Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Pest eller kolera

Jotack... hej på dig med. Förlåt, men jag är INTE glad att se dig.

Skit skit skit. Igår tog jag bara en tablett flagyl, istället för två som jag ska. Jag mådde så sjukt dåligt av den så jag kunde bara inte stoppa i mig den, jag tänkte att jag kan ta en tablett om dagen de sista tre dagarna istället, liksom trappa ner.

Idag kliar det som sjutton. Mitt ansikte gör mig tokig!! Fy vad det kliar.

Är det det här jag har att välja på alltså? Att bli tokig av allt kliande, eller må illa och skitklasst och ha konstant ångest? Det är som att välja mellan pest och kolera.

Det har varit så skönt på eksemfronten ett tag nu, då antagligen tack vare den hemska medicinen, men ååh, nu kommer kliandet tillbaka. Vill inte, vill inte, vill inte... men vad hjälper det att jag inte vill?