Hårda insikter

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Nu är det 2012 och alla snackar sådär som man brukar, om att det är ett nytt år, med nya möjligheter och så vidare... men jag kan inte riktigt hänga med på deras snack. Vad förändras förutom en liten siffra? Och folks inställning. Det är ju egentligen däri det ligger, att folk plötsligt "rycker upp sig" och vill förändra saker, försöker förändra inställningen, inte i att det är ett nytt år. Och i år har jag inte någon sådan energi att rycka upp mig med, alltså betyder det inte något särskilt att det nu är ett nytt år, jag ser inte plötsligt massa nya möjligheter eller lösningar på mina problem. Det betyder egentligen inte mer än att jag fick byta 5-årsdagbok (jag skriver dagbok varje dag, men bara sådär fyra rader i en sån dagbok för fem år, och nu har jag tydligen redan skrivit fem år! Helt otroligt vad tiden går). Fast, nu ska jag inte vara så pessimistisk, det är trots allt väldigt bra att vi håller på såhär ytligt och firar det nya året, som om det skulle komma med förnyad kraft och livslust och problemlösningar och allt, för det får ju många att må bättre och tänka till kring sina liv, vad de vill förändra och hoppas inför det nya året. Det är positivt.
Jag är bara inte så positiv just nu.
'
Igår började skolan igen, redan den andra januari, min pojkvän fyllde år och jag började med en till antibiotikamedicin. Idag är jag helt slut. Orkade inte gå till skolan, och kommer antagligen inte att klara den här kursen, fastän den är så otroligt intressant och jag egentligen skulle kunna klara den trots att jag missat en hel del i och med behandlingen osv, men då måste jag sätta fart NU, och verkligen anstränga mig... och det känns inte helt rimligt som jag mår nu - jag vet att jag skulle klara det, men är det värt det?
Jag brukar aldrig ge upp, och jag menar inte att jag ger upp nu, jag ska fortfarande försöka, men jag ska inte riskera behandlingen för det. Det viktigaste just nu är faktiskt min hälsa, att bli frisk. Om jag kämpar så med att ta den här medicinen och äta rätt för att hjälpa kroppen på traven, då ska jag väl inte stjälpa den genom att stressa som en tok för att klara den här kursen. Då är det bättre att jag gör kursen till sommaren, eller nästa år, när jag förhoppningsvis mår bättre. Men jag ska fortfarande göra mitt bästa utifrån de premisser som finns nu. Jag ska inte försöka göra mitt bästa utifrån vad ajg vet att jag normalt skulle klara, det är däri jag brukar fastna, i den stressen - att försöka och kämpa för att klara allting precis som vanligt. Ungefär som om jag stukat foten men försöker springa ett hundrameterslopp på samma tid som när jag var på toppform. Den ekvationen går inte ihop. Jag måste inse att mitt värde inte sitter i hur bra jag klarar mig i skolan eller det faktum att jag inte kan göra allt som jag brukar kunna göra. Jag duger och är bra fastän jag inte är i form. Jag är inte dålig för att jag är sjuk.
Det är svårt för mig att nöja mig med att springa ett halvdåligt lopp för att jag stukat foten, för jag ser bara vad jag hade kunnat göra, istället för att se att det är väldit bra jobbat att ens lyckas springa det där loppet med en stukad fot!
Kanske skulle jag haka på de där nyårstänkarna och försöka justera mitt tankesätt och min inställning lite? Om Jag lyckas med det skulle jag må bättre. Det är okej att inte kunna göra sitt bästa bästa, utan istället göra sitt bästa utifrån de förutsättningarna man har just nu. Och just nu är jag väldigt mycket körd i botten och nästan allt i mitt liv är kaos, så då är det orimligt av mig att begära att jag ska prestera som jag hade gjort om jag varit på toppen. Ja, jag hade kunnat klara skolan bättre tex, men jag måste nöja mig med att JAG vet att jag hade kunnat det, och att JAG vet varför det inte blev så nu. Vem försöker jag bevisa något för egentligen? Den enda som drabbas, och skadas, av det är jag själv. Det är inte VÄRT att riskera hälsan för att försöka bevisa någonting för mig själv - eller andra - som egentligen inte finns någon mening med att bevisa. Vad spelar det för roll? Om jag får bra betyg tex? Om jag skulle misslyckas med en kurs för att jag just nu går igenom en väldigt jobbig period? Kursen går att ta igen. Varför ser jag inte hur mycket jag faktiskt KLARAR i allt det här. Okej, jag kanske kommer misslyckas med en kurs i skolan. Men jag har klarat kurserna hela hösten, fastän jag mått skit, och jag har till och med klarat dem riktigt bra. Och nu, jag klarar SÅ mycket andra grejer just nu. Skolan är inte allt. Wow, om man tänker på det... tänk vad jag har varit modigt och klarat saker, som har med min fobi att göra, som jag aldrig trodde att jag sulle klara. DET är SÅ mycket större än att lyckas få bra betyg i en kurs i skolan. Jag får nog vakna upp lite nu, och inse att alla de där negativa tankarna och känslorna om mig själv, att jag skulle vara dålig och misslyckas osv, bara ljuger. För oj vad jag har klarat grejer. Man får vara stolt över sig själv, och det får jag försöka banka in i min hjärna att jag får och till och med borde vara.
Jag kan, jag är duktig, jag duger.

