Att leva med oro

Idag har jag jobbat, och nu är jag slut. Började jobbet klockan sex i morse och kom hem typ tjugo i sex på kvällen (slutade fyra)! Jag fick en panikattack på jobbet, för jag inbillade mig att jag mådde illa och såg ett scenario där jag var tvungen att springa ut för att spy. Det var riktigt obehagligt, men jag stannade kvar - trots att hela jag skrek och ville gå ut och ringa mamma - och tillslut så försvann paniken.
Sen fick jag panik på vägen hem på bussen. Det satt ett par en bit framför mig och plötsligt så byter kvinnan plats, så att hon sitter så att hon kan se ut genom framrutan. Min tanke blir genast att hon gör detta för att hon mår illa (och helt seriöst, varför skulle hon annars göra det? Även om jag tänker rent logiskt på det så kan jag inte komma på varför hon skulle flytta på sig från sin man, antar jag att det var, för att sätta sig där annars), och så börjar hon prassla med en påse, och det ser ut som att hon liksom förbereder den för att hon ska kunna spy i den! Hjälp vilken panik jag fick, jag blev helt paralyserad. Jag ringde mamma - som tyckte att jag var jättefånig - och satt verkligen med hjärtat uppe i halsgropen samtidigt som jag funderade på ifall jag skulle hoppa av på nästa hållplats och vänta på nästa buss eller något. Hjälp vad jag var rädd. Men jag hoppade inte av. Hon gick av på nästnästa hållplats så sen kunde jag slappna av, men usch, det var onödigt att jag skrämde upp mig själv så mycket. Men vad hade jag gjort om hon börjat spy där på bussen!?! Även om det antagligen hade varit för att hon var åksjuk då så hade jag blivit så otroligt äcklad och alla mina sinnen skulle ställt in sig på fara och panik så jag hade nog flippat ur (jag inbillar mig att jag hade ropat till busschauffören, nej beordrat honom, att stanna så att jag kunde hoppa av, oavsett vart vi skulle vara...och det skrämmer mig, hur skulle jag hitta därifrån sen liksom? Alldeles skräckslagen, själv mitt ute i skogen. Kul). Usch, hade det hänt så hade det påmint mig på tok för mycket om magsjuka och allt som jag är rädd för, så även om jag hundra procent hade vetat att det inte smittade så hade jag blivit skiträdd, verkligen totalt panikslagen och att bli totalt panikslagen är jag livrädd för. Det är det värsta, tillsammans med magsjuka, som finns. Egentligen så är det nog inte magsjukan/att spy i sig som jag är rädd för, utan panikattacken i samband med detta, den totala skräcken, det är vad som skrämmer mig tror jag, dödsångesten man känner då man har en rejäl panikattack, när man tror att man ska bli helt galen. Och eftersom jag vid ett tillfälle i mitt liv (då jag var liten och höll på att kvävas av mina egna spyor) felprogrammerade min hjärna till att spy vad livsfarligt så får jag panik av allt som påminner om detta, och just därför har jag blivit livrädd för det, eftersom det utlöser mina livsfaroalarm. Usch, otäckt.
Tänk vad mycket lättare livet hade varit om jag inte hela tiden skulle gå omkring och vara så orolig och ha panikkänslor, eller vara rädd för att få dem. Det är antagligen alla panikattacker som gjort att jag fått eksem och IBS, andra konstiga kroppsliga symtom och att jag är så trött och stressad hela tiden. Kroppen är ju jämnt på helspänn. Stackars trötta kropp som får kämpa så mycket, jag försöker hjälpa dig, jag försöker bli av med den här fobin, försöker för allt jag kan, men det är tungt, och det tar tid...

Tålamod.