Våga chansa


Jag klarade min anatomitenta! :D

Jag var jätteosäker på om jag ens skulle gå dit eftersom jag inte pluggat mer än typ två timmar dagen innan då jag prioriterade att plugga till den andra tentan istället. Den här tentan var muntlig så det kändes så dumt att bara sitta där och säga "jag vet inte", så pinsamt, därför funderade jag på att strunta i det. Men jag försökte sätta mig över att det skulle vara pinsamt och vågade chansa - och tror ni inte att jag hade så tur med frågorna att jag klarade det! :D 

Lärdom: om man vågar sätta sig över att något skulle vara pinsamt så vinner man mycket på det, woho, min belöning blev att jag klarade tentan! Bra belöning. 




Plugg i mängder


Plugg plugg plugg. Just nu pluggar jag så mycket att jag till och med drömmer om plugget...kanske det som händer om man somnar PÅ plugget? ;)
Ohja, jag är trött.

Synd att inte informationen liksom kan diffundera in i hjärnan om man sover på kurslitteraturen, det hade varit väldigt skönt!
Jag vill verkligen klara i alla fall en av de här tentorna, då är jag nöjd. Det är ett litet framtsteg, att jag ärligt kan säga att jag är nöjd med någonting mindre än "vad jag hade kunnat klara om jag kämpade lite hårdare". Annars brukar det vara min tanke om jag inte har klarat något - även om jag som nu har en förståelig anledning - att jag hade tänkt "jag kunde klarat det om jag bara hade kämpat bättre, jag var inte tillräckligt bra..." och så känner jag mig misslyckad. Nu är jag uppriktigt nöjd med att inte klara båda tentorna utan bara en av dem. Jag hoppas verkligen att jag klarar en av dem i alla fall! Jag är lite orolig för att jag kanske inte klarar någon av dem, då vet jag att jag kommer känna mig misslyckad (nej så stora framsteg har jag inte gjort än att jag kan säga "men jag är nöjd med att jag gjorde mitt bästa" - då såklart utifrån situationen jag är i, för jag vet att problemet inte sitter i att jag inte klarar tentorna, utan i huruvida jag orkat plugga tillräckligt eller ej). Om jag inte klarar tentorna kommer jag verkligen att bli stressad över att jag har så mycket efter mig. Så stressad att jag redan är stressad över den stress jag kommer känna i så fall. Haha, nödvändigt va? Jag är bra på att ta ut saker i förskott.
Så, nu pluggar jag som en galning, så gott jag orkar, så att jag ska klara sjukdomsläran. Vill verkligen.

Fast, som bilder ovan säger, plugga hårt, men inte FÖR hårt.

Det är det inte värt. Det är en nyttig lärdom jag har fått från allt det här sjukdomsgrejset, att det finns annat i livet som är mycket mer värt än att vara duktig i skolan: att må bra, vara glad och ha hälsa, ja det är SÅ mycket mer värt än att stressa ihjäl sig för att fixa skolan. Skolan löser sig alltid på något sätt, man kanske får gå en liten omväg, men förr eller senare kommer man fram dit man vill, så länge man inte ger upp. Det betyder såklart inte att man ska ha en förslappad attityd till det och bara tänka "äsch det löser sig, jag behöver inte plugga än" tex. Men man behöver inte stressa så mycket med det, man kan plugga flitigt, men inte plugg så hårt att man kör slut på sig själv för det. Där någonstans ligger balansen mellan att plugga hårt men inte FÖR hårt. Man ska leva och må bra också.

Påsk

Nu har jag och min pojkvän varit och hälsat på mina föräldrar över påsk. Det var jobbigt på bussen dit, eftersom vi inte fick sitta bredvid varandra, jag satt på helspänn hela resan och hjärtat flög upp i halsgropen varje gång någon prasslade med en påse (för TÄNK OM det var en spypåse! Varför var folk tvugna att vara så godissugna på bussen? Gah...), men det gick ju trots allt, eller vi kom fram i alla fall och har haft en jättetrevlig helg!
Mina småkusiner och mormor var hemma hos oss på långfredagen, vi målade och rullade ägg, lekte och åt god mat. Jag älskar att "leka" med barn osv, men samtidigt skrämmer det mig, eftersom de så ofta är sjuka, så därför var det lite oroligt inför småkusin-besöket, även om de är underbara! Men än så länge har varken jag eller någon annan blivit sjuk och det var jätteskoj att träffa dem igen (vi skulle ha firat jul med dem, men det gick ju som det gick, så det var lägesedan jag träffade dem).

Lite påskbilder:
Nu är påsken slut för i år, men när ska det bli vår?


Eko, eko - någon där?

Tänkte bara slänga in en kort uppdatering på läget, berätta att jag lever och faktiskt mår ganska okej även om jag är stressad och har haft fullt upp - därav har det ekat ett tag här nu.

Tentan som jag råpluggat till den senaste veckan - det var knappt att jag åt eller sov! - gick åt skogen. Det var en gigantisk tenta, och jag hade ju, pga borrelian och delvis fobin, missat hälften av lektionerna så det var egentligen inte så konstigt att det inte gick så bra, men jag hoppades att jag skulle ha tur med frågorna.
En sak gick i alla fall bra, jag satt kvar under hela tentan, fastän jag fick ångest och höll på att få panik så klarade jag att sitta kvar, därför är jag nöjd ändå. Och det känns bra, att jag kan vara nöjd fastän jag "misslyckades".

Nu är jag hos min pojkväns systrar. Jättetrevligt, men jag oroar mig redan för bussresan hem på söndag, och tanken "tänk om jag skulle bli magsjuk när jag är här, hur skulle jag ta mig hem då!" har snurrat runt lite i huvudet sådär i förbifarten. Fobin har alltid något att säga till om allting.
Nej nu ska jag sova och drömma om sommaren! Hjälp vad mycket gladare jag blir när våren börjar smyga sig hit, underbart!


