Att leva med oro

I måndags (4/4) var jag hos psykologen igen, efter ett tre veckors uppehåll. Först snackade vi som vanligt om tiden som varit, det har ju hänt en del (tex min pojkvän som trodde att han var magsjuk). Och så snackade vi om hemläxan (att jag läst kapitlet om att andas rätt och det om automatiska tankar i "Ingen panik"), och ifall jag övat på att närma mig saker som skapar ångest. Det har jag gjort så ofta jag haft tillfälle, i alla fall försökt utmana mig själv, men när jag satt där kunde jag knappt komma på något sådant tillfälle eftersom det gått så lång tid mellan besöken.
Jag tog upp min teori om att jag hade flera olika sorters ångest och han tyckte att det var en väldigt bra insikt av mig och berömde mig för det. Han höll med om att jag nog hade många olika sorters ångest. Men såklart undrar jag då om vi inte ska göra någonting för att jobba bort de där andra typerna av ångest också (för de gör ju också att jagblir deprimerad tex)? Men jag frågade aldrig, ska försöka komma ihåg att fråga nästa gång...

Vi snackade mest om det här med att min boyfriend trodde att han var magsjuk och psykologen kom på den dumma hemläxan som jag fick tills nästa gång: att ta fram hinken, ställa den vid hans säng och låta den stå där tills jag vant mig. Inte nog med det, jag skulle ta på den och sen ta på ansiktet utan att tvätta händerna (gaah, min pojkvän tog ju på hinken när han mådde dåligt, så då får jag de baskiluskerna i ansiktet och de kanske kryper in i munnen. Urfånigt tänkande men det hjälps inte, den tanken finns ändå där), och så sa han åt mig att jag typ skulle torka min scarf som jag hade på mig på hinken och sen sätta på mig den. Min scarf!? Vad äckligt. Och fy vad fånigt det lät att jag skulle göra sådär. Stackars oskyldiga scarf som skulle behöva torka av en äcklig smutsig skurhink :( Inte bara för att baskiluskerna kanske finns där utan också för att det är en SKURHINK, hur mysigt är det egentligen att torka en skurhink med sin scarf (som tur är så är hinken torr då åtminstone, men ändå)? Det är väl inte bara jag som tycker att det är lite snuskigt?
Och sen ska min pojkvän få göra lite rollspel med mig, ligga i sängen och böja huvudet mot hinken så att det ser ut som om han ska kräkas. Och i nästa steg (allt i KBT ska gå i steg, bli obehagligare och obehagligare) ska han göra ljud också och leva sig in i det. USCH.

Sen hade vi inte så mycket mer att snacka om. Alla andra gånger har vi dragit över på tiden men nu var vi klara en kvart tidigare. Varför?
Det är lite jobbigt, för det känns som att jag inte utvecklas särskilt mycket, det går så långsamt fram. Jag vill bli fri från min fobi, ångesten, paniken, depressionen NU! Men psykologmötena känns inte särskilt givande längre, vi pratar mest om samma saker och går så långsamt fram att jag börjar bli otålig. Framför allt har jag märkt det på vad jag har att skriva om mötenanu efteråt: jag får verkligen anstränga mig för att komma på vad vi har pratat om, och OM vi ens har sagt något som är värt att skriva ner. Fast kanske är det inte mötena det är fel på utan mitt minne?