En liten hemlis
Jag hoppas att ni inte bara läser början av mina inlägg, för då framstår jag nog om världens gnällspik och negativa person (vilket jag tyvärr ofta kan vara också, negativ alltså - jag tror inte jag är en gnällspik - men jag har det positiva i mig också!). Varför jag hoppas att ni inte bara läser början får ni reda på om ni orkar ta er igenom inlägget hehe, och jag kommer att avslöja en liten hemlighet. En liten hemlighet, men oj vad stor nytta man kan ha av den!
Det är därför bloggen är så bra för mig, för att jag medan jag skriver inser saker om mitt eget tankesätt (att jag fastnar i det där negativa och att det inte gör någon som helst nytta), och nder blogginläggets gång så försöker jag tvinga mig sjäv att ändra de tankarna och få fram någonting positivt, jag vill inte skriva rakt igenom negativa inlägg. Så, jag använder mig av metoden "fake it till you make it" (sorry att jag avslöjar min lilla blogghemlighet nu), och låtsas att jag börjar tänka positivt. Men det roliga är att i slutet av ett negativt inlägg som blivit positivt under skrivandets gång så känner jag de där känslorna, om inte fullt ut så i alla fall en början. Jag får energi och lyckas bryta den onda spiralen genom att tvinga mig själv till det. Och allså så stämmer allt det där som kan tyckas vara tjafs (ja, för någon som är inne i den negativa spiralen så låter det som rapparkalja, smörja, tjafs eller som ord som skär i öronen) som jag skriver om att kämpa, vara mer positiv osv, det bevisar jag för mig själv varje sådant inlägg jag gör. Jag ville bara dela med mig av det, säga att det går, det är inte bara trams - som jag själv tror varje gång innan jag testar, för det är viktigt att komma ihåg, man måste testa metoden om och om igen, eftersom man har en tendens att falla tillbaka rätt ofta ;)
Så tack alla som läser här, för ni genom att läsa gör att jag känner att jag inte bara kan vara negativ, som en liten skyldighet mot er som läser här (nej, det är inte kul att läsa bara negativt), för att ni gör så att jag blir mer positiv. Tack bloggen :)
I början av inlägget kändes allt hopplöst, nu har jag hopp igen!
Jag är verkligen faschinerad över hur man genom att lyckas ändra tankarna en smula kan gå från att verkligen vara frustrerad, deppig, ledsen och känna sig helt misslyckad till att känna sig hoppfull och till och med bli glad. Och det tar inte ens så lång tid. Jag är förvånad, ännu en gång. Jag hade inte sagt det här om det inte var så att jag faktiskt har upptäckt att det har fungerat många gånger nu, annars hade jag trott att det bara var hormonerna som åkte berg och dalbana med mig (det kan det ju fortfarande vara också iof, men de går tydligen att 'få på sin sida' om man lurar in dem på rätt spår då), men nu har den här bloggtaktiken att fejka det till jag makear det fungerat många gånger, så varsågoda, där fick ni ett bra recept på något faschinerande, min lilla hemlighet som jag gärna delar med mig av om det kan hjälpa någon. Man får såklart hitta ett sätt att använda det som passar en själv, för mig är det att skriva blogginlägg, fastän det tar emot väldigt i början när jag är på det här humöret. Om jag väl orkar ta tag i att skriva ett inlägg, ja då är det som om jag i takt med att inlägget skrivs skriver ur mig det negativa, ändrar tanken, och låter de positiva små sakerna komma in. Jag kan bara säga att jag är glad så länge det fungerar!
Sådär, nu är jag på bättre humör och ska sätta mig och plugga sjukdomslära, det är faktiskt riktigt spännande (och hjälp vad mycket jag kan relatera till pga det jag går/har gått igenom, det gör det hela ännu mer spännande)!
Kämpa på allihop, och våga bryt den onda cirkeln, försök tills ni lyckas, det går! Läs gärna det här inlägget igen.
Jaa, jag är väl inte den trevligaste att vara runt när jag är stressad. Men vem är det?
