Att leva med oro

Dagen efter att jag såg spyan utanför mataffären (dvs för en vecka sedan, förra onsdagen) så hände någonting som verkligen satte mig på prov. På morgonen så fick jag ett sms från en av tjejerna som skrev att hon mådde dåligt, att hon hade spytt, men att de ändå skulle åka ner hit eftersom de inte kunde boka om sina bussbiljetter!
Ni kan ju gissa om jag fick panik. Oh yes, det fick jag verkligen. Var hon magsjuk, och skulle komma hit!? jag ville packa min väska och fly, vara borta en vecka minst, tills faran var över och jag var helt bombis på att hon inte var magsjuk och att jag inte kunde bli smittad.

Tanken på att hon planerade att sätta sig på en allmän buss trots att hon kanske var magsjuk gjorde mig både rädd och arg. Hur kan man medvetet utsätta de andra för den risken? Fast sen kom jag på att alla faktiskt inte ser det som mordförsök, men ändå. Det skrämde upp mig rejält, för om hon tänker sådär så finns det andra personer som är magsjuka och tänker likadant, att de måste åka för att de inte vill förlora pengarna genom att avboka, och tänk om de råkar sitta på samma buss som mig någon gång!?

I alla fall så skulle de komma hem klockan fyra. Jag satt nästan och räknade minuterarna. Var hemma hos min pojkvän vid fyra och hade ångest över hur jag skulle göra. Frågade henne, visa sms, hur hon mådde och hon mådde fortfarande dåligt (men hade inte spytt någon mer gång). Ångest, panik, ångest. Det var riktigt jobbigt.

På kvällen så var vi hos några kompisar och där var hennes syster (alltså den andra tjejen jag bor med) och de hade ju varit med varandra hela tiden, så om det var magsjuka så skulle hon med största sannolikhet vara smittad! Jag började gråta och skaka, var tvungen att gå därifrån för att samla ihop mig lite, för att sedan gå in i samma rum som henne igen. jag var med henne, och fler, hela kvällen/natten och kunde till och med glömma bort att jag var rädd för ett tag. Men rädslan kom tillbaka när det var dags att åka hem. Skulle jag sova över hos min pojkvän, fly, eller hänga med hem där hon var och kanske var magsjuk?
Jag kände mig helt sinnessjuk när jag bestämde mig för att åka hem och sova där! Trots risken att bli sjuk. För även om det verkade som att det var något hon hade ätit så var det långt ifrån säkert. Jag kände samma skräck för att åka hem som någon som fått veta att den ska cykla igenom en skog med tjugo våldtäktsmän som bara väntar på nästa offer skulle gjort. Jag var livrädd, verkligen livrädd, och fattade inte att jag verkligen åkte hem ändå.
När jag gick in genom dörren så vågade jag knappt andas. "Hur mår hon nu? Tänk om hon har spytt igen så att det luktar när jag kommer hem? Tänk om hon faktiskt ÄR magsjuk!" flög genom huvudet när jag skulle öppna dörren. Jag ville inte ta i handtaget, men efter att ha tagit ett djupt andetag gick jag in. Ingen lukt, och hon verkade ligga och sova. Med hjärtat bankandes någonstans i yttre rymden gjorde jag mig i ordning för att sova.
Även om jag la papper på toastolen (och hon sagt att hon skulle använda den andra toan) och försökte att nudda så lite saker som möjligt i lägenheten så tycker jag att det var riktigt imponerande av mig att jag ens klarade att vara där, fastän faran var långt ifrån över. När jag skulle somna var jag livrädd för att vakna av att jag hörde konstiga ljud från toaletten eller någonting. Eller tänk om jag redan blivit smittad och skulle vakna av att jag behövde spy!?
Trots allt så somnade jag tillslut, och nästa dag - jag var fortfarande sjukt rädd - så verkade hon må bra för hon gick till skolan (ska man inte vänta 48 timmar!! Tänk vad många som kanske "fuskar" med det där). Sannolikheten att hon nog bara ätit någonting ökade en aning eftersom hon inte spytt fler gånger och hennes syster fortfarande mådde bra, så lite lite mindre rädd blev jag trots att katastroftankarna fortfarande stormade i min hjärna.

