Att leva med oro

Yepp, vet ni vad jag har gjort? Jag sov ensam i lägenheten inatt igen! Andra gången i mitt liv blev det då. Jag var väldigt orolig, eftersom jag hade ont i magen när jag skulle cykla hem. Dessutom hade vi varit på middag (vi är ett gäng kompisar som annordnar "halv åtta hos oss"-middagar åt varandra) och ätit grillad kyckling. När vi först skulle äta den så var den inte ordentligt genomstekt, panik, så de fick lägga på den på grillen lite längre. Egentligen vågade jag inte äta den över huvud taget efter det, för tänk om den fortfarande inte var genomstekt? Men jag åt faktiskt (jag försöker verkligen utmana mig själv i "smått" och stort, för det är då man tillslut blir fri från sin rädsla tror jag). Det gjorde det ännu läskigare att sova själv i lägenheten inatt eftersom jag inbillade mig att resultatet av att kycklingen kanske inte varit ordentligt genomstekt kanske inte visade sig förens på natten - det vill säga att jag skulle blivit matförgiftad och spy.
Men matförgiftad var jag inte, och spydde gjorde jag inte, jag sov. Visst sov jag väldigt oroligt, och det tog ett tag innan jag lyckades somna, men återigen - jag fixade det :)

Igår fixade jag ytterligare en grej som jag inte har vågat innan... det här blir väl, tredje gången i mitt liv eller något (för att läsa hur det gick första gången, klicka här)? Jag duschade när jag var ensam hemma. Jag brukar tycka att det är hemskt läskigt eftersom man känner sig så "fast", om något skulle hända (det här något är att jag skulle få panik och göra något galet, typ springa ut spritt språngande naken eller att jag skulle spy osv osv) så kan jag inte använda mina paniknödlösningar, om jag är ensam: typ gå till grannen och be om hjälp, cykla i ilfart till min pojkvän/någon kompis osv osv. För det skulle bli hemskt pinsamt om jag gick till grannen eller cyklade iväg naken. Och att torka sig, sätta på sig kläderna och ge sig iväg efter det skulle ta alldeles för lång tid då man har panik. Såklart händer sannolikt inte det här händelseförloppet på ritkigt, men ändå, det är tanken på att det SKULLE kunna hända som skrämmer. Men nu ska jag försöka prenta in i hjärnan att det INTE hände, och att jag klarade av det här emd att duscha när jag var ensam hemma utan problem. Jag fick inte ens panikkänslor, glömde nästan bort att jag var ensam till och med. Framsteg tycker vi om :)

Det är verkligen STORT för mig det här med att jag sovit ensam. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att sova ensam hemma, det var liksom det största - rimliga - målet med min KBT-behandling enligt mig, men nu har jag klarat det två gånger, så kanske kommer jag lyckas bli mer fri från min fobi än vad jag hade vågat hoppas på? Men, än så länge vågar jag inte tänka så, jag har blivit besviken förr... Jag ska försöka ta varje framsteg med stor glädje, men inte sätta för höga krav på mig själv, för det kommer bara resultera i att jag klandrar mig själv för det jag INTE lyckades med istället för att se allt otroligt jag faktiskt lyckats med - som att sova ensam hemma! Oh yeah :)