Att leva med oro

När jag var hos psykologen förra gången, vilket närmare bestämt var exakt tre veckor sedan, så grät jag hela timman och det blev inte särskilt mycket pratat om min fobi eller behandlingen. Inte så konstigt, med tanke på att det var dagen efter min morbror dött. Det var skönt att sitta där och gråta. Vi pratade lite om hur jag kände kring det som hade hänt, mitt dåliga samvete (alla borden - jag borde ha åkt och hälsat på honom, jag borde ha skickat de där blommorna tidigare osv osv) och begravningen.
Usch, nu känns det väldigt tungt, när jag skriver om det här, för nu kommer tankarna: att han faktiskt är död.
Det sägs att barn sörjer i ränder, ena stunden kan de vara glada och inte alls tänka på det, för att i nästa stund bli väldigt ledsna för att de börjar tänka på det. Jag sörjer nog som ett barn...

När timmen runnit ut, och tårarna tagit slut (not) så sa psykologen att det inte skulle bli några möten på två veckor(!) eftersom han skulle vara sjukskriven, eller som han uttryckte det "vara hemma och ta igen lite som han halkat efter med". Det är därför jag inte har skrivit så aktivt om hur det går med terapin nu det senaste. Jag fick lite dåligt samvete faktiskt. "Hade jag varit för jobbig, så att han blev utbränd?" var en av tankarna som flög mellan pannloberna, andra var undringar över hur jag skulle klara att gå vidare med behandlingen utan att få något psykologstöd under de två veckorna. Tänk om jag skulle falla tillbaka dit jag var innan? För lite framsteg har jag trots allt gjort. Och det var ju så mycket jag ville prata med honom om som jag inte hunnit ta upp nu eftersom timmen gått åt till annat, hur skulle det bli med det. 
Jag kan tala om såhär i efterhand att det har gått bra, TROTS att det hänt maaassa jobbigt under de här två veckorna, och det var faktiskt inte livsviktigt att prata med honom om de där grejerna.

Det var väldigt skönt att mamma skjutsade mig till psykologen (även om jag fick lite dåligt samvete - alltid det där samvetet - för att det blev en två timmars omväg för henne, fram och tillbaka), annars hade jag inte orkat gå dit, så TACK mamma :) Det var mysigt att ha mamma här ett litet tag också, även om det bara var för en snabb McDonaldsvistelse och psykologsbesöksskjuts. Och det var bra att jag kom till psykologen, även om det kändes hemskt jobbigt att åka dit, men väl där så kändes det bra att få gråta ut och prata om mina tankar och bekymmer kring det som hänt med någon som inte hade någon personlig koppling till det. Kanske var det tur att jag hade ett psykologmöte inbokat så snabbt efteråt?

I läxa fick jag att fortsätta utsätta mig för saker jag klassade som 10-20 på ångestskalan (som är mellan 0-100), och att läsa kapitlet om andning i boken "Ingen panik" (alla ni paniker där ute: läs den! Det är en självhjälpsbok om hur man botar sin panikångest).