En spyfobi- och borreliablogg


Det är väldigt skönt att ha bloggen att skriva av sig på.
TACK alla ni som läser här och till er som kommer med peppande kommentarer.
Särskilt glad blir jag då jag får höra att jag har hjälpt folk genom min blogg,
det värmer, då har jag uppnått det jag önskar med bloggen. Att den skall kunna vara till hjälp/stöd :)

Ja ni som läser här på min blogg märker ju att den blir mer och mer en spyfobiblogg OCH borreliablogg. Spyfobin finns (tyvärr) alltid med mig så den finns med i inläggen trots att jag skrivit fler och fler inlägg på senaste tiden om borrelia.

Jag bloggar av två anledningar, att skriva av mig, främst om min spyfobi, och eftersom borreliabehandlingen påverkas otroligt mycket av spyfobin och är någonting som är högst aktuellt i mitt liv så skriver jag mycket om borrelian. Den andra anledningen till att jag bloggar är att jag vill nå ut med ett budskap: du är inte ensam. Vi är många som lider av ångest, panik, fobi och mår dåligt, det syns inte utanpå, men den som sitter bredvid dig på bussen kanske också har panikångest? Du är inte ensam. 
Och nu när jag dragits in i den här borreliahärvan och fått se hur fruktansvärt dåligt borreliavården fungerar i Sverige så ser jag det som min "plikt" att informera om detta, så att inte fler hamnar i klistret. Men fortfarande har jag samma budskap: du är inte ensam! Vi är så otroligt många som kämpar med plågor av olika slag som inte syns på utsidan, men som känns något otroligt och påverkar hela ens liv. Att varje dag fightas med någonting som inte syns är inte lätt, och här i bloggen försöker jag göra utomstående uppmärksamma på denna inre kamp, och mina medkämpar medvetna om att ni inte är ensamma i er kamp. 
Vi ska klara oss ut ur det här, och kom ihåg, vad du än kämpar med: DU är VÄRDEFULL, så ta hand om dig själv.

Jag skickar ut en styrkekram till er alla, kämpa på, det blir bättre!



Inspiration

 

När jag flyttade så försvann den första riktiga teckning jag har målat (för att se den klicka här). Fy vad ledsen jag blev när jag upptäkte att den var borta. Jag har haft den stående på en hylla i mitt rum, och alltså sett den varje dag i ett år i princip. Den har påmint mig om att jag faktiskt kan mer än vad jag tror (eh, tro mig, jag trodde att jag var typ sämst på att måla!).

Men inte något ont som inte för något gott med sig också... Eftersom jag saknade den, och såg en bild som jag blev inspirerad att måla, så tog jag fram papper och penna och ritade den andra riktiga bilden jag gjort i mitt liv, och tro det eller ej, men jag blev faktiskt nöjd.

Det är skoj att måla har jag kommit på. Jag kanske ska fundera på att göra det oftare än en gång om året? Det finns mycket att lära sig, och det skulle vara väldigt kul att kunna måla riktigt snyggt :)

Såhär blev resultatet den här gången:

 

Ser ni vem det är?
Jag ritade av en bild på en av tvillingarna Olsen (haha, men jag har ingen aning om vem av dem det är).

 

 

Det här är i alla fall bilden jag målade av:

 



Flyttat

Jag kunde väl gjort så, plockat med mig hela lägenheten?
Jag saknar MITT rum <3

Igår var jag hos min nu före detta hyresvärd och skrev under på att jag inte längre ska stå med på kontraktet. Det kändes hemskt.

Jag tycker hela den här situationen är så jobbig så jag vill bara förtränga det, därför har jag inte ens skrivit någonting om det på bloggen - och har till och med haft ångest över hur jag ska skriva om det, för egentligen vill jag skriva om det - fy jag har mått pissdåligt över det här. Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det som har hänt, för det går inte riktigt, eftersom jag knappt förstår det själv och bara blir så ledsen av att tänka på det.

 

Kortfattat så är det såhär:
Jag har bott med två systrar i ett och ett halvt år, vi flyttade in i lägenheten samtidigt, men det har väl inte fungerat jättebra eftersom vi tydligen redan från början gick in i det här med olika åsikter om hur vi såg på lägenheten. Nu så tyckte de att det inte fungerade längre, och att jag då skulle flytta. Det har blivit massa bråk och tjafs hit och dit, orättvisa anklagelser, jobbiga diskussioner och en del saker som verkligen varit som knivhugg i ryggen. Jag tycker visserligen inte heller att det fungerar, för jag har inte mått så bra av att bo med dem, men jag har inte velat flytta utan känt att det har "varit värt" att må dåligt för att få bo kvar i lägenheten. Det har ju blivit mitt hem! Jag har lärt mig att våga vara ensam där, till och med sova ensam... ska jag nu börja om allting? Det känns väldigt tungt. Och värst av allt: vad händer nu? Jag vågar verkligen INTE bo ensam. Men vem ska jag bo med?


