Att leva med oro

I torsdags var jag hos en psykiatriker. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av besöket, det skulle bli intressant, men en aning otäckt också. Från början ville jag inte få remiss dit, eftersom det gör att framtida läkare kommer avfärda mig som ”en sån”, om de ser att jag har varit på besök hos psykiatrin. Tyvärr är det ofta så det går till. Det är så det är för mig redan nu om de får höra eller se att jag går hos en psykolog.

Men, jag bestämde mig alltså för att jag ville ge det en chans, jag ville trots allt få höra vad någon som är BÅDE läkare och psykolog sa om mina symtom. Kunde det vara fobin och många års ångest och panik som gjort att jag fått alla dessa fysiska problem?

Det spöregnade när jag cyklade dit och det tog ett tag innan jag hittade rätt hus och ingång. Det kändes ganska konstigt att gå in där, på samma ställe där de behandlade drogmissbrukare och säkert folk med bra mycket allvarligare psykiska problem än min fobi (psykoser, schizofreni osv). Vad gjorde jag där? Kanske var det jag som inbillade mig, men det kändes som om de jag mötte var som tagna ur en film om psykvård.
När psykiatrikern ropade upp mitt namn, och hälsade på mig kort och bestämt, så började jag verkligen undra vad jag gjorde där. Det kändes som om han var av den typen som skulle analysera allt jag sa till någon psykisk diagnos och sedan skriva ut lite tabletter. Klappat och klart, hejdå. Dessutom såg han lite ut som en drogmissbrukare, om man nu kan säga att de ser ut på något särskilt sätt.

Han började med att ställa lite hälsofrågor. Sedan frågade han mig om jag visste vad fästingar var, och att de kan ge en sjukdom som heter borrelia. OM jag vet! Han ville veta om jag testat mig för det, vilket jag ju i hög grad har gjort. Tydligen så är det standard att de tar borrelia och syfilisprov på sina patienter, för att det är två sjukdomar som kan ge psykiska besvär och lätt misstas för att vara bara psykiskt. Man vill utesluta kroppsliga problem innan man sätter en psykisk diagnos. Tydligen har de haft fall då någon klassats som psykiskt sjuk i tio år och sedan så har det visat sig vara borrelia (men under de tio åren lär ju personen börjat må psykiskt dåligt ”på riktigt”…)!

När vi snackade om borrelia så måste han ha märkt att jag blev skeptisk till att proverna skulle visat negativt för det. Han frågade ifall jag inte litade på resultatet. Well, det gör jag ju inte riktigt, men jag ville helst inte bara slänga ur mig att jag inte litade på det. Vad skulle han tänka då? Att jag är hypokondriker och desperat vill ha en diagnos, uppmärksamhetsgalen eller har svårt att ”acceptera sanningen”? Man vet ju inte vad han kunde få för sig. Han undrade också ifall jag hade problem med att lita på svensk sjukvård eftersom jag åkt till norge för att ta prover. Jag sa som det var, att jag litar på svensk sjukvård i alla andra fall och de andra svar jag fått, men att jag faktiskt inte gör det vad gäller borrelia då det är väldigt omtvistat och dåligt forskat kring och eftersom mina symtom stämmer in så pass bra.

Därefter fick jag berätta om mina problem och symtom, dels de fysiska men även fobin och panikattackerna - han skrev upp allting på ett papper.

Efter detta så sa han bestämt ”du behöver inte komma tillbaka hit något mer, du är fullt frisk” (eh, satt han och sa med ett papper fullklottrat med mina sjukdomsproblem? Men jag förstod ju vad han menade – inom hans område). Han fortsatte med att säga att jag snarare tvärt om var väldigt psykiskt stark som klarade av att ha alla dessa problem och ändå stå upp, han sa till och med att han var riktigt imponerad, för hade det varit han som hade allt det där... ja då hade han inte klarat det. Han berättade att han under sina år som psykiatriker bara ett fåtal gånger haft patienter med en lika komplex sjukdomshistoria, med så mycket problem. Oj vad det där var skönt att höra! Jag är alltså inte bara överkänslig och ”svag” som tycker att det är lite mycket nu. Han sa att det är fullt normalt att må dåligt, ha ångest och vara deppig om man har allt det här. Det skulle vara direkt onormalt att INTE må dåligt psykiskt av det. Det var verkligen underbart att höra att någon förstod hur mycket jag har att kämpa med, och dessutom sa att jag är psykiskt stark, att jag klarar det bättre än många andra hade gjort i min situation. Jag har tvivlat på mig själv när sjukvården gång på gång har skickat hem mig med att ”du är stressad, det är din panikångest som orsakar de här grejerna”, som om jag inte varit tillräckligt stark psykiskt eller får skylla mig själv. Det här var det som en liten seger för mig – de hade fel! Psykiatrikern sa att det här inte hade något med min fobi och panikångest att göra och han upprepade många gånger att de verkligen borde ta det här på allvar! Jag frågade kanske tio gånger ifall det verkligen inte kunde ha med det faktum att kroppen under så många år varit uppstressad på grund av alla panikattacker att göra. Men nej, paniken och fobin låg i en box, och de fysiska sakerna i en annan sa han. Två olika saker, mina symtom är rent fysiska (inte orsakade av något psykiskt). Det enda som kunde påverkas av min panik var mitt eksem sa han, att det blir värre om jag stressar. Och eftersom mitt hjärta slår oregelbundet och konstigt ibland så kan det GE mig panikattacker, och även då åt andra hållet, att hjärtat börjar slå konstigt om jag får panik – men det visste jag redan, det är ju ett av symtomen man får av panikattacker. Tydligen så har jag en hjärtdiagnos, jag visste inte att de hade satt en diagnos på mig. AV-block 2 kallas det. Vad det innebär har jag egentligen ingen aning om, och jag tycker det är väldigt konstigt att jag inte har fått veta mer om det. Jag fick betablockare (en hjärtmedicin) utskrivet av min vårdcentralsläkare, men då jag läst lite på internet om betablockare och sett att man INTE ska ta dem om man har låg puls eftersom pulsen sänks så blev jag lite skeptisk. Jag frågade honom om detta och det var då han sa att jag hade AV-block 2 och att man då inte skulle ta betablockare. Vilken tur då att jag inte bara knaprade i mig dem…