Dagarna efter var väldigt jobbiga eftersom jag gick och var rädd för att vara smittad, eller att min andra lägenhetskompanjon skulle visa sig vara smittad. Hela tiden lyssnade jag efter ljud och kände efter, fast jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på de mardrömslika omständigheterna, och tvingade mig att sova i lägenheten varje natt och "fungera som vanligt".

På lördagen fyllde hon som varit sjuk år, och jag var inne på hennes rum och grattade henne på morgonen (hjälp vad mycket tankar om smittorisk som flög genom skallen då) och senare fick jag en tackkram för presenten hon fått. Jag kunde ju inte säga "nej tack, jag vågar inte krama dig" så jag höll andan och gav henne en kort kram. Fånigt egentligen att jag höll andan med tanke på att jag bor med henne och utsatts för tillräckligt mycket bakterier för att redan ha blivit smittad om den risken nu fanns, men för mig kändes det som att just det kanske var droppen som skulle få bägaren att rinna över så att jag blev sjuk?

Än så länge har jag inte blivit sjuk, och ingen annan heller vad jag vet, så det var nog någonting hon hade ätit. Nu har det gått precis en vecka - det är min gräns för när man kan andas ut eftersom min lillebror blev magsjuk en vecka efter mig sist jag var magsjuk (vilket var... sex år sedan? Och det kan ju hända att han blev smittad med en annan magsjuka? Men ändå). Fast, jag måste erkänna att jag nästan glömt att risken funnits kvar tills idag (enligt mig)! Kan ni tänka er! Redan på lördagen började jag andas ut och sedan har jag nästan glömt det!? Men inte helt... för jag lägger fortfarande papper på toastolen. Jag ska försöka sluta med det idag, nu har det gått såpass lång tid att jag hade varit smittad om det var magsjuka. Det kommer ge mig ångest att gå på toa utan att lägga papper på den (för jag kommer såklart inbilla mig att det är just DET som har gjort att jag inte blivit smittad), men det är verkligen dags att sluta med det säkerhetsbeteendet så att jag inte får in någon konstig grej om att jag måste fortsätta så.

Usch ja, det här har VERKLIGEN varit en stor utmaning för mig. Större än att se spyan utanför affären. Ja, den största utmaningen sedan jag började med KBT-behandlingen.

Det var nog tur att jag fick utmaningen med spyan utanför affären dagen innan för det gjorde att jag fick mod, att jag kände att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Annars hade jag nog inte vågat utmana mig såpass mycket att jag till och med gick hem och sov här samma dag som hon spytt (men tack och lov att hon inte spydde här i alla fall, hon var fortfarande hemma hos sina föräldrar då det hände)!
Som sagt, det har varit mycket den senaste tiden, många utmaningar, väldigt kämpigt, men jag vågar, jag kan, och jag ska klara det här!

Jag märker redan att jag har blivit mycket bättre, jag får inte i närheten så mycket panikattacker som jag fick för några månader sedan till exempel, och jag har vågat grejer som jag absolut inte hade vågat i vintras. Och trots att det här är den största utmaningen jag gått igenom sedan jag började KBT:n så kändes det inte som det. Jag var mer rädd då min kompis, som inte bor i samma lägenhet som mig, blev magsjuk (det var samma grej där, jag visste inte om det var magsjuka eller matförgifning, men det visade sig senare varit magsjuka eftersom en annan i samma lägenhet blivit smittad. Det fick jag veta i efterhand, så jag trodde att han var matförgiftad). Den här gången var det en i SAMMA lägenhet som blev magsjuk/matförgiftad, och jag var mycket lugnare och vågade till och med sova här. Det visar att jag trots allt har blivit bättre. Men det har gått stegvis, därför har jag inte märkt av någon drastisk skillnad (det är inte som att man vaknar en morgon och är helt fri från sin fobi, så fungerar det inte), men när jag tänker tillbaka och jämför så ser jag att det är stor skillnad på hur jag tacklar utmaningarna nu och i början av behandlingen. Det finns hopp, och jag tänker inte nöja mig här, jag ska bli ännu bättre :)