För tillfället så bor jag hos min pojkvän och våran gemensamma kompis, i vardagsrummet. Oj vad mycket bättre jag redan märker att jag mår av att bo här. Fastän jag faktiskt är inneboende här så känner jag mig tio gånger mindre som en inneboende än vad jag gjorde när jag bodde med dem, där gick jag på tå och vågade inte göra si eller så, här vågar jag ta för mig och kan slappna av på ett helt annat sätt. Kanske gör det fobin bättre, för att jag inte går omkring och är stressad och spänd hela tiden, utan faktiskt kan slappna av emellanåt, men kanske så blir fobin på sikt värre? Nu vänjer jag mig vid att HELA tiden ha min pojkvän typ tre meter ifrån mig, så jag är hemskt rädd för att jag liksom ska bli beroende av den tryggheten, att aldrig behöva vara sjäv, så att jag får gå igenom hela den långa kampen om att klara att vara ensam IGEN sen. Nu när jag tar medicin så vågar jag inte vara ensam, så det ökar ju också ensam-rädslan. Jag vill verkligen inte bli så rädd för det som jag var förra hösten! Sen är jag också rädd för att jag känner mig så trygg här att jag kanske inte vågar ta mig härifrån sen... och det måste jag ju :( Hemskt jobbigt att jag från att ha en "stadig grund" att stå på, vilket det faktiskt är att ha en bostad, inte längre har något som jag med all rätta kan säga är "mitt hem". Jag trivs jättebra här, lite för bra, och det gör det svårt. Jag får inte vänja mig vid att ha det såhär bra, "får inte" njuta fullt ut, för då blir det ännu mer smärtsamt när det rycks ifrån mig.


Jag gruvar mig otroligt mycket för hur det ska bli när jag inte ska bo här längre. Vi har sagt att jag ska bo här tills i höst (då många flyttar runt och det är större chans att jag hittar någon kompis att bo tillsammans med, vi är ju ett gäng som känner varandra som bor här), men vad ska jag göra då? Tänk om jag inte hittar någon att bo med? Jag vill inte flytta en gång till, riva upp allting på nytt och börja om. Jag vill landa, slå mig till ro, börja slappna av. Det är stressande att oroa sig inför framtiden, men hjälp vad jag oroar mig.

Åh, jag sörjer verkligen lägenheten som om någon har dött. En bit av min själ lämnades kvar där borta, mitt rum, min plats på jorden. Vart är den platsen nu? 
Jag älskade lägenheten! Den var verkligen fin. Men jag får försöka tänka på hur mycket bättre jag mår av att bo här, även om det antagligen bara blir för en termin.

Jag känner mig trasig.

 

Det känns hemskt att någon annan - en person som jag dessutom är väldigt ledsen på (fy, jag hatar att vara osams och brukar inte vara den som bråkar med folk, vill alltid ställa allting till rätta och är oftast först med att säga förlåt... men i det här så var det hela så orättvist att jag verkligen inte visste vad jag skulle ta mig till!) - ska flytta in i MITT rum, ta MIN plats. Jag känner mig trampad på, smutsig. Ungefär som om jag efter ett långt förhållande blivit dumpad och han skaffar en ny flickvän och man tvingas se dem tillsammans, skrattandes, glada, lyckliga, medan man själv går mer och mer sönder. På samma sätt känns det här. Usch...

 

Jag ville ta ett sista kort på mitt rum, ur "min" vinkel, därifrån jag brukade ligga i sängen och titta ut över det lilla rummet. Det blev inget kort, sakerna plockades ner innan jag hann ta kortet, och det där kortet fattas mig. Det är sådana "minnesgrejer" jag behöver (eller tror mig behöva) för att gå vidare, för att känna att jag trots allt har det "sparat", fryst i tiden. 
Jag tog med mig kameran igår när jag skulle säga upp kontraktet, en stor symbolisk grej att frysa fast i tiden. Tänkte att jag i alla fall kunde få ett kort på det nu när jag inte fick ett kort på rummet, något bildligt minne av allt det här. Tror ni inte att jag lyckats ta med mig kameran utan att sätta i minneskortet (det brukar ju alltid sitta i)! Det blev alltså inget kort! 
Det kanske är ett tecken på att jag inte ska minnas det här, att jag ska gå vidare utan att gräva ner mig i det, inte älta och grubbla över det som hänt? Kanske, kanske inte, men jag tyckte att det var dumt. Jag kommer gruva mig över att jag inte fick mina minneskort, det blir liksom ett hål i mig. Det kommer vara den stora grejen, symbolen för det hela. Kanske är det en försvarsmekanism? För egentligen är det ju ingen stor grej... egentligen. Det är bara lite lättare att gråta över att inte ha fått sina kort, än att gråta över att man känner sig trasig och har "förlorat sin plats i världen", för det blir så stort, så mycket, för tungt.

 


Semlor!

Min lilla glutenfria semla, lite söt är den väl? ;)
.
I fredags bakade jag semlor tillsammans med en kompis. Jag gjorde glutenfria, och de blev tyvärr lite misslyckade haha. Gör man bara sakerna från grunden så kan man som glutenintolerant faktiskt äta allt precis som alla andra, det krävs bara lite tid och energi... och övning haha.
Jag skulle bara göra halva receptet (jag kände att jag nog skulle bli ganska mätt på tio semlor...), men under ett svagt ögonblick så ville väl min hjärna ha tjugo semlor ändå, för den bestämde sig för att lägga i lika mycket mjöl som till tjugo semlor! Ajdå... men som tur var insåg jag iaf misstaget innan allt mjöl hade åkt ner, men därför jäste inte mina tio små bullar som de skulle. Men de smakade okej ändå... fast blev ju inte lika snygga som de andras:

OBS: Bilderna är missvisande, den här saken är MINST dubbelt så stor som min xD



Ett år med bloggen

GRATTIS på födelsedagen bloggen, blås nu ut ljuset .... eh?

Woho!! Idag fyller bloggen ett helt år, grattis bloggen :D 
Tänk att jag faktiskt har lyckats blogga i ett år, det trodde jag inte när jag startade bloggen. Och inte trodde jag att folk skulle titta in här och somliga bli trogna läsare. Det känns superroligt, tack till alla er, det gör mig verkligen glad att se att folk läser, och särskilt när jag får veta att det jag skriver betyder något och gör skillnad för några av er!
Tänk, ett år, det är så kort tid, men ändå så lång... det där med tid är skumt, men en sak står i alla fall klart, och det är att det har hänt mycket under det här året som gått. Om jag någon gång skulle glömma bort vad som har hänt så kan jag ju alltid ta mig en titt i registret haha, vilken tur för mitt framtida senila jag att jag har bloggat ;)

Ha det bra allihop!