Mer än ögat ser





Oro, trygghet och perspektiv


Det är tungt just nu, jag är oviss inför framtiden och det är alltid jobbigt. Hur kommer det bli? Vad ska jag få för behandling? Kommer jag orka bo kvar här och fortsätta plugga?
Jag ska kämpa för att orka med allt jag vill, men försöka lyssna på kroppen också såklart. Mitt i allt så är jag glad och tacksam för att jag har så många underbara personer runtomkring mig, som bryr sig om mig och ber för mig (jag är kristen), det känns tryggt mitt i all oro - jag känner att jag inte är ensam.
En av dem skrev någonting mycket tänkvärt till mig, och även om inte alla som läser det här tror på Gud så är det något som tåls att fundera på.

"Det är kraft i bön, och det är en glädje att kunna få be för dig. Gud låter oss "snubbla" i livet ibland, och det får oss att se upp, då ser vi livet från ett helt annat perspektiv, vilket kan vara sunt."

Jag tror att han har helt rätt! Jobbiga saker vi går igenom ger oss ett djup i livet, man kan se saker ur ett annat perspektiv och lär sig kanske att uppskatta livets ljusa sidor på ett helt annat sätt än vad man annars hade gjort. Ja, kanske kan man till och med få perspektiv på de mörka sidorna och hitta saker att uppskatta där. Uttrycket "inte något ont som inte för med sig något gott" stämmer också väldigt bra. Sen är det klart att det bästa hade varit om alla var friska och levde lyckliga, men nu ser inte världen ut på det sättet och då får man göra det bästa av det hela. Försöka tänka positivt och se det fina även i mörkret.

Kram till er alla som kämpar med stort och smått, för vi alla kämpar med något. Heja er :)


Inställningen är A och O



I helgen snackade min pojkväns mamma med mig om att jag är "så hård mot min kropp", att jag hela tiden klagar på kroppen och att jag ska vara försiktig med min inställning, och vilka ord jag använder när jag pratar.
Först blev jag stött, här kommer hon och tar sig rätten att säga att jag behandlar min kropp dåligt! Jag tog det som kritik och var nära på att dra ner försvarsridån... men så ändrade jag mig, bestämde mig för att i alla fall lyssna på vad hon försökte säga. När jag var öppen för det hon sa så slog det mig att det nog stämmer. Utan att tänka på det så uttrycker jag mig hela tiden negativt om min kropp, och tänker att den inte fungerar som den ska. Det påverkar nog mer än man tror!
När hon frågade mig om jag kunde säga några saker som jag tycker om/är tacksam för med min kropp ("vad den kan", inte utseendemässigt) så fick jag inte fram något alls på ett långt tag. Sen kom i alla fall på att jag är tacksam för att jag slipper gå upp och kissa på natten.
Hjälp, jag blev nästan rädd när jag insåg att jag hade så svårt att komma på något bra med kroppen! Det finns ju massor, egentligen, men min negativa inställning till kroppen (och psyket, ja hela mig själv) till exempel till följd av alla sjukdomar - eksem, fobi, allergi osv osv - har gjort att jag bara klankar ner på den, och på mig själv. Inte nog med det, jag lyssnar inte på vad kroppen säger till mig heller! Jag bara kör på fastän kroppen skriker "NEJ, du behöver en paus"!
Ja, det är jag som bestämmer över min kropp, men bestämmer jag inte över den på ett hänsynsfullt sätt så får jag tillbaka för det med råge. Det är inte skoj kan jag tala om för er.  
Jag skall inte vara en slavdrivare över min kropp, vi ska vara vänner, man kan inte behandla kroppen hur som helst.
Detta med att vara vän med sin kropp var ett tankesätt som min pojkväns mamma upplyste mig om som jag nog aldrig hört någon snacka om. Tanken att kroppen och jag kan betraktas som vänner är väldigt främmande, men det tankesättet väckte en ny insikt hos mig. En vän kan man inte behandla hur som helst, för att relationen skall fungera i harmoni så krävs givande och tagande, att man lyssnar på varandra och uppskattar varandra.
Att vara tacksam för min kropp var någonting som inte heller riktigt funnits på kartan tidigare. Tacksam, när den inte fungerar som den ska? Jag klandrar den ständigt och är besviken eftersom jag tycker att den borde fungera som alla friska kroppar gör. Varför ska jag vara tacksam när den krånglar?
Oj, vilken miss jag har gjort. Tänk om jag skulle behandla en av mina vänner på det viset. Om han eller hon brutit armen, och jag hade fnyst för att han/hon skrivit ett grattiskort med otydlig handstil - istället för att uppskatta ATT han/hon hade ansträngt sig massor för att skriva det där grattiskortet, trots sin brutna arm. Är det inte lite samma sak med min kropp? TROTS att den mår urkasst så tjänar den mig otroligt bra, jag kan stå, gå, sova, äta, prata, lyssna och massa annat. Är inte det fantastiskt?
Min pojkväns mamma hade rätt, utan att tänka på det sipprar hela tiden pustar och suckar ut ur min mun och klagar på kroppen och att saker är så jobbigt... klart det resulterar i att jag trycker ner mig själv, själsligt, psykiskt och kroppsligt.
Istället för att tex automatiskt sucka över den långa, och omständiga, processen att gå och lägga mig så kan jag försöka tänka "åh, nu ska kroppen få vila ut och slappna av för en natt. Vad härligt". Att samarbeta med kroppen istället för att försöka strida mot den och försöka få den att göra sådant den inte mäktar med, ja, det behöver jag träna på.
Allt handlar om ens inställning, trots att det är uttjatat och irriterande att höra så är det sant.
Det är farligt att hamna i ett mönster av klander och negativa tankar/suckar som liksom bara flyter på, utan att man ens tänker på det längre - det påverkar fastän man inte tänker på det, skickar signaler till varenda nerv i kroppen om att något är fel. Tillslut blir något fel, man börjar må dåligt, för att man hela tiden intalar sig själv, med de signaler man skickar ut, att man mår dåligt. Men det går att bryta dessa mönster, första steget är att uppmärksamma dem, andra steget att lyckas hindra sig själv närman märker att en sån där automatisk negativ tanke/suck vill fram, tredje att förändra de negativa tankespiralerna till positiva, dvs att ändra inställning!

