Att leva med oro

Jag ska på begravningen i morgon, och sen direkt iväg till min pojkväns familjeträff - mamma sa att min morbror absolut hade velat att jag skulle åka iväg och ha trevligt och inte bara sitta och deppa, så då får jag väl lita på det och försöka ha trevligt. Även om det kommer bli lite tungt direkt efter begravningen och så, men jag tror att det är bra att komma iväg. Jag tycker om att umgås med min pojkväns familj, och de förstår ju att jag är ledsen och nere nu.

Ja, just nu är det lite tungt.

Jag var och köpte en begravningsklänning igrå. Men tror inte att jag har några strumpbyxor (leggins fungerar inte till den) så måste iväg och köpa det också. Egentligen orkar jag inte, men jag tycker det känns viktigt att känna mig fin på begravningen, anstränga mig för det, som en sista grej, göra mig fin för ett sista farväl på något sätt... Kanske konstig logik, men det är mer en känsla än logik.

Jag har precis suttit och skrivit ut kort från min morbrors dödsdag, då hans barn var och hälsade på honom. Hans son (9 år) ville ta kort med honom där han låg i sjukhussängen, så jag ställde upp som fotograf. Tänkte att jag ska ge honom några av korten i morgon. Och mormor ska också få korten. Det blev ett riktigt fint, hemskt, sorligt kort då mormor och morfar tog farväl av min mobror, deras son. Ingen förälder ska behöva ta fraväl av sitt barn sådär! Men så ser verkligheten ut tyvärr. Och vi är långt ifrån de enda som är i den här situationen, men det gör den inte mindre sorglig för det.

Nej usch, nu har jag brottom. Mycket att fixa.