Att leva med oro

Nu sitter jag här igen, orolig som jag är. Det verkar bli så att jag får sova ensam hemma inatt, och jag är rädd. Det var längesedan jag sov ensam nu (jag har totalt bara sovit ensam hemma tre eller fyra nätter innan) så det känns läskigt igen. Inte alls lika läskigt som det gjorde de första två gångerna, men ändå. Jag ska alltså sova ensam hemma, trots att jag tar medicin (ehe, ögondroppar...) där det står med som biverkning att man kan må illa eller spy!
Tänk om jag vaknar inatt med världens panikattack, för att jag måste spy!?! Det är verkligen min mardröm.
Jag skulle klara det, trots att jag är ensam hemma så skulle jag fixa det, för jag är stark, modig och fixar mer än jag tror - det är vad jag måste intala mig själv! Bryta de negativa tankebanorna där jag framkallar katastroftankebilder och istället tänka på hur mycket jag faktiskt klarar, försöka tänka logiskt och dra fram den där insikten om att jag faktiskt skulle klara det. Bli sjukt rädd, få världens panik, men jag skulle klara det.
Det är svårt att tänka så. Jag sitter med axlarna ända uppe vid öronen för att jag är så spänd och biter mig i kinderna. Varför är det så mycket läskigare att vara ensam när det är natt och mörkt? Fast... det är nog mer tanken på att jag sover och inte hinner känna varningssignalerna om jag skulle vara magsjuk, att det skulle komma som en chock så att jag inte hinner "vidta nödvändiga säkerhetsåtgärnder", ringa hit någon och förbereda mig mentalt (eh, är det inte vad jag tror att jag gör hela tiden? Hur mycket hjälper det liksom!).
Det som gör det här ännu läskigare är att min mobil är väldigt opålitlig! Den stänger av sig hela tiden, utan att jag gör någonting, förstår inte varför den gör så. Tänk om den plötsligt bara lägger av, så att jag är ensam hemma OCH utan något sätt att få kontakt med någon jag känner. PANIK! Hemska tanke...
Nu är jag där igen, tänker katastroftankar.
Andas, släpp ner axlarna och intala mig själv att jag fixar det här, det har jag gjort innan.
Okej, jag är inte helt ensam - det är jag och bananflugan, vi klarar det här tillsammans. Vet ni, dumt nog ger dig mig lite tröst, att se att det finns ett annat litet liv här haha, som en påminnelse om att saker och ting rullar vidare, fastän jag är ensam och rädd, och att det finns andra där ute. Kanske bara tio meter bort - min granne. Jag kommer på mig själv med att känna det som om jag är ensam i hela väääärlden. Den lilla bananflugan tar ner mig på jorden igen. Tack bananflugan, jag kanske ska överväga att inte tycka så illa om dig och dina syskon i framtiden ;)