Att leva med oro

I morgon ska jag till psykologen igen.
Sist jag var där (för en vecka sedan, i måndags om jag inte minns helt fel) så snackade vi bland annat om mitt dåliga självförtroende, och så gick vi igenom de hemläxor som jag haft tidigare. Det var otroligt läskigt att åka dit med bussen eftersom jag hela tiden kollade mig omkring och trodde att jag eller någon annan skulle bli åksjuk. Nästa gång ska jag inte åka baklänges (eller ah, jag satt ju åt rätt håll såklart, men bussen åkte tydligen åt andra hållet.. suck :P)!
Det tar mer än fyra timmar i anspråk att ta sig till och från psykologen, och med själva mötet inräknat då. Sist snackade vi om att ändra på tiden en halvtimma eftersom det skulle göra att jag tjänade en hel timma! So we did. Skönt, då kan jag nämligen åka tåget i stället för bussen också.

Usch. Förra gången tog jag upp att jag tyckte det var obehagligt att åka dit eftersom jag hade kvar massa gamla känslor från tiden när jag gick till BUP. Berättade att jag hade känt att de krävde mer än vad jag egentligen klarade av, men att jag ville vara en snäll och duktig  flicka så jag gjorde allting - och lite till - ändå, men egentligen var jag inte redo. De hade målet att behandlingen skulle leda till att jag själv skulle spy - med hjälp av spysirap, men jag var ju så livrädd för det så att jag hoppade av hela behandlingen. Detta förklarade jag för min nuvarande psykolog, och då kom han med frågan "Ja, det är ju så KBT-terapi fungerar, att man har ett mål, det värsta man vet som man ska klara av, och i slutet av behandlingen så ska man ha tränat upp sig så mycket att man klarar det. Så om vi skulle sätta samma mål nu i den här behandlingen, hur skulle du reagera då?". Jag blev helt chockad. Jag trodde att det var de på BUP som var helt störd - inte kan man väl tvingas SPY! Tanken hade inte slagit mig att det kanske skulle vara samma mål nu. Jag började till och med gråta när han förde det på tal sådär, blev skiträdd, för nej - never - det vill jag inte. Så jag svarade uppriktigt att jag nog hade hoppat av behandlingen, i alla fall när det närmade sig.
Som tur var hade han inte som plan att jag skulle spy i slutet av behandlingen utan sa att vi tillsammans skulle sätta ett mål som kändes bra för mig. PHJUH! Men fy vad jag blev rädd...

I morgon ska vi alltså gå igenom vad han har kommit fram till av våra samtal hittills och se vad han har tänkt ut för behandlingsplan (egentligen har jag ju inte börjat behandlingen än utan det har bara handlat om att han ska lära känna min fobi och vad jag behöver öva på) och sätta upp mål för behandlingen tillsammans. Det blir lite intressant att se, men målet ska INTE bli att jag ska käka någon spysirap i alla fall, för den här behandlingen vill jag inte hoppa av hehe.