Att leva med oro

Nej, jag har inte haft uppkörning och krockat, det handlar om en annan krock.
Det jag upptäckte var värst med att gå ut och springa var - utöver ångesten, träningsvärken och att få håll - att det kliade något extremt!! Jag tänkte på det lite smått innan jag gav mig ut, att mitt eksem kanske skulle reagera på det, för det är därför jag inte har tränat såvärst mycket på sista tiden, men så tänkte jag att det kanske inte var så längre. Oj, jag hade glömt hur hemskt det var att bli svettig! GALET. Hela kroppen kliade så jag höll på att bli tokig, dumma eksem. Och inte kunde jag duscha bort svetten heller eftersom jag inte "får" dusha så ofta eftersom det torkar ut huden och får det att klia massa.
Där krockade det verkligen, jag kan alltså inte utföra min hemuppgift ordentligt för att jag får eksem avden... jag säger då det, alltid är det något.

Det mitt eksem och fobin har gemensamt är att de ställer till det hemskt mycket för mig mest hela tiden, och ingen utifrån kan se hur mycket de påverkar mig. Tänk er att ni skulle ha myggbett över hela kroppen, och det hjälper inte hur mycket ni än kliar eller inte kliar på dem, de försvinner inte, och de slutar inte klia. Tillslut blir man galen, jätteirriterad. Det är hemskt.
Jag smörjer in mig iprincip varje kväll för att minska på eksemen, men ändå försvinner inte kliandet (en del ja, men inte helt). Det där med att smörja in sig blir också ett jobbigt moment i vardagen, jag hatar att vara kladdig. Att resa eller sova över hos någon är väldigt jobbigt eftersom jag måste torka efter att ha smort in mig, vilket jag helst gör naken, och det tar kanske en halvtimma innan jag kan sätta på mig något. Hur kul är det att vara instängd på toan i en halvtimma för att sitta där och torka? Eh, inte såvärst. Jag har löst det så att jag har ett torknattlinne som får bli kladdigt, men det är fortfarande klibbit och jobbigt.
Men alla kämpar ju med något! Jag tycker bara att antingen fobin eller eksemet (som är kroniskt) hade räckt, men nu är det som det är och jag får bara försöka acceptera det. Jag får vara glad för det jag kan, till exempel så är jag glad för att det inte syns så mycket längre. Förra året såg det ut som om jag trillat ner i en nässelbuske eller hade någon jätteläskig hudsjukdom i ansiktet (lagom till studenten :P). Men allt har sina för och nackdelar, då förstod folk hur jobbigt det var, när det inte syns så förstår inte folk.

Nu har jag precis suttit och torkat efter att ha duschat (varje gång jag kommer i kontakt med vatten så måste jag smörja in mig med mjukgörande kräm), man lär sig att leva med vissa saker (vilket inte betyder att de inte är jobbiga), man har inget annat val. NU ska jag iväg till mina kompisar :)