En spyfobi- och borreliablogg


Det är väldigt skönt att ha bloggen att skriva av sig på.
TACK alla ni som läser här och till er som kommer med peppande kommentarer.
Särskilt glad blir jag då jag får höra att jag har hjälpt folk genom min blogg,
det värmer, då har jag uppnått det jag önskar med bloggen. Att den skall kunna vara till hjälp/stöd :)

Ja ni som läser här på min blogg märker ju att den blir mer och mer en spyfobiblogg OCH borreliablogg. Spyfobin finns (tyvärr) alltid med mig så den finns med i inläggen trots att jag skrivit fler och fler inlägg på senaste tiden om borrelia.

Jag bloggar av två anledningar, att skriva av mig, främst om min spyfobi, och eftersom borreliabehandlingen påverkas otroligt mycket av spyfobin och är någonting som är högst aktuellt i mitt liv så skriver jag mycket om borrelian. Den andra anledningen till att jag bloggar är att jag vill nå ut med ett budskap: du är inte ensam. Vi är många som lider av ångest, panik, fobi och mår dåligt, det syns inte utanpå, men den som sitter bredvid dig på bussen kanske också har panikångest? Du är inte ensam. 
Och nu när jag dragits in i den här borreliahärvan och fått se hur fruktansvärt dåligt borreliavården fungerar i Sverige så ser jag det som min "plikt" att informera om detta, så att inte fler hamnar i klistret. Men fortfarande har jag samma budskap: du är inte ensam! Vi är så otroligt många som kämpar med plågor av olika slag som inte syns på utsidan, men som känns något otroligt och påverkar hela ens liv. Att varje dag fightas med någonting som inte syns är inte lätt, och här i bloggen försöker jag göra utomstående uppmärksamma på denna inre kamp, och mina medkämpar medvetna om att ni inte är ensamma i er kamp. 
Vi ska klara oss ut ur det här, och kom ihåg, vad du än kämpar med: DU är VÄRDEFULL, så ta hand om dig själv.

Jag skickar ut en styrkekram till er alla, kämpa på, det blir bättre!



Kommentarer
Postat av: Camilla

Hej!



Vissa dagar är bättre men har fortfarande kvar tröttheten även om den kommer i skov under dagen.

Och har jag nått annat på G. förkyldning mm så blommar det upp. Har nått i kroppen nu så igår va det jätte jobbigt men tröttheten och värken mellan skulldrorna.

Man undrar ju hur länge man ska behöva ha det så här.

Men har kommit igång med träningen och så igen.. Går ju inte ligga på sofflocket resten av livet.



Men blir jag jätte trött så startar det värken mellan skulldrorna som går upp till nacken.. Ska väl ta mig till vct igen.. och se om det finns nått dom kan göra. Vitaminer mm hjälper ju mig inte att bli piggare direkt heller.

Hoppas allt går bra för dig.. vad har du för symptom?



2012-03-06 @ 07:10:13
URL: http://camillaochkaffe.bloggplatsen.se/
Postat av: catarina

Näe vi med spy fobi är definitivt inte ensamma. Jag har levt med min sedan jag var barn i ca 43 år. Har försökt med terapi som inte fungerade för massa år sedan även frågar nu det senaste åren om det emn inte ens psykiatrikern visste riktigt HUR man skulle gå till väga. Att konfronteras med det är ju inte det lättaste och jag skämtade till det med att besöka infektionskliniken då det går vinterkräk vilket skulle vara helt absurt. Visst det går säkert med KBT i någon form men konfrontationen hujedamig!!



Själv växte jag upp med en mamma som kräktes flera gånger om dagen i hela min uppväxt. Svåra magsår, magkatarr, gallbesvär osv. Min generations föräldrar berättade ju aldrig något utan hon smög unnan när det kom och jag såg ju hur hon led och tårarna rann. Vi kunde vara ute, inne var som helst då det hände och hon liksom skylde det. Så va rjag 5 år och kräktes på en buss och fick då verkligen bekräftat att det var vidrigt då alla stirrade på mig. Sedan dess sitter min fobi och har blivit värre och värre genom åren.



så fick jag barn, hemska tanke när dagis tiden började. Magsjukor året runt och det var en pina att mitt barn skulle dra hem något. Vi klarade oss men vid endel tillfällen höll jag faktiskt henne hemma då det var rejäla epidemier.

Vintern är värst , sommar månaderna går bra då focuserar jag bort det på nått konstigt vis. Men hör jag någon tala om det, ser en spya osv då är det kört ett par dagar av äckel. Det är ett helvete att leva med periodvis tycker jag...men har gjort det 43 år så det känns som ja gkommer få göra det resten av livet

2012-03-09 @ 23:57:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0