Så, nu har jag bestämt mig för att försöka tänka mer positivt om min kropp, vara tacksam för allt den kan utföra och att den kämpar på. Dessutom så ska jag försöka njuta mer av de små ljusglimtarna i livet, ta mig tid att göra det. Fixa det mysigt med tända ljus på rummet till exempel, eller lägga mig i en sån där stor gunga på lekplatsen för att bara stirra upp i himmelen (gjorde det ikväll, det var underbart), slappna av. Det är också viktigt för måendet.
De här positiva besluten tror jag är beslut man måste ta gång på gång på gång. Det räcker inte med att tänka så nu och sedan tro att det blir bättre, nej, det är aktiva beslut som måste upprätthållas av att man ständigt ger besluten ny kraft.

 

Det är en ganska svår uppgift att förändra ett invant negativt mönster (man tänker ju inte på det, det är tankar som kommer av bara farten), men lyckas man så blir man nog en mycket gladare och piggare människa! Och även om det tex inte botar ens sjukdomar så ger det en redskap att tackla sjukdomarna med och gör att sjukdomarna inte blir lika jobbiga. Ja, jag tror till och med att det gör att man har större sannolikhet att bli fri från vad-man-nu-lider-av, för att kroppen, själen och psyket lever i harmoni och orkar mer. Att ha en positiv inställning till saker och ting är en av de bästa recepten som finns för ett lyckligt liv,. Ett lyckligt liv trots jobbigheter, för sådana stöter man på hela tiden, det går inte att komma ifrån, men vi kan välja hur vi tacklar dem.

Ja, det är lättare sagt än gjort, men jag uppmanar er alla att försöka se över vad ni har för invanda mönster och automatiska tankar, både till er själva, saker som händer och omgivningen. Positiva, negativa?
Insikt är första steget till förändring.



Att tro på sig själv


Jag kan!
Jag är bra!
Jag duger!
Jag är värdefull <3
Jag vågar :)
Jag är duktig
Jag är älskad
Jag klarar det
Jag är glad
Jag är positiv
Jag ser bra ut
Jag är intelligent
Jag förtjänar respekt!


Det här har jag skrivit på en liten lapp som sitter på min vägg, vid skrivbordet. Jag kan inte säga att jag tror på allt som står där, men jag tror att det är väldigt viktigt att försöka tro på det. För det stämmer, även om inte jag tror på det så stämmer det, någonstans djupt där inne så vet jag det, men det är som om jag inte får tro på det. "Vem är jag att tro på mig själv" liksom? Dumma jantelag, alltid denna försynthet!
Man SKA tro på sig själv, inte så mycket att man blir stöddig och tror sig vara bättre än alla andra, men tillräckligt mycket för att våga sträcka på ryggen och inse att de där sakerna på listan faktiskt stämmer, och att man inte behöver bry sig SÅ mycket om vad alla andra ska tänka och tycka, för man har säkerheten i sig själv och vet att man duger precis som man är. Om man vågar tro på det så har man kommit långt och mår mycket bättre än om man hela tiden tänker negativa tankar om sig. Det lustiga är att varken man själv eller andra mår bra av att man går och trycker ner sig själv hela tiden, så varför gör man det? Tyvärr är vi ju väldigt många som gör det också...
Du kanske tror att snyggingen bredvid dig på bussen, eller den charmiga och trevliga skolkompisen, har ett hejdundrande självförtroende, men oftast är det inte så, vi är av samma skrot och korn. Nästan alla är rädda för att inte duga, och tänk, hon eller han kanske tänker detsamma om dig?

Vet du vad det bästa är? Att grejerna på listan stämmer för dig med!
Så, gör som jag och skriv en lapp med de här sakerna (och gärna fler saker som du kommer på att du vill vara, hur du vill känna om dig själv), titta på den då och då och börja tänk i banor som "jo, men det där stämmer faktiskt. Klart jag är älskad... osv". Ta en sak i taget om det känns väldigt svårt att tro på det som står där, men tillåt dig att tro på det - det finns ingen anledning till att du inte skulle kunna tro på det. Jag är HELT övertygad om att ni alla som läser det här stämmer in på de saker jag skrivit i listan (kanske med undantag på glad- och positivpunkten ibland, men det går att förändra, tex genom att börja med att intala dig själv de här grejerna), så det här är min hälsning till dig:

Du kan!
Du är bra!
Du duger!
Du är värdefull <3
Du vågar :)
Du är duktig
Du är älskad
Du klarar det
Du är glad
Du är positiv
Du ser bra ut
Du är intelligent
Du förtjänar respekt!


Tro på dig själv, för det har du all rätt och anledning att göra. Ta hand om dig!



Stress är inget att leka med


 

Well, I guess that's true...

