Att leva med oro

Usch, jag såg en spya när jag och hon jag bor med cyklade hem från några kompisar nyss. Den såg inte särskilt mysig ut. Det konstiga var att hon reagerade mer äcklat än vad jag gjorde! Hon skrek till och sa "uuuwh, vad äckligt. åh fy fy fy, titta inte dit, usch". Jag hade redan sett den och tänkt "oj, jag undrar om det där var en riktig spya", sedan när jag fick det bekräftat så tog jag det lite med en axelryckning, "jahapp, det var äckligt.. men värst vad hon reagerade...".
Men vah!? Är jag sjuk, är det något fel på mig? Eftersom jag INTE fick ångest och panik över att jag såg en spya. Är det inte komiskt att min slutsats blir att det måste vara något fel på mig? Det är så naturligt för mig att reagera med panik och ångest mot ALLT som har minsta lilla att göra med spyor/illamående att göra så när jag faktiskt ser en riktig spya och INTE får panik, ja då måste det väl vara något som inte riktigt står rätt till. Jag börjar tänka i banor som att jag kanske blev så överrumplad att jag gick in i chocktillstånd och panikreaktionen kommer senare. Men än så länge har den inte kommit. Det värsta är att jag knappt vågar tillåta mig själv att inte få ångest över det, eftersom jag tydligen verkar ha någon tvångstanke om att min rädsla och ångest inför det liksom skyddar mig ifrån allt vad magsjuka och spy heter. Dumt, så länge jag inbillar mig det så kommer jag inte bli fri från fobin, eftersom jag då på något sätt VILL ha fobin kvar - den skyddar ju mig. Det är som att jag tror att om jag är livrädd för att bli magsjuk så programmerar hjärnan kroppen så att den inte kan bli magsjuk, det vill säga om jag skulle jobba bort min rädsla så kommer jag att bli magsjuk eftersom kroppen inte längre tror att det är farligt (vilket det ju faktiskt inte är heller). Men jag vill ju inte bli magsjuk(!) - för än så länge är jag fortfarande livrädd för det - så därför vågar jag inte helt släppa på ångesten och blir rädd om den inte dyker upp i sådana situationer som den brukar infinna sig i. Som nu, vart är den?
Hallå? *eko*
Under stolen? Bakom dörren? På hyllan? Nope, ingenstans. Kom fram nu då! Fast... vänta nu, detär ju bra att den gömmer sig, det är det här jag vill och kämpar för - att slippa ångesten. Det är nu jag ska njuta av lugnet. Men det känns fortfarande väldigt overkligt att jag såg en spya och inte har blivit rädd än, visst tyckte jag det var obehagligt och äckligt, men jag blev inte ens uppjagad, bara pyttelite eftersom jag trodde att jag var tvungen att bli det.

Idag fick jag en liten panikattack när jag satt och lyssnade på riskettan utbildningen (alltså till körkortet). Vi var typ 16 pers i ett rum, och jag brukar ofta få ångest och panik när jag vet att jag måste sitta kvar i ett rum och lyssna. Jag blir rastlös och börjar tänka i fel banor, inbilla mig att jag nog mår illa och börjar se scenarion där jag måste rusa ut ur rummet för att spy eller i panik ringa mamma. Då skulle alla stirra på mig och få se att jag är helt knäpp i huvudet (sorry ni andra fobiker, jag tycker verkligen inte att ni är knäppa i huvudet, men ah, det är vad jag är rädd att andra - som inte förstår - skulle tycka att jag var om något sådant hände). Eftersom jag brukar få panik i sådana situationer så var jag liksom beredd på att få det idag också, så då blev det nästan att jag framkallade en panikattack bara för att jag ju "visste att jag skulle få en". Egentligen hade jag inte en riktig panikattack, fast det var ändå en panikattack, svårt att förklara. Men som sagt, det var mer en forcerad panikattack - antagligen för att jag är så van vid att det är så det SKA gå till. Om det inte går till på det sättet så måste någonting vara fel, eller?
Kanske börjar hjärnan trots allt programmera om sig nu (till att inte genast koppla allt som har med spy och göra till livsfara)?
Visst, den här övergångsfasen är väldigt förvirrande, men jippie om det är så att jag börjar tänka om, det finns hopp :D