Jag är väldigt stressad, ledsen och deppig just nu. Jag orkar inte ens skriva på bloggen, det känns som ett måste, jag känner mig bara så väldigt dålig och misslyckad. Orkar inte ta tag i någonting. Jag fattar inte hur jag ska klara skolan! Jag har mssat så mycket, och har ingen energi att ta igen det. Hur går det då till hösten med CSN? Och vart ska jag bo till hösten? Jag bor ju bara här tillfälligt, tanken var att jag skulle hitta någon tjejkompis att bo med till hösten (jag vågar ju inte bo själv), men jag har ingen aning om vem det skulle vara. Just nu är jag bara sjukt trött på allting, och så är jag arg på sjukvården. Varför får jag ingen hjälp! Vissa läkare borde inte få bli läkare, det borde finnas något slags personlighetstest för att få bli tex lärare, läkare, polis osv, yrken där man har kontakt med människor, så att man som sjuk och utsatt slipper möta någon med den attityden som jag mötte i morse. Jag vet att jag inte är den enda som kämpar med jobbiga saker, men aaah, just nu så orkar jag bara inte kämpa. Vart ska jag få energin från? Det ser bara mörkt ut, och jag orkar inte ens resa mig upp och tända lampan.
Vart skall man börja dra i alla trådar? Så att man kan börja reda ut allt trassel?
För även om man inte orkar så måste man orka, ingenting blir bättre av att man lägger sig ner och skiter i att kämpa, då blir det där nystanet bara ännu mer trassligt och man blir ännu mer deppig. Även om det är bra lockade att bara lägga sig ner och skita i allt ibland, som nu, så får man försöka stå upp på sina skakiga ben och ta ett stapplande steg framåt. Det kanske går långsamt och är smärtsamt, men man är i alla fall en halvmeter längre fram än om man hade legat kvar på golvet och uppgivet stirrat upp i taket.
Jag fick veta att jag inte klarade min biokemitenta, en 15 poängskurs som jag verkligen behöver klara för att få CSN till hösten eftersom jag inte har gjort anatomin sedan i höstas (det var så mycket med borrelian hit och dit och flytten så jag gjorde bedömningen att det inte var hälsosamt för mig att stressa ihjäl mig för att klara den). Nu känns det bara som ett gigantiskt berg med plugg som jag inte vet hur jag ska bestiga. Nästa vecka har jag sjukdomsläratenta, och dagen innan den anatomitentan, så mina stressnivåer är ganska höga, det gör mig hemsk, jag blir så irriterad på allt är jag är såhär stressad. Främst på mig sjäv, och tänker negativa elaka tankar om mig själv, deppar ner mig och känner mig misslyckad.
Vad tjänar det till egentligen? Det kommer inte att gå mig att bestiga pluggberget. Som mamma säger i sina förmaningspepp-talk, man kan inte göra så mycket åt att det är som det är - att man inte klarat tentan - men man kan förändra hur man ser på det och hanterar det. Men aaaj vad svårt det är när man är så fast i det evigt snurrande negativa ekorrehjulet. Hur sätter man ut foten för att bromsa, utan att den går av?
Fast, kanske är det värt att offra en fot för att komma ur allt det här negativa ;)
Är det bara att göra, bara att ändra sina tankar, går det?
När man är inne i alla negativa tankar så känns det som omöjligt att 'bara ändra på sina tankar' sådär, 'man kan ju inte bestämma vad man ska känna'. Men kan man det? Om man på något sätt får en syl i vädret bland allt negativt med en positiv tanke, något som bryter, ger kontrast till allt det negativa, ja då kanske man kan ändra fokus. Om man tillåter sig själv att tänka den där positiva tanken, även om den känns främmande och nästan äcklig i skenet av allt negativt, om man bara slänger sig ut i att faktiskt tänka den. Låtsas att man tror på den. Ni vet, uttrycket "fake it till you make it" har väldigt mycket sanning i sig. Kanske är det så man för börja? Helt enkelt ljuga för sig själv med positiva tankar. Det är inte lögn, men det känns så när man är omgiven av allt negativt.
Börja tänka "jag klarar det" och "jag kan faktiskt tänka positivt, jag kan bestäma över mina känslor genom att ändra vad jag tänker".
Bara genom att skriva det här så känner jag hur lite positiva partiklar börjar sätta fart i mig och jag får energi.