Jag brukar inte alls tycka om när någon påstår att de tär stress som gör att jag mår så dåligt, jag känner ju så tydligt att det är fysiskt. Varför skulle alla symtom komma samtidigt, plötsligt, utan någonting "extra stressande" som utlöste det? Jag vet hur min kropp reagerar på stress, jag har alltid varit mer eller mindre stressad (pga min fobi), så borde jag inte kunna avgöra om det är stress som är orsaken till mina fysiska problem eller inte?
Kanske inte.
Man vill så gärna hitta en lätt utväg, eller en godtagbar utväg. Om det är stress som ställer till det så innebär det noll förståelse från omgivningen och att jag får "skylla mig själv"-tankar, både från mig själv och andra, dessutom en hel hög med "vad-var-det-jag-sa". Dessutom så är det svårt att göra någonting åt, det innebär att hela jag och min livsstil måste förändras för att jag ska må bra, om det ens hjälper (jag är ju alltid jag trots allt, och min fobi försvinner inte bara sådär, jag kämpar, men det tar en evinnerlig tid). Att det skulle vara stress skrämmer mig, det känns som en förlust, ett misslyckande. Som om jag "var för svag", alla andra klarade trycket men inte jag. Jag har skrivit om det innan, men jag gör det igen, mest för att faktiskt skriva av mig, det här är någonting som tynger mig. Jag trampar på min egna ömma tå. Försöker bearbeta och gå in på vägen mot acceptans, det tar emot. Kanske är det varken borrelia, hypothyreos, gluten, candida, zinkbrist eller någonting annat som stämmer in så väl på mina konstiga oförklarliga symtom? Kanske är det trots allt det där jag så ogärna vill att det ska vara, stress. Ett noll till alla andra. Jag är så rädd för att de ska se på mig med förrakt när de får veta att det var stress, det var psykiskt, det var inget allvarligt - och hon som trode att hon var sjuk, skratt skratt. Det skrämmer mig verkligen, den där känslan av att inte duga, misslyckas (kan man misslyckas med att vara sjuk!?! Är inte det sjukt om något hehe...) och så starkt ha sagt att det VISST är något fysiskt, att liksom erkänna att man haft fel och läkarna man så argsint gråtit över haft rätt trots allt. Usch. Jag inbillar mig att OM det skulle visa sig vara en allvarligare sjukdom, borrelia, hypothyreos osv, ja då skulle folk plötsligt acceptera och förstå att jag mått så dåligt och varit så trött, då skulle de ge mig medlidande och be om förlåtelse för att de tvivlat på att det var så jobbigt som jag hävdat. Jag vill så desperat gärna att folk ska förstå mig, inte se ner på mig (för i mina ögon så gör de det)! Varför är det så viktigt, varför bryr jag mig så mycket om det att det hindrar mig från att må bra?!
En bit av mig går sönder vid tanken på att ge upp att det är någonting allvarligare, men kanske måste jag gå sönder av det här ("förlusten") för att sedan kunna bygga upp mig med insikten att det inte är så farligt, att jag inte är värdelös och dålig för att jag tillslut insett att det trots allt är stress som sätter käppar i hjulet för mig. Är det inte SÅ mycket bättre att inse det nu, vid nitton års ålder, än som deprimerad utbränd fyrtiåring som missat halva livet på grund av sin dumdristiga envishet? Blir det inte bara svårare och svårare att acceptera att det skulle vara stress desto djupare jag gräver in mig i det och kanske kostar på en massa dyra tester (i norge för borrelia tex) för att hitta orsaken, som egentligen finns framför mig hela tiden bara det att jag blundar för den, vägrar se eller inse? Den stolthet jag har så svårt att svälja nu kommer bara bli svårare och svårare att släppa taget om ju längre in på nej-det-är-inte-stress-det-är-en-allvarlig-sjukdom-vägen jag går. Men hur gör jag då? Om det är stress, vad gör jag för att övervinna det?
Sådär, jag börjar acceptera, nu vill jag förstå, hur kunde det bli såhär, och vad ska jag göra åt det? Är det mitt fel, är jag misslyckad dålig? Vad innebär det att vara utbränd och stressad, på riktigt, inte som i dagligt tal?
Alla de läkare som sagt att det "bara är stress" (som de uttryckt det, vadå bara? Om det ger mig alla de här symtomen så är det banne mig inte bara! Jag är sjuk, på riktigt - oavsett vad som orsakar allt det här så mår jag pyton, alltså är jag sjuk), varför hjälper de mig inte med hur jag ska gå vidare med det? För alla andra sjukdomar får man råd, mediciner (inte för att jag vill ha det då) eller vidare utredningar, uppfölningar, men när man är stressdiagnostiserad möts man mest av motstånd och misstro känns det som, därför är det så svårt att acceptera. 

Jag hittade faktiskt en bra sida om stress, som förklarar och inte nedvärderar vad det innebär att vara stressad på riktigt, rent kroppsligt. Ta gärna en titt på den: http://www.helhetsdoktorn.nu/tipsv35.htm.
Jag kan checka av nästan hela listan, så egentligen borde jag inte förvånas över att det trots allt nog är stress, all fobistress som plågat mig genom åren visar sig nu - förr eller senare kände jag på mig att det skulle göra det. Dock så är de här symtomen otroligt lika de vid bla hypothyreos, borrelia, glutenintolerans, candida och diverse mineral/vitaminbrister så det är inte konstigt att jag och andra tror att man lider av något sådant. Kroppen är i obalans, precis som den är om man skulle haft någon farlig sjukdom (vilket stress också är! Livsfarlig för att vara ärlig), och jag antar att den obalansen ger de här symtomen oavsett vad som orsakar den, däför är det så lika symtom. Det är egentligen väldigt logiskt, men som sagt svårt att acceptera att det som är SÅHÄR jobbigt orsakas av stress, något som ofta baktalas och förraktas av folk i allmänhet. Men när man har accepterat det och inteser det som ett enormt bakslag så har man vunnit väldigt mycket på det. Då kan man börja bygga upp sig själv igen. Men HUR? Hur gör man för att inte stressa, och för att lugna ner kroppen igen efter många år av stress?

