Att leva med oro

I tisdags efter min lektion åkte jag för att handla. Det gick bra, ända tills jag gick därifrån.

Utanför står en gubbe och städar, en tant går förbi och frågar "jasså, du städar nu?" varpå han svarar "ja, det är en som har spytt här".

VA!?!?!

Jag blev helt paralyserad och trodde att jag skulle skrika rakt ut. Mycket riktigt, där var det en spya, mitt i ingången! Jag fick sådan otrolig panik att jag själv började må väldigt illa (som att inte DET gjorde panikattacken tusen gånger värre), och massa skrämmande tankar åkte igenom mitt huvud. Tänk om jag klev i den utan att märka det? Vart var personen nu? Hade jag gått förbi honom (inbillar mig att det var en kille) i affären? Tänk om han hade tagit på någon av de varorna som jag köpte! När hände det, var det precis nyss, eller direkt efter att jag gått in?

Någon spydde alltså i ingången när jag var där inne och handlade. Där låg nu en spya och stirrade på mig. Hotade att hoppa upp på mig och kladda ner mig med magsjukebaciller. Panik. Tänk om jag skulle bli smittad på något sätt!
Andra tankar som flög genom mitt huvud var "har personen överlevt?", "varför spydde han?", hur kommer det sig att han inte kände att han behövde spy förens han var vid ingången?", "vad tänkte alla som såg det?", "tänk om jag hade kommit dit lite senare och SETT det!", "fy vad hemskt det måste ha varit, stackarn", "hur lyckas jag alltid vara med om sånt här?"... men mitt i allt kunde jag också tänka "oj, vilket perfekt träningstillfälle".
Vet ni vad jag gjorde?

Jag hade verkligen PANIK, eftersom jag själv börjat må illa (det var så hemskt äckligt och chockerande att SE spyan) och trodde att jag kanske skulle spy eller något. Jag ville cykla därifrån i all världens fart och gråtande ringa mamma. Men, det gjorde jag inte.

Jag bestämde mig för att jag skulle ta det här tillfället i akt och öva - för jag SKA bli av med min fobi. Så där stod jag och stirrade på en spya (han torkade inte upp allting! varför liksom? ...allt för att jag skulle få öva eller?), alldeles livrädd och skakig. Folk måste ha tyckt att jag var knäpp som bara stod där och stirrade - de såg inte vad jag såg. Det värsta var att jag fick stå och se på hur alla trampade i spyan, de märkte ingenting, oj oj oj, om de bara hade vetat. Det kändes riktigt sjukt att se alla trampa i den, smeta ut den och gå vidare som om ingenting hade hänt. Ångest, ångest, panik, chock, jagvetintevad.
Tänk om jag också har gått i en spya någon gång utan att veta om det!
Det var så vidrigt att stå och titta på det där. Det var spyklumpar, den var orange (undra vad man har ätit då hehe, hur kommer det sig egentligen att de flesta spyor är orangea? I alla fall inbillar jag mig att de är det), jag stirrade, äcklades, våndades - men jag stod kvar. Och vet ni vad?

Tillslut försvann paniken!

Jag trodde jag skulle få stå där hela natten om jag skulle vänta ut paniken, men det tog kanske typ tio minuter! Och när jag åkte hem så kunde jag till och med skratta, för att jag kände mig så nöjd med att jag hade lyckats vara kvar. Även om jag var hemskt skakis och uppjagad så var jag glad! Där fick spyan, ha ha, jag såg den minsann i vitögat och vann!