Vart skall man börja dra i alla trådar? Så att man kan börja reda ut allt trassel?
För även om man inte orkar så måste man orka, ingenting blir bättre av att man lägger sig ner och skiter i att kämpa, då blir det där nystanet bara ännu mer trassligt och man blir ännu mer deppig. Även om det är bra lockade att bara lägga sig ner och skita i allt ibland, som nu, så får man försöka stå upp på sina skakiga ben och ta ett stapplande steg framåt. Det kanske går långsamt och är smärtsamt, men man är i alla fall en halvmeter längre fram än om man hade legat kvar på golvet och uppgivet stirrat upp i taket.
Jag fick veta att jag inte klarade min biokemitenta, en 15 poängskurs som jag verkligen behöver klara för att få CSN till hösten eftersom jag inte har gjort anatomin sedan i höstas (det var så mycket med borrelian hit och dit och flytten så jag gjorde bedömningen att det inte var hälsosamt för mig att stressa ihjäl mig för att klara den). Nu känns det bara som ett gigantiskt berg med plugg som jag inte vet hur jag ska bestiga. Nästa vecka har jag sjukdomsläratenta, och dagen innan den anatomitentan, så mina stressnivåer är ganska höga, det gör mig hemsk, jag blir så irriterad på allt är jag är såhär stressad. Främst på mig sjäv, och tänker negativa elaka tankar om mig själv, deppar ner mig och känner mig misslyckad.
Vad tjänar det till egentligen? Det kommer inte att gå mig att bestiga pluggberget. Som mamma säger i sina förmaningspepp-talk, man kan inte göra så mycket åt att det är som det är - att man inte klarat tentan - men man kan förändra hur man ser på det och hanterar det. Men aaaj vad svårt det är när man är så fast i det evigt snurrande negativa ekorrehjulet. Hur sätter man ut foten för att bromsa, utan att den går av?
Fast, kanske är det värt att offra en fot för att komma ur allt det här negativa ;)
Är det bara att göra, bara att ändra sina tankar, går det?
När man är inne i alla negativa tankar så känns det som omöjligt att 'bara ändra på sina tankar' sådär, 'man kan ju inte bestämma vad man ska känna'. Men kan man det? Om man på något sätt får en syl i vädret bland allt negativt med en positiv tanke, något som bryter, ger kontrast till allt det negativa, ja då kanske man kan ändra fokus. Om man tillåter sig själv att tänka den där positiva tanken, även om den känns främmande och nästan äcklig i skenet av allt negativt, om man bara slänger sig ut i att faktiskt tänka den. Låtsas att man tror på den. Ni vet, uttrycket "fake it till you make it" har väldigt mycket sanning i sig. Kanske är det så man för börja? Helt enkelt ljuga för sig själv med positiva tankar. Det är inte lögn, men det känns så när man är omgiven av allt negativt.
Börja tänka "jag klarar det" och "jag kan faktiskt tänka positivt, jag kan bestäma över mina känslor genom att ändra vad jag tänker".
Bara genom att skriva det här så känner jag hur lite positiva partiklar börjar sätta fart i mig och jag får energi.
Testa!
Det är därför bloggen är så bra för mig, för att jag medan jag skriver inser saker om mitt eget tankesätt (att jag fastnar i det där negativa och att det inte gör någon som helst nytta), och nder blogginläggets gång så försöker jag tvinga mig sjäv att ändra de tankarna och få fram någonting positivt, jag vill inte skriva rakt igenom negativa inlägg. Så, jag använder mig av metoden "fake it till you make it" (sorry att jag avslöjar min lilla blogghemlighet nu), och låtsas att jag börjar tänka positivt. Men det roliga är att i slutet av ett negativt inlägg som blivit positivt under skrivandets gång så känner jag de där känslorna, om inte fullt ut så i alla fall en början. Jag får energi och lyckas bryta den onda spiralen genom att tvinga mig själv till det. Och allså så stämmer allt det där som kan tyckas vara tjafs (ja, för någon som är inne i den negativa spiralen så låter det som rapparkalja, smörja, tjafs eller som ord som skär i öronen) som jag skriver om att kämpa, vara mer positiv osv, det bevisar jag för mig själv varje sådant inlägg jag gör. Jag ville bara dela med mig av det, säga att det går, det är inte bara trams - som jag själv tror varje gång innan jag testar, för det är viktigt att komma ihåg, man måste testa metoden om och om igen, eftersom man har en tendens att falla tillbaka rätt ofta ;)
Så tack alla som läser här, för ni genom att läsa gör att jag känner att jag inte bara kan vara negativ, som en liten skyldighet mot er som läser här (nej, det är inte kul att läsa bara negativt), för att ni gör så att jag blir mer positiv. Tack bloggen :)
I början av inlägget kändes allt hopplöst, nu har jag hopp igen!