Ps. Hjälp, det känns inte som att jag skriver det här! Jag som så bestämt hävdat att det INTE är psyksikt, INTE är stress, men jag antar att jag är så trött på att kämpa och kämpa att jag är villig att testa allt på en gång för att bli frisk. Varför inte inkludera att det är stress också då, för något som är helt solklart är i alla fall att stress har några fingrar med i spelet! Ja, kanske är det till och med hela anledningen? Egentligen borde jag vara tacksam då, för att det inte är livshotande (om man inte låter det fortsätta vill säga) och faktiskt GÅR att göra något åt, om man kämpar stenhårt (som vanligt alltså...).


En hjälpande hand


Mamma, varför gråter pojken?

Jag vet inte lille vän.
Mamma, varför har han ett blått öga?
Jag... vet inte min vän.
Mamma, varför vet du inte?
För att det är en börda att veta.
Mamma, varför är det en börda?
För att sanningen är för hemsk.
Mamma, varför är sanningen hemsk?
För att jag inte kan göra något åt det.
Mamma, varför kan du inte det?
Jag har inget bra svar, min son...


Mamma, vad hade du gjort om det var jag?
Om det var jag som hade ett blått öga,
Om det var jag som grät,
Om det var jag som blev slagen,
vad hade du gjort då?
Då hade jag skyddat dig med mitt liv.
Mamma, varför skyddar du inte honom,
som du skulle skyddat mig.
Du säger ju alltid,
att alla är lika mycket värda,
så varför hjälper du inte honom?
...
Mamma, om det hade varit jag som satt där,
och en annan mamma gick förbi,
utan att fråga hur det var fatt,
utan att trösta,
utan att hjälpa,
vad hade du gjort då?
Då hade jag blivigt förbannad.
Mamma, får jag då fråga,
varför går du förbi den här pojken,
ser du inte att det är jag?
Ser du inte att jag gråter,
att jag har blivit slagen,
och behöver tröst.
Varför blundar du,
varför gråter du,
varför hjälper du inte till istället?

Sluta gråt,
öppna ögonen,
ser du inte mig,
jag är här,
framför dig,
snälla se mig,
och sträck ut,
en hjälpande hand -
Alla behöver en hjälpande hand!


Dikten skriven av mig september 2007.



Visste ni att 200 000 barn blir utsatta för våld i hemmet varje dag!? Det är sjukt... Oacceptablet.
Snälla, jag hoppas att ni också vill göra allt ni kan för att det inte ska få vara såhär. En sak man kan göra är till exempel att bli månadsgivare till Rädda Barnen (klicka här för att hjälpa ett barn i nöd) och sprida informationen om att bli månadsgivare på sin blogg? Det är inte så svårt (den som vill får gärna kopiera det här inlägget - men om ni kopierar dikten så vill jag att ni länkar till min blogg, jag har varit med om att få mina dikter snodda, och det inte skoj), men det kan göra stor skillnad för de barn som lever i en verklighet som bara finns i andras mardrömmar.
Nej det är inte rättvist att det är så, men sanningen är att vi i det här fallet faktiskt KAN göra åtminstone NÅGONTING åt orättvisan. Blunda inte, låtsas inte som om ingenting, det är till följd av att alldeles för många gör det som orättvisan kan fortsätta...



Alla kan räcka fram en hjälpande hand,
det gäller bara att ha modet,
att ha modet och se sanningen,
att erkänna och inte frukta den.
Blunda inte för sanningen,
Se den och Hjälp till, räck ut din hand,
och man vet aldrig, nästa gång,
kanske det är du som behöver,
en hjälpande hand som räddar Dig...



Ps. Jag är inte bättre än någon annan, vi är av samma skrot och korn, men tänk vad mycket mer man skulle kunna göra utan större ansträngning, egentligen. För vad är 50 kronor i månaden, för de flesta av oss är det att avstå från lite godis varje månad - vilket bara är hälsosamt - men för de här barnen kan det betyda skillnaden mellan att leva och bara vara vid liv (om 50 kronor försvinner från kontot så märks det nästan inte, trots att man är en fattig student som måste hålla hårt i pengarna, man anpassar sig lätt, tro mig, dessutom så känns det väldigt bra att hjälpa till att göra en skillnad).




Du kan hjälpa till att rädda någons liv


Beatrice under behandlingen

Det är verkligen hemskt att så många personer drabbas av cancer. Vi alla är nog drabbade av det på ett eller annat sätt, om det inte är vi själva som har/har haft/kommer få cancer så är det någon i vår närhet. Det enda vi egentligen kan göra för att fösöka få ett slut på eländet, eller åtminstone förbättra oddsen och minska lidandet, är att ge pengar till forskning, så att de kan komma på nya, bättre metoder att behandla cancer på.
Jag läser en blogg om en tjej på 18 år som för ett år sedan drabbades av Hodgkins lymfom, och nu har hon startat en insamling till barncancerfonden. Om vi alla hjälps åt och gör något så blir det till slut väldigt mycket. Gå gärna in och skänk en slant (det du känner att du har råd med - vilket ofta är mer än man tror - man behöver inte känna att man måste ge jättemycket för att det ska vara "värt" att ge, även små summor blir mycket tillsammans), här är adressen till insamlingen: http://www.barncancerfonden.se/10084

Om ni vill veta mer om henne så kan ni titta in på hennes fina blogg, http://bissy.blogg.se, och läsa om hennes kamp för att överleva. Men jag varnar er, man blir berörd, så efter att ha läst henns story så kommer ni verkligen vilja ge ett bidrag. En otroligt stark tjej!