Vill försvinna

Jag är så trött, jag är så ledsen, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Snart spricker jag, äts upp innifrån, av ångest, av smärta, frustration. Jag gråter och min själ skriker och skriker, snart får jag ont i öronen av det hjärtskärande skriet innifrån (jag vill skrika på riktigt, har massor med skrik som vill ut, men det trycks ner igen. Allt för att man ska "behärska sig"), och helst av allt vill jag bara försvinna från allt...
Jag orkar inte mer!!
Igår hade jag ett väldigt jobbigt samtal med min pojkvän, det lät som om han funderar på att göra slut. Vi har varit tillsammans i snart tre år. ALLT i mitt liv är kaos, vad gör man då? Jag vill bort bort bort.
Nästa vecka ska jag till sjukhuset fyra gånger. På fredag har jag en tenta som jag antagligen kommer kugga. När det händer trevliga grejer så innebär de nästan alltid något med mat, och alltid blir det något problem (äter inte gluten). Jag hatar min fobi som alltid plågar mig. Mitt eksem kliar så att jag river av huden och det blir blödande sår. Mitt hjärta går sönder av oro, tänk om han faktiskt gör slut. Ingen står ut med mig, jag är värdelös och misslyckad - den tanken fräter och gnager i mig och får mig att må skit. Jag är trött, fysiskt, psykiskt och på allt.
Kan man inte blunda bort verkligheten för ett tag?
Jag har försökt... det går inte, man får bara ont i huvudet och drömmer mardrömmar. Verkligheten fortsätter när man blundar, det går inte att fly från den. Jag faller och faller och faller, ingen tar emot, och snart orkar jag inte bry mig om ifall det gör ont att slå i marken. Jag brukar alltid hitta något sätt att bromsa fallet, kanske slå emot klippväggen lite grann, men sedan klättra upp igen, men nu rinner mer och mer av den kämpaglöden ur mig och jag blir rädd att jag ska sluta med att försöka stoppa fallet.

Prioriteringar och vintermörker

.


Mitt i all stress får man försöka hitta tid till att bara slappna av ett tag.
Det är en livsviktig prioritering som ofta stressas bort (ehe, skyldig).

Det är helt sjukt vad lite tid jag har nuförtiden. All tid går åt till skolan och sjukhusbesök och däremellan lite stress med annat. Det är därför det har ekat tomt här på bloggen det senaste, jag vill hemskt gärna blogga, men skolan och hälsan har första prioritet. Mitt enda mål för tillfället är att jag ska försöka ta mig igenom den här mörka stressiga perioden. Tiden rusar iväg!

Tänk, jag har inte ens hunnit skriva ett litet inlägg om hur ångestframkallande mörkret är för mig! Vinter och mörker, det förknippar jag med vinterkräksjuka, därför är den här tiden på året extra jobbig. Dock tror jag att jag oberoende av min fobi skulle tycka att den här halvan av året är extra jobbig eftersom jag påverkas väldigt mycket av ljuset - när det är mörkt runtomkring mig så blir det mörkt inom mig också.

En sak är bra med all den här stressen, och att tiden bara rinner iväg, och det är att jag knappt haft tid att ha ångest och reflektera över att det är vinter och mörkt! Hösten har flugit förbi, och den tiden som vanligtvis går långsammast - innan julen kommer med alla mysiga ljus (min räddning!) - försvann hux flux i och med att jag tillbringade mestadels av den på sjukhuset (konstigt nog så gick tiden fortare än vanligt då, det känns som om det borde varit tvärt om med tanke på att fördriva tiden på ett sjukhus inte är det roligaste man kan göra, men jag tror att det kändes så bara för att jag var så upptagen av allt sjukhusrelaterat att jag inte hann tänka på någonting annat). Och nu har vi så väldigt mycket i skolan så jag fortsätter rulla vidare inne i min bubbla och har knappt märkt att det redan är advent och december typ! Galet. Men det är väldigt skönt kan jag säga, att slippa all enorm ångest jag vanligtvis har vid den här tidpunkten. Jag fortsätter gärna inne i min lilla tiden-rusar-iväg-bubbla om minskad ångest kommer med på köpet. Fast, det är väldigt tråkigt att inte hinna med bloggen som jag skulle vilja, och att stressa är aldrig skoj. Jag har inte ens hunnit hitta mina julgrejer så att jag kan julpynta - samtidigt som jag pluggar kemi såklart då - men det är ju faktiskt inte december riktigt än ;)

Nej, nu ringer potatisen efter mig i köket så det är bäst att jag passar upp på dem, annars kanske de blir sura och svartnar eller något! :O

 

Ha det bra alla där ute! Och till alla er som tycker att mörkret är jobbigt - försök göra någonting mysigt av det, tänd ljus och sätt på julmusik eller kolla på en mysig film utan dåligt samvete för att du sitter inne. Hitta saker som är positiva med den här tiden på året, det finns ju faktiskt en del saker trots allt :)

 

 


Tentaplugg!