Jag är verkligen faschinerad över hur man genom att lyckas ändra tankarna en smula kan gå från att verkligen vara frustrerad, deppig, ledsen och känna sig helt misslyckad till att känna sig hoppfull och till och med bli glad. Och det tar inte ens så lång tid. Jag är förvånad, ännu en gång. Jag hade inte sagt det här om det inte var så att jag faktiskt har upptäckt att det har fungerat många gånger nu, annars hade jag trott att det bara var hormonerna som åkte berg och dalbana med mig (det kan det ju fortfarande vara också iof, men de går tydligen att 'få på sin sida' om man lurar in dem på rätt spår då), men nu har den här bloggtaktiken att fejka det till jag makear det fungerat många gånger, så varsågoda, där fick ni ett bra recept på något faschinerande, min lilla hemlighet som jag gärna delar med mig av om det kan hjälpa någon. Man får såklart hitta ett sätt att använda det som passar en själv, för mig är det att skriva blogginlägg, fastän det tar emot väldigt i början när jag är på det här humöret. Om jag väl orkar ta tag i att skriva ett inlägg, ja då är det som om jag i takt med att inlägget skrivs skriver ur mig det negativa, ändrar tanken, och låter de positiva små sakerna komma in. Jag kan bara säga att jag är glad så länge det fungerar!
Sådär, nu är jag på bättre humör och ska sätta mig och plugga sjukdomslära, det är faktiskt riktigt spännande (och hjälp vad mycket jag kan relatera till pga det jag går/har gått igenom, det gör det hela ännu mer spännande)!
Sånna här positiva filurer börjar nu surra omkring i kroppen på mig, yaay.
Allt tack vare att jag skrev det här inlägget och bröt den tröttsamma negativa cirkeln, ja, visst är den tjatig?
Allt tack vare att jag skrev det här inlägget och bröt den tröttsamma negativa cirkeln, ja, visst är den tjatig?
Kämpa på allihop, och våga bryt den onda cirkeln, försök tills ni lyckas, det går! Läs gärna det här inlägget igen.
/från en ständigt överbevisad och faschinerad skeptiker
Ps. En hemlis till, jag har märkt att jag blir hemsk när jag inte gått på toa på länge. Jag känner tydligen inte så bra när jag behöver gå på toa, men när jag kommer på att jag ska göra det, ja, jag kan säga att efteråt blir jag nästan en ny människa. Haha, även om jag vägrar erkänna att jag påverkas av en så banal sak som att vara kissenödig! Men kroppskemin är viktigare än man tror (host - lite lär man sig i alla fall av att plugga biokemi), så en bra ände att börja i för att må bättre kan vara att fixa till kroppskemin, äta, sova, gå på toa. Ja, de grundläggande sakerna. Mår kroppen bra så mår sinnet också bättre.
Ps. En hemlis till, jag har märkt att jag blir hemsk när jag inte gått på toa på länge. Jag känner tydligen inte så bra när jag behöver gå på toa, men när jag kommer på att jag ska göra det, ja, jag kan säga att efteråt blir jag nästan en ny människa. Haha, även om jag vägrar erkänna att jag påverkas av en så banal sak som att vara kissenödig! Men kroppskemin är viktigare än man tror (host - lite lär man sig i alla fall av att plugga biokemi), så en bra ände att börja i för att må bättre kan vara att fixa till kroppskemin, äta, sova, gå på toa. Ja, de grundläggande sakerna. Mår kroppen bra så mår sinnet också bättre.
Kommentarer
Trackback
