Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

att åka buss till psykologen

Haha, det är inte så lätt att måla i paint med touchpad ;)

 

Det är alltid väldigt ångestfullt att behöva åka till psykologen, för bussresan känns så jobbig. Även om jag brukar tycka att det är jobbigt att åka buss - tänk om någon mår illa och spyr, eller är magsjuk och ska ta sig hem? - så brukar jag kunna hantera den ångesten för det mesta, men just att åka till psykologen har varit hemskt.

 

Igår så kom jag fram till att det är ångesten över vad som väntar på andra sidan som har fått mig att må så dåligt över bussresan, inte resan i sig själv egentligen. På vägen  hem från psykologen så går det för det mesta väldigt bra, ja jag kan till och med tycka att det känns mysigt att sitta inne i värmen på bussen, se kylan utanför, se träden svicha förbi och filosofera utan krav på att behöva göra någonting särskilt, för man gör allt man behöver göra: tar sig framåt.

Det går typ tre gåger så fort att åka hem istället för till psykologen eftersom jag på hemvägen sitter och lyssnar på musik och slappnar av istället för att känna ångest som om varje minut vore min sista...

 

 

Om man är medveten vad det är som ger en ånget så brukar det vara lite lättare att hantera i alla fall. När jag åker buss ska jag från och med nu verkligen försöka hålla fast vid de där positiva känslorna som också finns och upprepa dem nästan som ett mantra (fake it till you make it), att det är mysigt att sitta och titta ut, att man kan slappna av och inte känna massa måsten, för om jag håller fast vid det och ger de positiva känslorna mer utrymme så får tillslut inte ångesten lika mycket att säga till om.

You go girl! ;)

Hihi vad kul, vilken färg blev det? (:

Hej! Kikar in och lämnar lite avtryck, hoppas du haft en trevlig dag hittills :)