Att leva med oro

Vet ni vad? Nu har jag sovit ensam hemma i lägenheten fyra gånger!! Det är stort, faktiskt riktigt stort. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att sova ensam, men kolla, man kan till och med klara av sådant man trodde var helt omöjligt. Det gör mig glad och ger mig hopp. Träning ger resultat. Precis som man kan bygga muskler av att träna fysiskt och se resultat efter allt slit så kan man träna "hjärnan" och se resultat - och om inte detta är att se ett resultat så vet jag inte vad.
Natten till idag var dessutom en ännu större utmaning i sova-ensam-hemma-kategorin eftersom min pojkvän var bortrest! De andra gångerna så har jag liksom haft honom som en trygghet på avstånd, att jag vet att OM något skulle hände (det här något är som vanligt att jag skulle spy eller få väärldens panikattack eller saker i den stilen) så skulle han komma över till mig. Men nu fanns alltså inte den möjligheten. Visst fanns det andra kvar i närheten som jag känner, och SKULLE kunna ringa om det riktigt krisade, men det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle ringa dem, därför ger det mig inte särskilt mycket trygghet heller. Vilket är bra, ur övningssynpunkt. Jag har legat i hårdträning, och klarat det - nu skulle ni se mina pumpade magmuskler ... eller, var det inte dem jag tränade? Okejdå, inga pumpade magmuskler här inte (vad ska man med dem till liksom?), men ni skulle se mina stolta och "pumpade" hjärngubbar! :D

Idag har jag åkt buss igen en längre sträcka. Jag tycker fortfarande det är jobbigt, särskilt när någon prasslar med en påse (min tanke blir genast att det säkert är någon som ska spy och tar fram en spypåse), men jag klarar det. Fast det här med att åka buss en längre sträcka är något jag inte kan träna lika ofta på, därför hinner jag bli rädd inför varje ny gång jag ska åka buss. Psykologen har talat om vikten av att upprepa det läskiga man utsätter sig för flera gånger under en kort tidsperiod, tills det inte blir så läskigt, för annars kommer man inte ihåg att det faktiskt gick bra, då hinner inte hjärnan spåra upp det nya spåret. Det är därför jag har "varit tvungen" att sova ensam hemma så många gånger nu, för jag vill ju att det ska fungera när jag väl vågat utmana mig själv sådär stort, det ska inte vara förgäves jag lyckats med det! Jag ska lära hjärnan att det faktiskt inte är så farligt att sova ensam. Oftast så är det faktiskt tanken på något som är det värsta, när man väl utsätts för det där som man tror ska vara SÅÅ hemskt så visar det sig att det inte var så farligt som man förväntat sig. Det gäller bara att ta det där läskiga, osäkra steget ut, våga.