Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Borrelia och TWAR

Allt började med ett fästingbett

(antagligen, man vet inte om borrelia kan smitta på andra sätt också)

Mejlet nedan skickade jag till en reporter som sökte borreliadrabbade till ett reportage. Jag tänkte att det är ett bra första inlägg till min nya kategori "Borreliaresan" där jag tänkte försöka berätta hur min borreliaresa varit från början, vad som ledde fram till att jag fick den behanling jag får nu, vilka symtom jag har haft, hur jag blivit bemött i sjukvården osv. För den som är ytterligare intresserad av min borreliahistoria finns det mer att läsa under kategorin "Borreliabehandling" som jag uppdaterar kontinuerligt med saker som har med den behandling jag får att göra eller i kategorin "Oförklarligt sjuk - tiden innan borreliadiagnosen" vilken, som namnet antyder, berättar om tiden innan jag fick veta att jag har borrelia, då jag sökte läkare för både det ena och det andra, hamnade på akuten osv, och undrade vad i hela världen det var för fel på mig. Now I know... ;)

Jag, likt så många andra, lider av borrelia (och TWAR, som är en av många koinfektioner man kan få i samband med borrelia) och får inte hjälp från Svensk sjukvård - eftersom de inte tror på att jag har borrelia, trots att provsvar - analyserade i tyskland - visar att jag har det.
Man tror att om man blir sjuk så får man hjälp, det var i alla fall vad jag trodde. Idag vet jag att det inte alltid går till så, istället blir man misstrodd och skickad till psykiatriker osv (som för övrigt skickar tillbaka en med att man inte har där att göra). Uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" är så sant som det var sagt för det är verkligen en kamp, inte bara mot borrelian, utan sorgligt nog även mot sjukvården. Det är nästan så att man kan fråga sig "vill de inte att jag ska bli frisk!?".

Jag är tjugo år och har alltid varit väldigt aktiv, tills för tre år sedan då jag blev sjuk. Idag går jag på långtidsantibiotika, och har redan blivit otroligt mycket bättre! Jag känner hur jag får mitt liv tillbaka... det är otroligt. Tack och lov att det i alla fall finns några som tror på en och hjälper en!

-

Här på bloggen berättar jag bland annat om min borreliaresa så att andra i min situation skall se att de inte är ensamma och för att sprida kunskapen om hur illa det faktiskt fungerar i sjukvården om man har haft oturen att drabbas av borrelia.