Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

En djupare förståelse

Inget ont som inte också har något gott med sig.

Tack vare min spyfobi och det jag går igenom med borrelian nu, eksemet, gluteintoleransen, ja egentligen allt jag går igenom - smått eller stort - får jag en större förståelse för andra människor. Den förståelsen är väldigt värdefull. Oj vilken nytta man har av det hela livet. Tänk vad mycket bra jag kan använda det jag gått igenom till! Vilka möjligheter.

Kanske är den förståelsen extra värdefull för att man fått betala ett högt pris för att få den? Jag har blivit ärrad på insidan, men vet ni vad, de ärren vittnar om en livshistoria, de berättar någonting, de är en del av mig. Varje ärr man får är som en trofé som vittnar om en styrka att klara av livets svårigheter. Det är någonting vackert, kallat erfarenhet och visdom. Man får en större förståelse för livet, för andra änniskor och för sig själv. Det är ovärderligt. Inget ont som inte också har någonting gott med sig, även det mörkaste rummet går att lysa upp om man bara tänder ett ljus. Man kan vända de tunga saker man gått igenom till erfarenheter som stärker en, man vet genom dem att man har en inre kraft att klara av svåra saker.

Kram till alla er som tappert kämpar på med stort och smått.

Ge inte upp, det blir bättre, och försök tänka på vad just du kan använda det du går/har gått igenom till. Allas resor ser olika ut, men jag kan garantera att du genom vad du varit med om kan vara till hjälp för någon (kanske en vän som har det tufft som du kan stötta tack vare det du bär med dig?), och det är en stor förmån. Det mår man bra av, och det är verkligen värdefullt och meningsfullt. Då får du revansch på livets jobbigheter eftersom du inte låter det du varit med om bryta ner dig, utan istället bygger upp inte bara dig själv utan även någon annan. Bara genom att försöka och vilja få ut någonting positivt genom det jobbiga du varit med om så har du kommit långt.

Håller med!