Det är en HEL DEL som ska prentas in i hjärnan tills i morgon.
Oups, kanske började lite sent, som vanligt
;)

Idag är det tentaplugg i mängder som gäller! Vi har inte haft någon skola så jag har suttit med en kompis och pluggat. Jag räknar inte med att klara den här tentan med tanke på att min hjärna är någon helt annanstans och jag inte kan koncentrera mig över huvud taget. Sakerna jag läser stannar liksom inte kvar i mitt huvud. Det är som om en försvarsmekanism har tagit över och stängt ner stora delar av hjärnan, för att jag inte ska gå omkring och tänka "hjärntumör, hjärntumör, hjärntumör" utan bara ha kapacitet att klara det absolut nödvändigaste. Allting annat blir luddigt.
Även om jag känner på mig att jag kan misslyckas på den här tentan, och det egentligen är ganska förståeligt, så kommer jag känna mig helkass om jag inte klarar den! Med mina prestationskrav så är jag egentligen inte nöjd med mindre än högsta betyg, även om jag nuförtiden börjat intala mig att det räcker med att bli godkänd. För jag kan faktiskt inte begära mer av mig i den situationen jag är i, och dessutom så BEHÖVS inte mer. Det är inte värt att bli deprimerad för att få högsta betyg - det skulle jag antagligen bli eftersom det skulle kräva så väldigt mycket krafter som jag inte har att nå upp till högsta betyg. Jag tvivlar inte på att jag skulle KUNNA göra det, men till vilken nytta? Fördärva mig själv och skaffa mig ännu fler fysiska stressymtom? Nej tack, förhoppningsvis har jag lärt mig lite från gymnasiet: jag behöver inte stressa ihjäl mig för skolan, det finns viktigare saker, skolan löser sig alltid på ett eller annat vis.

Nej, nu har jag faktiskt inte tid att sitta här och blogga mer, tentaplugget kallar. Tur att jag har kladdkaka och choklad! :D

Just det, till helgen ska jag åka upp till min pojkväns syrra som fyller 30. Jag tycker verkligen om att träffa hans syskon (han har fyra stycken) så det ska bli jätteskoj! Hoppas bara att jag inte kommer tillbaka och är helt utpumpad efter helgen, för skolan och en hel drös andra saker kommer kräva min energi nästa vecka. Kanske borde jag inte åka upp för att jag egentligen inte orkar, men jag satsar på att det kommer ge mig energi för att det antagligen blir en väldigt trevlig och rolig helg som får mig att tänka på annat. Det är också väldigt viktigt, det är inte bara att vila och vila som gäller för att man ska må bättre - den filosofin tror inte jag på i alla fall.
Nej just det, haha, plugga var det ju - jag är expert på att fly ;)



Hittad, bakom kulisserna



Igår berättade min kompis att hon hittat min blogg. Det har alltså tagit nästan ett år innan någon av mina vänner hittade hit (om det inte är någon som löser i smyg vill säga?). Jag hade räknat med att någon skulle hitta hit förr eller senare, och den som var mest trolig att göra det var just hon (och som sagt så tyckte jag nästan det var konstigt att hon inte hittat den tidigare :P). Jag visste att om någon av mina vänner väl hittade min blogg så var det ingen konst att lista ut att det är just min blogg. Visst, jag skriver anonymt men inte hemligt. Jag berättar om saker som jag berättar om för mina kompisar också - men här går jag djupare in på dem - så de skulle på en gång veta att det var jag. Hur många kan det egentligen finnas i detta avlånga land som gått igenom exakt samma saker som mig? Som har atopiskt eksem, har opererat bort en cysta på äggstocken, har spyfobi, pluggar till biomedicinsk analytiker och ska röntga sig för att se ifall det gömmer sig en hjärntumör i skallen tex?
Det är väldigt genomskinligt att det är min blogg för de som känner mig.
Jag är bara förvånad att det trots allt dröjde så länge innan någon jag känner hittade bloggen. Hehe, okej då, mamma sökte ju sig hit ganska snabbt genom google. Spyfobi + blogg så hittar man mig som tredje resultat. Inte så svårt. Därför tycker jag nästan att det är lite konstigt att inte fler av mina vänner, som ändå vet att jag bloggar om min spyfobi, har hittat hit. Antingen så har de inte sagt något, eller så är de över huvud taget inte nyfikna, eller så har de väldigt bra självdisciplin och respekt. I dunno. Och inte vet jag heller om jag vill att alla mina vänner som hittar bloggen ska säga att de gjort det, för jag vill verkligen kunna fortsätta skriva som jag gör utan att behöva tänka "kan jag skriva såhär, kommer någon ta illa upp då?" osv. Det man inte vet lider man inte av helt enkelt, vet jag inte att massa personer jag känner läser så är jag "lyckligt ovetande" om vilka konsekvenser mina inlägg kan få. Men samtidigt så skulle jag inte vilja att de fortsatte smygläsa utan att säga till, för jag skriver ner mina innersta tankar, ungefär som i en dagbok, saker som jag inte vill att någon jag bara är ytligt bekant med ska se till exempel - för undra vad de skulle tänka om mig då? Jag vet att jag skriver allt det här offentligt och att jag får räkna med att folk i min vänskapskrets osv kan hitta hit - och inte kan hindra någon att läsa - men det betyder inte att jag vill att folk jag känner ska hitta hit.

Jag behöver verkligen bloggen, den har hjälpt mig massor. Att se att folk läser och uppskattar att jag skriver om min fobi och alla problem den medför får mig att kämpa vidare, och vilja visa att det går att bli av med fobin. Så TACK alla ni som läser, ni peppar mig att fortsätta kämpa. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna fortsätta skriva som vanligt efter det här, att det inte ska kännas jobbigt, att jag inte ska tänka efter i varje inlägg huruvida jag kan skriva si eller så, för hittills har jag skrivit av bara farten vilket har gjort att inläggen har blivit ärliga och uppriktiga. Det vill jag ska fortsätta, för jag vill att folk som läser det här ska få en RITKIG inblick i hur det är att leva med en spyfobi, panikångest och allt det där andra.

