Att leva med oro

Igår vad jag hos psykologen igen, och den här gången snackade vi mycket om att jag har svårt för när folk blir arga, att det ger mig ångest, och att jag själv har svårt för att visa när jag blir arg. Jag blir irriterad istället, eller ledsen, men sällan arg och har väldigt svårt för att stå upp för mig själv typ.
Sen pratade vi om när jag varit magsjuk, då när jag gick i åttan, hur det gick till, vad som hände, vad jag minns. Det var riktigt jobbigt att prata om och tänka tillbaka på. Fick ont i magen och en väldig massa ångest, men samtidigt tror jag att det var nyttigt att prata om och verkligen minnas hur det gick till, inte bara försöka förtränga det.
Vi gick över tiden, snackade i nästan en och en halv timma! Jag tror att han tar från sin lediga tid till att kunna jobba över med mig? Usch vad det ger mig dåligt samvete, men o andra sidan är jag enormt tacksam för det eftersom jag uppenbarligen inte klarar mig på de 45 minutrarna man ska ha (vi brukar hålla på i en timma), jag har ett stort behov av att prata av mig. Det visar också vilken bra psykolog han faktiskt är, han vill verkligen hjälpa mig på riktigt, det är inte bara ett jobb. Tänk vilken tur jag har som fick komma till honom! Det ger mig hopp, att han inte tänker ge upp mig bara för att vi har hållt på i 18 sessioner (heter det så?) nu. Jag frågade honom om det lite halvt eftersom han frågade typ om jag har tänkt fortsätta gå kvar till hösten och så, jag sa lite försiktigt "ja, om du inte slänger ut mig" varpå han sa att han helst vill att jag ska gå kvar ända tills jag helt kan hantera min fobi, så han har inga planer på att slänga ut mig.
Jag har det senaste känt mig lite stressad över att jag borde bli "frisk" snabbare, att jag kanske inte får gå kvar så länge till, att han tröttar, att det är därför han "hintar" om att behandlingen inte kommar någon vart. Tydligen är det alltså inte av den anledningen han hintar om det (eller, tänk om det ändå är det?), utan helt för min skull, för att öppna ögonen på mig och försöka få mig att komma ännu längre på min väg att bli frisk. Han vill verkligen hjälpa mig, jag har förtroende för honom - vilket är en väldigt viktig ingrediens för att behandlingen ska hjälpa, då gör man som psykologen säger, eftersom man litar på honom, och man vågar säga hur det faktiskt ligger till, försöker inte ljuga för att "verka duktig" osv - och känner att det här faktiskt kan få ett bra "slut". Jag hoppas. :)


Jag fick som hemuppgift, förutom att fortsätta kolla på spyyoutubeklippen, att springa/jogga tio minuter per dag, för att öva på känslan av när hjärtat slår snabbt och hårt (den känslan kan nämligen utlösa panikattack och ångest hos mig). Dessutom så hatar jag att springa eftersom jag får ångest av att bli sådär väldigt andfådd (antagligen har det att göra med att det påminner min kropp om hur det var att nästan kvävas, inte få luft). För det tredje skrämmer det mig också att springa för att jag känner en del personer som har sprungit tills de spytt (jag har tränat friidrott), det vill säga: om man springer och blir utmattad så kan man spy! Varning, alarm, varning - springa är farligt! ...eller? Så är det ju inte, men det har min hjärna programmerat in.
Så, det finns ganska många anledningar för mig att träna på det här med att springa. En positiv sak med det är ju att det är hälsosamt och motverkar alla negativa stresshormoner som simmar omkring i min kropp. Det här kanske är rena dunderkuren för alla mina problem? Att gå ut och jogga 10 min om dagen. Vi får väl se!