Något som han sa som också var en liten seger var att han trodde på mig, på mina teorier. Hade det varit han som var i min situation så hade han åkt hem och tagit antibiotika på en gång! Han trodde att det mycket väl kunde vara borrelia. Hehe, när han frågade vad jag pluggade till och jag svarade biomedicinsk analytiker så sa han ”jag misstänkte detta” för att han tyckte att jag var så insatt i sjukdomar och hur kroppen fungerar osv. Men det är ju inte tack vare utbildningen, än, utan för att jag fått vara min egen läkare och detektiv.

Vi drog över på tiden med typ en halvtimma för att han tyckte att mitt fall var så intressant, han ville verkligen veta vad som låg bakom alla symtom och hur det skulle gå haha. Lika nyfiken som jag med andra ord! De läkare som har en sådan inställning till min problematik är SÅ otroligt mycket bättre än de som tänker ”oj oj vilket jobbigt fall” och helst av allt vill bli av med en. Han tog mig på allvar, han hade passion för det han gjorde, sådant märks tydligt.

Något mycket viktigt han gjorde mig uppmärksam på var att jag inte skulle gräva ner mig för mycket i diagnosletandet. En diagnos är ett namn - det hade lika gärna kunnat heta avokado - inte vem jag är! Jag är inte mina problem. Man kan ha många diagnoser men ändå ha massvis med livskvalité, eller så kan man vara fullt frisk men må skitkasst och ta livet av sig. Bara för att jag har diagnoser eller problem så betyder det inte att det är kört för mig att ha ett bra liv. Han uppmanade mig att komma ihåg att hitta på roliga saker och njuta av livet och inte låta de här sakerna hindra mig från att ha livskvalité.
Där fick han mig att tänka till. Jag har nog snöat in mig väldigt mycket på att jag måste få en diagnos innan jag är nöjd och kan acceptera läget. Än så länge kanske det saknas en pusselbit, jag kanske har en helt ny sjukdom som inte har något namn än, eller så har jag fler olika diagnoser och därför hittar de inte vad felet är? Men vad spelar det för roll egentligen. Mina symtom förändras inte för att jag har ett namn på dem, ja det skulle vara lättare att förklara för folk, och min förhoppning och anledning till att så desperat gärna vilja ha en diagnos är att det skulle leda till större förståelse och att jag skulle bli tagen på allvar. Men skulle det verkligen bli så? Antagligen inte. Och den upptäckten skulle göra mig väldigt besviken efter allt detta slit för att få en diagnos.

Jag är inte mina problem, jag är inte en vandrande diagnos, och jag kan ha livskvalité och vara glad trots symtomen. Jag ska inte sluta kämpa för att få någon rätsida på det här, men jag måste komma ihåg att under tiden jag kämpar också LEVA. Tack för den insikten herr psykiatriker!

Vilken otrolig lättnad jag kände efter det här besöket! Man skall inte lyssna för mycket på sina fördomar, jag som trodde han skulle vara dålig fick minsann äta upp det sen. Jag är glad att jag gick dit. Otur bara – eller tur, beroende på hur man ser på det – så var det där hans sista dag på jobbet! Alla bra läkare jag träffar har en tendens att försvinna från sina jobb, mycket mysko. Men åh, nu kanske de kan LYSSNA på mig på vårdcentralen/sjukhuset istället för att bara dra slutsatsen att mina problem är stressrelaterade. Hoppas kan man ju :) Nu har jag i alla fall fått svart på vitt skrivet i min remiss att det inte är psykosomatiska symtom jag har.