Som tur är så är min vän som har hittat hit en nära vän, en bra vän som jag litar på (tack för att du finns!), och jag vet att om jag säger till henne att sluta läsa - för att det känns jobbigt - så skulle hon göra det (och det är inget personligt mot dig om jag säger det, och jag sa det igår, ta inte illa upp av det här inlägget, jag måste skriva om hur jag känner inför en sån här sak). Det är inte att det är just hon som har hittat hit som är det jobbiga (för jag skulle kunna berätta alla saker jag skrivit här för dig ändå) utan att någon över huvud taget har hittat hit, det faktum att jag inte är osynlig, att jag kan bli påkommen, den otryggheten det trots allt får mig att känna. Tänk om någon jag inte kan berätta allt det jag skriver för hittar hit? Det här har liksom öppnat möjligheten för det. Och jag VET att jag tog den risken när jag började blogga, men ändå, det skruvar sig lite grann i magen. Vad skulle den personen tänka om mig? Att jag är helt knäpp? Fånig? Konstig? Äcklig? Jag vet inte, men det är mina farhågor. Tänk om personen i fråga skulle få en HELT annan bild av mig och inte längre vilja umgås med mig?
Jag vet att det antagligen inte skulle bli så, men tanken "tänk om" finns trots allt. Jag vet att jag själv inte skulle tänkt så om det var jag som hittade en sån här blogg som någon av mina kompisar skrivit. Men tänk om andra tänker så.

Det känns både jobbigt och kul att min kompis hittat hit, men en del problem för det med sig. Till exempel som jag nämnt; att jag är rädd att jag inte ska våga skriva som vanligt. Men om jag har postat det här inlägget så betyder det att jag i alla fall försöker skriva precis som vanligt. Jag är också orolig att hon ska ta det här inlägget för hårt, jag menar det inte så, det är som sagt inget personligt, utan mer ett uttryck av känslan av att inte längre vara skyddad bakom anonymiteten. Det skrämmer mig. Men lite kul är det också, att någon får se den här sidan av mig, att jag kanske kan få lite respons på bloggen från någon som faktiskt känner mig. Få se hur "chockerande" sakerna jag skriver är, eller inte är. Och så är det trots allt ett bra sätt att förklara för någon hur det är att leva med alla de här problemen, främst spyfobin, eftersom jag kan (eller iaf har kunnat) skriva om det obehindrat.
Det här är mitt liv bakom kulisserna, bakom den fasad man trots allt håller upp för ALLA människor. Såklart skriver jag inte ner alla saker som gömmer sig bakom kulisserna - oj, det finns mycket där - men de saker som rör spyfobin, panikångesten och mina konstiga sjukdomsgrejer hamnar här på bloggen. Det är det den är till för. Att folk ska kunna läsa om hur det ser ut bakom kulisserna till en pjäs som utförs med väldigt bra skådespel. Där gömmer sig saker som är tabubelagda att prata om, för att de som bär på dem är rädda för att uppfattas som konstiga. Här blottar jag min konstighet, gör mig sårbar. För att folk ska förstå, för att tabustämpeln ska falla isär en aning, för att visa andra i min situation att de inte är ensamma om vad de döljer bakom kulisserna.

Men i alla fall, nu är jag hittad, så jag säger välkommen hit min underbara vän, nu får du gå på ett studiebesök bakom kulisserna. Spännande, intressant, läskigt för min del, kanske nyfikenhet från din sida? Jag säger till om jag behöver dra ner ridån igen, även om jag såklart inte kan hindra någon att läsa (men jag litar på dig och att du skulle låta bli av respekt, tack för det).
Och jag måste bara tillägga att jag är väldigt tacksam för att du finns och är min vän, trots alla mina konstigheter! ;)

 



Sammanträffande


Ibland uppstår det så märkliga sammanträffanden!
För några dagar sedan skrev jag om filmen spykids och mina minnen av att jag inte tyckte om den pga namnet. Idag fick jag se en bioreklam för just spykids! Jag har alltså inte tänkt på den här filmen på... tio år? Och precis när jag komatt tänka på den efter alla dessa år så kommer det ut en ny på bio. Ibland undrar man... :P



Nu har jag körkort!!

 

Ingen mer övningskörningsskylt!

YES JAG HAR KÖRKORT NU! :D
Jag klarade det, jag var hemskt nervös men fick ingen panik, helt otroligt. Vilken lättnad :D
Är stolt över att jag klarade både teorin och uppkörningen på första försöket! Det hade känts surt att behöva boka en ny uppkörning att vara nervös för nu, det slipper jag, för nu är det klart, jag fixade det, wihooo :D
Min körlärare berömde mig innan jag skulle köra upp i morse och berättade att han jag körde med i tisdags (min körlärare kunde inte då) hade sagt att jag var jätteduktig, en smart tjej, och att han var imponerad. Dessutom så sa hon att snubben i fråga aldrig berömt någon sådär genom de två åren hon jobbat där. Då blev jag glad, det gjorde mig lugnare inför uppkörningen! Och inte nog med det, hon berättade också att ingen av hennes elever hade fått så högt på teoriprovet (jag fick 61/65. Blev lite förvånad att ingen hade haft högre...), eller att det i alla fall var bland de på toppen.
Ja, jag måste få skryta lite, eftersom jag för en gångs skull är stolt över mig själv och tycker att jag har gjort bra ifrån mig :)

En tung sten jag bar på har jag nu lämnat bakom mig, känns väldigt skönt! Tyvärr är jag lite för utmattad för att känna den glädje jag egentligen känner just nu, eller hur man ska förklara det. Hde jag inte klarat det så hade jag brutit ihop, det hade varit droppen, nu är det mest som om jag äntligen tillåter mig att andas ut och vara trött och har inte riktigt kraft att vara glad (även om jag såklart är det!). Alla krafter har liksom pyst ur mig nu, tror nästan jag ska lägga mig och vila ett tag, se på någon serie och äta choklad! Det låter bra. Försöka samla energi till kommande utmaningar.
Jag tar mig framåt (och nu kan jag göra det i bil, utan övningskörningsskylt, moahaha ;D), jag fixar saker, fastän jag mår som jag mår... jag tycker faktiskt att jag får vara stolt över mig själv för det! Om folk bara visste hur jag kämpar för att orka leva normalt, då skulle de nog också tycka att det är bra gjort. Fy vad jag har svårt för att berömma mig själv och vara stolt, det tar emot, får man vara stolt eller blir man egoistisk då? Jag är van vid att göra mig så liten som möjligt inombords, inte sträcka på mig. Kanske dags att börja göra det?