Hur mår du?



Den frågan får man ofta, men vad ska man svara när man faktiskt inte mår bra?
Jag kan inte ljuga, så jag brukar säga "njäe, det är väl inte så jättebra" eller så ignorerar jag helt att svara, rycker bara lite på axlarna och slänger tillbaka frågan istället. Oftast så brukar det inte ens spela någon roll vad man svarar, för folk lyssnar ändå inte. "Hur mår du?" är bara en inlednings/artighetsfras, men om man ändå inte har tänkt bry sig om svaret - eller inte orkar ta ett "nej jag mår inte bra" - så tycker jag faktiskt inte att man ska ställa frågan. Det känns så falskt.
Men som sagt, även om det känns väldigt dumt att stå där och precis ha sagt att man inte mår bra och få det ignorerat så tänker jag inte säga att jag mår bra för det, i ren protest. Protest mot att alla förväntas säga "jo tack, det är bra, hur är det själv då?", som en robot, och bygga på sin stelt leende fasad.
Fast ibland, när jag verkligen inte orkar förklara för hundrade gången att jag inte mår bra (eller om jag inte alls känner personen), så brukar jag säga "äh, det är väl okej/kunde varit värre", le lite, och så är det bra med det.
Jag förstår de som inte orkar berätta för alla att de faktiskt inte mår bra, men att hela tiden tvingas svara på frågan om hur man mår, och veta att man "ska" svara att man mår bra gör inte heller saken bättre. Det är jobbigt att behöva oroa sig för hur många gånger man skall behöva svara på den frågan om man ska till något socialt sammanhang och veta att man kommer tvingas gömma sig ännu mer bakom masken. Jag tror inte att man mår bra av det, att dölja vad man känner och gömma sig bakom en mask hela tiden. Finns det ingen annan inlednings/artighetsfras man kan använda i stället? Så att inte "hur mår du"-frasen tjatas ut utan kan användas när en person verkligen bryr sig på riktigt i stället.

Hehe, men det som är värst (mest komiskt) är väl ändå när någon skriver en kommentar på ens blogg och frågar "hur mår du?" (bara för att man skall kolla in på deras blogg) och inlägget han/hon har kommenterat handlar just om att man mår skit! Snacka om att inte bry sig egentligen, för hade man gjort det så hade man åtminstone kunnat skumma igenom inlägget för att kommentera det i stället haha.

Nej, det där med att fråga någon hur den mår är en bra sak om man använder det rätt och verkligen bryr sig om svaret. Då visar man att man bryr sig om personen. Men om man inte orkar höra sanningen så är det bättre att hitta på ett annat sätt att "vara trevlig" på än att slösa på "hur är det?"-frasen tycker jag...




Tänk om, tänk rätt


"Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka."
Sagt av: Albert Einstein


Ibland kanske vi ser på saker på fel sätt? Man måste vrida och vända på det för att tillslut hitta lösningen. "Tänka utanför boxen" som man altid fick höra i skolan. Det är svårt att lära gamla hundrar att sitta, brukar det heta, men det går faktiskt om man är envis. Vi KAN börja tänka på ett annat sätt och lära oss nya tankebanor - vilket är precis vad jag måste göra föra att kunna bli kvitt min fobi: programmera om hjärnan. Lära den att att spy inte är något farligt och göra "nya automatiska tankespår i hjärnan", det vill säga ta bort de negativa spåren och ersätta de med positiva automatiska tankar. Det ligger nog mer i Einsteins citat än vi tror. Jag menar, han var ju trots allt Einstein! :)


