunna äta där heller utan att få ångest. Tack så mycket för att du berättade det här. Ångest ångest..."
Så som sagt, om hon hade haft en fobi så skulle hon ha insett att det där inte var det bästa att säga till mig.
Fast lite komiskt är det ju att arbetscoachen fick mig att inte vilja jobba på McDonalds, och bli rädd för att jobba över huvud taget, ska de liksom inte försöka få en att vilja jobba haha.


Hos psykiatrikern
Ja, för precis en vecka sedan var jag hos en psykiatriker som jag fått komma till genom min mosters man som kände den här killen.
En psykiatriker jobbar men psykiskt sjuka människor, så då förväntar man sig att han ska förstå hur psyket fungerar, och allt det här med att ologiska tankar kan låta helt logiskt för den som lider av vad-det-nu-kan-vara, eller?
Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på/får höra om någon som jobbar med folk med psykiska problem som inte vet vad det innebär att ha sådana problem - som den anses vara specialist inom - och är helt empatilösa eller verkligen inte förstår hur man kan tänka på ett visst sätt osv osv. Hur fick de sina jobb?
Nu var det inte så illa med den här psykiatrikern, men ibland undrar man alltså. Försökte han hjälpa mig (men som psykiatriker så borde han väl förstå att det där inte hjälper en fobiker?) eller förstod han inte vad en fobi innebär? Antagligen inte...

Så, vad hände?
Efter att vi snackat om allt möjligt så kom vi till sist in på fobin. Jag hade fått berätta om vad jag har för intressen och hade då sagt att jag älskar att resa, så nu undrade han hur det där med att resa gick med tanke på min fobi (ah, inte alla skulle ha gjort den kopplingen, så det var ju bra, han verkade ha huvudet på skaft tänkte jag). Jag förklarade att det ju såklart var lite problematiskt och att mina föräldrar fick tvinga in mig på flygplanet när jag var liten för att jag var så rädd för att någon skulle spy. Det var hans svar som gjorde mig så chockad "ja, men du vet väl att det finns spypåsar till alla på flyget?". Huh?? Ja, vadådå, det är klart att jag vet att det finns spypåsar! Det gör ju allting mycket läskigare eftersom det gör det verkligt, att folk faktiskt KAN spy på flyget, det är inte bara i min fantasi. Detta förklarade jag för honom (fast, jag tog ju bort Huh:et och den kaxiga attityden, lät mer förvånad). Efter min förklarning sa han bara "jo, fast folk kan ju spy när som helst" som att han tyckte att jag var helt dum i huvudet som gick omkring och var rädd för något som var så onödigt att vara rädd för. Jag upplyste honom, fortfarande chockad över hans nonchalanta uttalanden, att det bara gjorde saken värre att veta att det kunde hända när som helst. Det tyckte jag att han borde ha insett själv eftersom han faktiskt jobbar som psykiatriker, men näpp.


Han läste igenom mina papper från tiden jag gick på BUP och han sa att det såg väldigt lovande ut, att jag var en smart tjej så att det här skulle jag minsann klara finfint. När jag satt där så blev jag glad, för att det kändes som att han trodde på min förmåga att klara av det här, men nu i efterhand så tolkar jag det där med att 'du är ju en smart tjej' som ytterligare en nonchalerande kommentar om hur bagatellartad min fobi är. Antagligen menade han att "du är ju smart så det blir nog lätt att få dig att inse att spy inte är något att vara rädd för, är man smart så vet man ju det, vi behöver bara öppna dina ögon så kommer det gå upp ett ljus för dig" eller något i den stilen. Det vill säga att han tror att det är lätt att bli av med en fobi.
Det kändes liksom nedvärderande, för om han nu tycker att det är så lätt så måste han tycka att jag är väldigt "svag" som söker hjälp för en sådan lätt sak? Det får mig att känna mig dålig, som liksom inte har klarat av "det där lätta" redan. Men jag är inte svag, det vet jag innerst inne (jag klarar mer än vad en hel del andra hade gjort i min situation), utan det visar snarare att hans syn på en fobi är lite snedriven. Sådär lätt är det faktiskt inte. Det som gör mig chockad är att han, som psykiatriker, tror det...
Det kändes som om han tyckte att mina problem var "småpotatis", bara för att han i vanliga fall kanske jobbar med rejält psykiskt sjuka människor, folk med psykoser, schizofreni och sådant. Men, mina problem blir inte mindre jobbiga, eller viktiga, för mig bara för att någon annan har psykoser... Javisst, jag är nog lyckligt lottad trots allt (och han anser säkert det, och i min hjärna tycker han även att jag är otacksam som inte inser hur små mina problem är i jämförelse), men det här är det värsta jag har varit med alltså är det här skitjobbigt för mig och jag vill bli tagen på allvar om jag söker hjälp. Jag vet inte hur det är att ha en psykos - och vill inte veta det - men min fobi hindrar mig från att leva ett normalt liv. Är inte det tillräckligt för att få hjälp? Det känns inte som om han egentligen tyckte det, 'men han hade ju lovat min mosters man att hjälpa mig så då fick det väl gå an den här gången'.

Egentligen borde jag säga det här till honom, för han är nog inte ens medveten om hur hans beteende fick mig att känna (dålig, som att jag inte förtjänade hjälpen och nonchalerad), men jag vågar inte riktigt eftersom jag är rädd för att göra honom ledsen (jag vill som sagt alltid vara till lags!) eller att han inte skall vilja hjälpa mig efter det. Jag kanske bara har missförstått alltihop? Det kanske var ett sätt att hjälpa mig på högre nivå än vad jag förstår? Vem vet. Men trots allt så fick det mig att känna mig dålig, och det borde vara tillräckligt för att tas på allvar.

Som sagt, det är en av de jobbigaste sakerna med att ha en fobi tycker jag, att folk verkligen inte förstår hur jobbigt det är utan tror att det är så lätt att bli fri från. Att fobin så ofta nonchaleras. För det gör att jag känner mig dålig som inte klarar att ta mig ur det här fobimörkret bara sådär, alla verkar ju tycka att det är så lätt...