Nu har jag i alla fall körkort, underbart att jag klarade det :D


Vad har jag gett mig in på?


Bröllopet var jättefint och trevligt! Nu är alltså två av mina gymnasieklasskompisar gifta, känns helskumt, vi tog studenten för bara ett år sedan och de har gått och gift sig. Jag är då inte redo att gifta mig än i alla fall :P
Bilresan gick bra, både på upp och nervägen, tjejen som brukar klaga på att hon blir åksjuk sa ingenting om det en enda gång (tror jag - registrerade med mina hundöron något som lät som det, men tror de snackade om något annat och jag bara inbillade mig att de sa "mår illa" där någonstans...). Däremot är jag enormt trött nu, eftersom jag bara har sovit tre timmar idag! Jag var tvungen att vara vaken hela resan för att hålla pappa, som körde, vaken - det kändes som om han skulle somna vilken sekund som helst, på slutet tog jag till och med över och övningskörde sista biten eftersom det kändes mycket säkrare, trots att jag inte är van vid att köra i mörker. Det ska bli underbart skönt att gå och lägga sig ikväll :)

Hela dagen har jag suttit på lektioner, vi har gått igenom lite vad den här första kursen skall handla om... och alla smittorisker som finns! Vad har jag gett mig in på egentligen? Vad tänkte jag när jag sökte till den här utbildningen? Att jag kunde gömma mig för alla bakterier? Hah, vi ska sitta med näsan nerstickt i dem och till och med tafsa på dem. De kanske till och med följer med en hem fick jag höra. Största risken är smitta via händerna, näst största smittorisken är att de fastnar i kläderna.
Föreläsaren berättade om när hon tappade ett provrör fullt med massa salmonellabakterier.
Då slog det mig på riktigt att jag ska bära omkring på bakterer som kan få mig att spy, och att det faktiskt inte är omöjligt att jag blir SMITTAD av dem!
Föreläsaren berättade också att det var så de upptäckte hepatit b, för att så många i labben blev sjuka. Mamma mia, hur ska det här gå?
Dessutom så kommer vi att jobba väldigt mycket med farliga kemikalier, giftiga sådana - det vill säga får man i sig något av det så kommer man antagligen att spy!!! Crazy att jag har valt den här utbildningen, men det är ju så spännande...
Jag tänker att jag liksom kan skjuta upp de här insikterna om att det är en stor smittorisk så länge att jag kommer in i rutinerna och upptäcker att det inte är så farligt, så att det sen bara rullar på av sig självt och jag vänjer mig. Jag försöker liksom tränga bort fobin för att släppa fram den när det är "försent". Undrar vad psykologen skulle säga om det, är det bra eller dåligt? Det är ju på sätt och vis ett sätt för mig att förtränga verkligheten - fly? - men samtidigt ett sätt där jag någonstans försöker acceptera fakta, att jag kan bli smitad med/förgiftad av något och spy men försöker acceptera så mycket som möjligt på mitt eget lilla vis innan jag släpper på fobin. Ungefär som när man ska åka en berg- och dalbana och liksom förtränger det faktum att det är massa loopar och läskiga grejer tills man sitter fastspänd och det inte finns någon återvändo, då kan man släppa på sanningen, när det är för sent att ångra sig. Det var lite så jag gjorde när jag flyttade till internatskola, jag vågade verkligen inte, men jag bara gjorde, slängde mig ut i det okända, och släppte in sanningen om vad jag gjort när det redan var försent. Då upptäckte jag ju att jag faktiskt vågat, att det gick bra... att berg- och dalbanan till och med var rolig.

Jag är såklart jättenervös och orolig över det här med att vi ska umgås med massa bakterier och giftiga kemikalier, men samtidigt så är det inte bara en negativ nervositet, utan en spännande adrenalinkicksnervositet också. Det är vad som driver mig framåt, fastän det är så läskigt. Nyfikenhet och intresse, kan det till och med övervinna en så stark rädsla?
Jag hejar ju helt klart på nyfikenheten och intresset :D
Men hjälp vad jag kommer få kämpa, det här blir inte lätt. Jag som ALDRIG skulle jobba på sjukhus eller med något som kunde få mig att bli sjuk har nu valt ett jobb fyllt med läskiga bakterier, på ett sjukhus. Man ska aldrig säga aldrig!
Jag ska kämpa, hålla fast vid att det är spännande... ooiihiiih vad läskigt.



Dags för bröllop igen



På söndag ska jag på mitt tredje bröllop,
alla har varit den här sommaren.