tänkvärt citat


"Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv."
Sagt av: okänd




att misslyckas med framtiden


Jag funderar ofta på framtiden, på livet och drömmer om hur det kommer bli. Vad gör jag, vem är jag och hur mår jag om fem år, tio år? Jag hoppas att jag blir positivt överraskad :) Men, man kan inte bara sitta i soffan och vänta på att bli positivt överraskad, framtiden ligger faktiskt i mina händer.
Det får mig att få ångest. Det är ett sånt stort ansvar! Hela framtiden tynger ner mina axlar, det är en ganska tung börda.
I hela mitt liv har jag levt efter principen att göra det så bra som möjligt för mig själv i framtiden just eftersom jag är så rädd för att misslyckas, och är det något man inte vill misslyckas med så är det sitt liv. Detta har gett mig enorm prestationsångest och ständigt ställer jag mig frågan "duger jag?" - jag gör ju allt för att göra just det, duga. Och ändå känns det som att jag hela tiden misslyckas. Jag kämpar och kämpar, för att bli nöjd, och jag har så höga krav på mig själv, på vad jag ska åstadkomma med mitt liv och minsta lilla grej jag gör. Inte konstigt att jag blivit så stressad genom åren att jag fått eksem och mår som jag gör nu.
Just eftersom jag har slitit som ett djur för att jag ska kunna bli lycklig i framtiden så har jag glömt bort att leva här och nu. I stället har jag stressat och oroat mig alldeles för mycket över något som jag egentligen inte ens vet om jag kommer få uppleva. Vad som helst kan hända på vägen (man kan till exempel snubbla på ett bananskal och slå huvudet i en sten, bara för at nämna något). Och om jag får leva ett långt liv, så vill jag inte sitta där och se tillbaka på livet och inse att jag aldrig levde, eftersom jag hela tiden var fast i en annan tid, fast i oron, fast i tanken på att misslyckas (vilket ofta blir en självuppfyllande profetia).
Man ska inte bara sitta i soffan och vänta på att ett bra liv ska serveras på silverfat, men samtidigt inte heller slita häcken av sig för lyckas, i framtiden, för framtiden ligger alltid framför än - man kommer aldrig dit. Sliter man som ett djur kommer man stå där i framtiden och undra varför man gick in i väggen. Nej, lagom är bäst (undrar hur de gör i andra länder, där "lagom" inte finns?), den gyllene medelvägen som man så fint pratar om. Men hur många lyckas i ärlighetens namn leva ett helt liv vandrandes på den gyllene medelvägen? Klart man misslyckas, gång på gång, men konsten är väl att inte gräva ner sig i sina misslyckanden, och inte heller vara rädd för dem, utan genomleva dem och sedan komma ut starkare på andra sidan.
Jag önskar nu att jag kunde säga att jag här med ska sluta vara rädd för att misslyckas och har insett den konst att hantera sina misslyckanden på som jag precis beskrev. Det skulle vara att ljuga. Jag erkänner för er att jag kommer att misslyckas med att hantera mina misslyckanden. Men det är okej. Jag duger ändå. Och det, det ska man övertala sig själv om att man gör tills man tror på det helhjärtat. För det är sant, man duger ändå!


Ett litet tips för att öka sin självkänsla, minst lika mycket till mig själv som er: titta dig i spegeln varje dag och säg till dig själv att du duger och är bra. Hitta sedan minst en grej som du tycker om med dig själv eller är bra på (dina ögon? dina händer? din förmåga att tala, rita, dansa, laga mat, damma mattor?) och säg detta högt till dig själv. Skriv gärna ner det i en liten bok också för att minnas vad du kommit på. Försök att hitta en ny sak nästa dag och gör om samma process.
Alla är bra på något, alla har något som de tycker om med sig själva, det är inte fel att säga det. Alldeles för många är rädda för att berömma sig själva, i tron att det skulle vara egoistiskt eller besserwissigt. Det är inget fel med att vara tacksam för att man är bra på något/ser bra ut! Det är en helt annan sak att tycka om sig själv än att skryta om sig själv. Tänk på att om du mår bra och trivs med dig själv så är du en så mycket trevligare medmänniska och kan hjälpa andra mycket mer (för då finns energin), det är inte egoistiskt, eller hur? :)
Du duger, precis som du är, glöm inte det! Och var inte rädd för att säga det högt, ingen hör. Visst, det känns fånigt, men det har effekt! Kram



jaja, det är 14 februari idag




Åh! Jag har haft världens mest romantiska alla hjärtans dag. Det är därför jag inte har skrivit något. Har varit helt upptagen med överraskningar hela dagen. På morgon vaknade jag av att min pojkvän kom in med frukost på sängen, han hade till och med köpt baguetter och en chokladask. Sen fortsatte dagen sådär, rosenblad på sängen, rosor, en romantisk middag... ehm, not. Anledningen till att jag inte har skrivit något hittills idag är för att jag inte har velat skriva någonting eftersom det är just alla hjärtans dag, vilket innebär att jag skulle vara "tvungen" att åtminstone kommentera det faktum att det faktiskt är 14 februari (precis! so what, en vanlig dag - varför tjötar alla om den så mycket då?). En dag som skapar stress och prestationsångest och besvikelse för de allra flesta. Suck. Alltså, nej, jag vaknade inte och fick frukost på sängen. Vaknade av att pojkvännen satt vid datorn och sa till mig att "borde du typ inte gå upp nu? klockan är ett". Yaay.

När jag var liten tyckte jag att det var självklart att man skulle fira alla hjärtans dag, att det var romantiskt, mysigt, och åååh vad jag hade föreställningar. Precis, ni hör ju själva varför jag gnäller över alla hjärtans dag idag. Jag har alldeles för mycket förväntningar och drömmar för att en sådan här dag ska vara bra - besvikelsen som följer med förväntningar som inte blivit uppfyllda gör dagen till en ganska kass dag.
Det fanns en anledning till att jag och min pojkvän bestämde att vi inte skulle göra något speciellt på alla hjärtans dag. Ingen av oss orkade fixa någonting som ändå inte skulle bli som man hade tänkt så att vi skulle stå där med långa näsor på kvällen och sucka uppgivet över en dag som gått till spillo av stress och svett fyllt med ångestpartiklar. No thanks.
Men tror ni inte att jag ÄNDÅ hoppades att han skulle ha fixat något litet gulligt? Ett kort, en ros, eller en godispåse. Något. I alla fall börjat laga maten då jag kom hem vrålhungrig (detta visste han eftersom jag givit honom uppenbara hintar om att så skulle bli fallet) från psykologen, men nej. Han satt vid datorn. Och sen har jag varit grinig hela kvällen, för att jag blev besviken över att han inte tänkte utanför ramarna och överraskade mig med något litet. Då kan ni ju bara tänka er hur besviken jag hade blivit om vi inte hade bestämt att INTE göra någonting?
Och så kan man fråga sig, vad gjorde jag för honom? Precis. Ingenting. Så varför skulle han göra något för mig egentligen?
Jag hade tänkt köpa godis åt honom på vägen hem från psykologen, men det blev inget godis, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer besviken (och ge honom dåligt samvete) om jag hade gjort något och inte han. Varför ska allt vara så komplicerat? Den som kom på den här dagen borde få lära sig en läxa. SUCK.

