Att leva med oro

Idag har jag övningskört igen. Det gick bra, fast hon jag kör med är ganska så sträng. Nästan så att jag blir rädd, hon skäller på mig om jag gör fel. Kanske lär jag mig bättre då? För att jag skärper till mig - bara hon inte blir för sur. Jag tycker jämnt att det är hemskt otäckt om någon skäller på mig/är besviken på mig, jag mår dåligt då, eftersom jag alltid vill duga. Det är väl nyttigt för mig att träna på I guess, att någon blir arg/besviken på mig. Jag antar att det är hennes sätt att "uppfostra" sin elev till att göra rätt, om det fungerar eller inte visar sig.

Igår så blev det kaos!! Och jag blev skitsur på min psykolog, igen. Jag hade gått ut på stan innan på dagen utan laddare, för att jag har fått i uppgift av psykologen att träna på att gå ut utan laddare, och med halvfull mobil (mobilen är min trygghet, mitt säkerhetsbeteende, och jag ska ju vänja mig av vid säkerhetsbeteendena). Det gjorde jag, men sen skulle jag sova hos min pojkvän och jag som är van vid att jag alltid har laddaren i väskan tänkte inte på att ta med mig den (den brukar ju alltid ligga där!). Tror ni inte att mobilen dog (aaaah!). Hur skulle det nu gå, utan mobil!?! Det blev kaos, jag ville åka hem och hämta den, och jag och min pojkvän blev sura på varandra - jag för att han inte förstår någonting av vad ångest heter och att den är anledningen till att det blir så kaos för mig i vissa situationer, och han för att jag "förstörde" vår kväll tillsammans genom att få "utbrott" över en så simpel grej som att jag glömt laddaren. SUCK. För mig var det verkligen ingen simpel liten grej, för det innebar ju att jag skulle behöva gå utan mobil idag, när jag skulle övningsköra och allt!
Det hjälper inte hur många gånger jag än försöker få honom att förstå att jag inte bara "kan tänka rätt" när jag har ångest/panik, som han verkar tro att jag borde kunna. Han tror att han förstår hur jobbigt det är, och därför tror han också att det bara är att tänka rätt, och hur mycket jag än förklarar att det inte går till så så hjälper det inte, eftersom han inte KAN förstå. Hur skulle han kunna göra det, om han själv aldrig varit med om något liknande ens? Jag måste inse att det inte går att få honom att förstå, om vi vill att vårat förhållande ska fungera så måste vi helt enkelt (varför säger man så? Det är ju inte direkt enkelt!) hitta en annan lösning. Men det gör bara så ont i mig att han tror att jag bara inte skärper mig tillräckligt, att han inte vet hur mycket jag kämpar och vilka framsteg jag gör och att det känns som att han inte ens vill förstå.

I alla fall. Idag var jag alltså utan mobil!! Min trygghet (jag skrev ett inlägg om varför den är min trygghet för några månader sedan, läs det här). Jag kände mig naken. Plötsligt var jag tvungen att lita på mig själv, hur skulle det gå nu om jag började må illa/fick en panikattack eller till och med spydde!?! Jag skulle inte ha någon som lugnade mig och fick ner mig på jorden igen, sa att allt skulle lösa sig, nej, jag var helt ensam med mig själv. Det var läskigt, men jag vågade till och med utmana mig själv att gå och handla utan mobilen (jag hade den med mig, men den var som sagt död för jag hade inte hunnit åka och hämta laddaren), jag fick ångest i affären, men vet ni vad? Det gick bra, jag klarade det trots allt. Jag vågade åka och handla  utan att ha mobilen med mig (dvs vara hyfsat långt hemifrån och på ett ställe där jag brukar få ångest), det är framsteg. Men för att det ska ge någon effekt så måste jag upprepa det fler gånger har psykologen sagt. Det vill säga jag ska försöka gå ut utan mobil i morgon också - ångest.