I morgon ska jag åka bil i fyra-fem timmar eftersom jag ska på bröllop på söndag! Det ska bli skoj att se min kompis gifta sig, men allt runtomkring är så hemskt omständigt för mig just nu så jag orkar inte riktigt, kan inte slappna av. Klockan är halv tre och jag försöker slå in presenten! Jag har inte varit på topp idag om man säger så, därför har det inte blivit av att jag gjort allt det där som jag borde gjort tidigare. Så, nu får jag sitta uppe och fixa det, halvt död och halvt sovande.
Det kommer bli en ganska jobbig bilresa för mig eftersom jag ska åka med en som brukar må illa i bilen! Även om jag vet att hon då mår illa av en anledning som inte alls smittar så hjälper inte det - för TÄNK OM det ändå inte är åksjuka utan magsjuka (hon är en av dem som bor med min kompis vars lillasyster var magsjuk...). Dessutom så är jag skiträdd för att se någon spy över huvud taget, känna lukten, höra ljudet, ja allt, så därför är jag rädd att hon ska må så illa att hon faktiskt spyr, i våran bil!
Men, förhoppningsvis och antagligen går det bra, och blir ett fint bröllop! Jag har fixat massa grejer den här veckan så jag fixar det här också :)



ONT i magen!


Oj, titta, är det jag? Fast jag har ju inte krulligt hår...

 

Seriöst! Min magvärk är från en annan planet. Jag har en kompott av tre olika magvärkar just nu: mensvärk (då menar jag verkligen extrem mensvärk, tydligen är det för att det läcker ut blod i buken sa gynekologen...), kramp/gaser (oh ja, de kan göra rejäält ont, det låter som det åskar där inne) och så sist men inte minst, hungermagvärken. Jag är tydligen så hungrig att jag inte fattade att det var hungrig jag var först haha.
I alla fall så är den här kombinationen av magvärk inte att rekkomendera, den gör nämligen så ont att du inte vet vart du ska ta vägen. Men, det finns faktiskt en positiv sak med den här magvärken: den går över, oh yeah, jag längtar. Fast... kan den inte ta och snabba på sig lite med att gå över?
Dessutom så kanske ni kan lista ut att all den här magvärken, trots att jag listat ut vad den betyder, skrämmer mig väldigt. TÄNK om den resulterar i att jag spyr?

Jaja nog tjatat om min mage (visst är det intressant information?). Det har hänt, och händer, så mycket under den här veckan att jag inte ens har tid att skriva ett litet litet inlägg, och när jag väl gör det så är det om min mage haha. Bra jobbat där. I morgon kanske jag har lite tid att skriva något, nu måste jag försöka somna bort från allt värkande. Fast hur lyckas man somna när det bara gör ont ont ont? Ehm... räkna får fungerar ng inte.

ett får, två får, tre får lamm...



Då blir man en fattig student ;)


Det här blir spännande!

Det gick faktiskt riktigt bra idag! Trots att jag känner mig hemskt krånglig med alla mina problem: fobin som ställer till det lite titt som tätt - eller mest hela tiden - eksemet som gör mig galen, att jag numera äter glutenfritt (har tänkt skriva ett inlägg om det, men det blir visst aldrig av) och därför måste säga till överallt osv och min dumma allergi som gör att jag verkar superförkyld! Vad det är jag är allergisk mot vet jag inte, men att jag nyser ca 80 gånger på en dag (på riktigt, det är ingen överdrift, innan jag hade hunnit vara vaken en timma hade jag redan nyst 12 gånger i morse) det vet jag, och att det känns ganska dumt att sitta med en bunt snorpapper framför mig första dagen och ständigt behöva snyta mig, hm, mindre kul. Jaja, man överlever, men ibland blir det liksom onda cirklar med mina problem, de går ut över varandra, eller där ett problem slutar tar det andra vid. Då blir man trött!
Och nu är jag galet trött, vi höll igång hela dagen med massa information och inspark/kickoff och för mig som iprincip bara suttit hemma ett år och inte är van vid tempot, i kombination med alla problem, så blir det lite mycket uppe i hjärnkontoret. Det ska bli underbart skönt att sova i alla fall :)
Efter idag blev jag ännu mer taggad på att gå den här utbildningen, det känns bra, trots alla skrämmande bakterier! :D Det verkar superintressant. Och om tre år, ja då kan jag ta prover på mig själv (det antar jag att man kan?) och då ska jag minsann ta reda på vad det kan vara som ställer till sån oreda med min kropp!

Hoppas ni har haft en bra dag idag! God natt.


Högskolan here I come


Som sagt: vad har jag gett mig in på!?! Jag ska umgås med massa bakterier varje dag, frivilligt...

I morgon börjar jag högskolan! Jag har varit nervös och pirrig inför det, men nu är jag inte alls det. Kanske för att det inte känns som att det faktiskt är i morgon? Jag undrar verkligen hur det kommer bli. Kommer jag klara utbildningen (hjälp, jag lånade en kurslitteraturbok och jag fattade verkligen ingenting!), hamnar jag i en trevlig klass, hittar jag någon vän, kommer jag känna att det var ett bra val av utbildning?
Hjälp, jag vet verkligen inte vad jag har gett mig in på. Särskilt inte med tanke på min fobi. Jag ska alltså plugga till biomedicinsk analytiker vilket innebär att jag kommer få sitta och titta på massa bakterier! Säkert kommer jag träffa på magsjukebakterier öga mot öga. Vad tänkte jag där liksom? Jag tog verkligen uttrycket "se monstret i vitögat" ordagrant. Fast o andra sidan så är det ändå ett bra jobb, ur fobisynvinkel, för det är ju kliniskt rent.
Jaja, jag ska inte avgöra ifall det är ett bra jobb eller inte utifrån fobin! Då ger jag den alldeles för stor makt. Så, fågan är om jag kommer tycka att det är roligt. Det verkar spännande, men samtidigt så tycker jag inte alls om kemi vilket typ hela utbildningen består av känns det som.
Vi får väl se :)
Nu måste jag verkligen gå och lägga mig, så att jag inte går omkring som en zoombie redan första dagen - även om jag känner mig som en mest hela tiden. Wish me good luck ;)



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0