Jaamen, nu blev det ett helt inlägg om alla hjärtans dag ändå! Det skulle ju inte bli det. Dubbelsuck. För det är nästan minst lika tjötigt med alla som klagar och gnäller om hur onödig, stressande och jobbig alla hjärtans dag är. För då är det ju inte konstigt att det blir en negativ dag, varför inte bara strunta i den och låta det vara en vanlig dag om man nu tycker att den är så jobbig då? Nej det går liksom inte riktigt till så, för de flesta som klagar önskar och drömmer egentligen om att den vore sådär romantisk/trevlig, men har inte ork, råd eller pojkvän till det.

Men, inte snacka mer om det var det ju, så, knip igen nu munnen... fingrarna. Sluta skriv då. Baah... sluta sa jag :O

 

 



är drömmar undermedvetna tankar?

Jag vill inte att det ska vara det. Inte den här drömmen i alla fall. Känner mig olustig.

Ibland drömmer man helt sjuka saker! Som inatt... Eller i morse när jag hade lyckats somna om igen. Jag drömde att jag var otrogen med min och min pojkväns gemensamma vän. WHAT? Varför? Jag förstår ingenting, för jag har aldrig ens varit intresserad av honom. Jag vågar knappt se min pojkvän i ögonen nu för att jag skäms så mycket, det var ingen rolig dröm. Ni vet, man brukar ju inte kunna känna riktiga känslor i en dröm utan det brukar kännas lite halvluddigt. Men i den här drömmen så kände jag riktiga känslor. Det gjorde ONT i själen, jag blev helt förkrossad, när min pojkvän upptäckte att jag varit otrogen. Min plan (i drömmen) var att testa med den här kompisen och se hur det skulle fungera (antagligen drömde jag det för att jag inte har haft något mer seriöst förhållande än det jag har nu, så jag känner väl att jag inte har något att "jämföra" med, och är helt enkelt nyfiken I guess), och sedan spola tillbaka tiden -  för någonstans kände jag tydligen av att det var en dröm ändå (Kan tillägga att jag aldrig skulle vara otrogen på riktigt). Men sedan blev drömmen verklig, och då togs spola-tillbaka-knappen bort. Pojkvännen sa något i stil med "se dig inte tillbaka, det går inte att ändra. Nu är det bara att titta framåt, för det går inte att göra ogjort". Jag blev helt förstörd när jag insåg att det inte gick att göra ogjort.
Det lustiga är vad hjärnan kokar ihop av saker man faktiskt lagt i bakhuvudet utan att man medvetet kommer ihåg det. Jag och min pojkvän hade snackat någon gång om att vår gemensamma vän gjorde bajsränder i toan (jag kan skriva detta för att den enda som känner mig IRL och vet om min blogg är min mamma - det finns fördelar med att inte lämna ut sin blogg till folk man känner hehe). Och i drömmen så drev min pojkvän med det här och sa att "ja, nu får du leva hela livet med de där bajsränderna!". HAHA! Är min hjärna sjuk eller är den sjuk!?

Jag kan inte sluta grubbla på den här drömmen, varför drömde jag det? Det sägs ju att man drömmer saker aven anledning, att det är det undermedvetna som får fritt spelrum. Så vad försöker mitt undermedvetna tala om för mig? Att jag är orolig för att leva med bajsränder!? Nej men kanske att jag är orolig för att behöva leva med vissa grejer, att det inte förändras när man blir äldre - något mamma faktiskt sa till mig i telefon igår. En sådan sak är att han inte förstår min fobi/panikångest, det gruvar mig. Kanske var det detta som triggade drömmen? Jag älskar min pojkvän, men kanske funderar mitt undermedvetna på hur det skulle ha varit om jag blev tillsammans med någon annan (för att det i en del avseenden skulle varit lättare, tex vad gäller min fobi. Inte nödvändigtvis bättre för mig, men lättare). Men samtidigt säger det till mig att det är lönlöst att fundera så, eftersom ens beslut inte går att göra ogjorda? Man kan inte spola tillbaka tiden. Jo, visst, man kan göra slut och så, men det skulle jag inte kunna eller vilja. Som i drömmen, jag skulle bli HELT förkrossad. Han är en så stor del av mig och mitt liv nu, vi hör liksom ihop och jag skulle inte vilja vara utan honom. Saknar honom till och med om vi inte ses på en dag. Jag jobbar på att ha tryggheten i mig själv, för den biten är viktig. För det får inte vara sådana saker som gör att jag håller ihop med honom. Och har jag inte tryggheten i mig själv så är det svårt att se vart gränsen går för när det blir osunt...

Men FY vad den här drömmen ställde till det i hjärnan på mig. Och blä vad jobbigt det kommer bli att träffa vår gemensamma vän, kommer kännas jättewierd.
Dåligt samvete, det gnager i mig. Äter upp mig inifrån. Men jag kan inte berätta för pojkvännen om drömmen, No Way, för då kommer han börja fundera på varför mitt undermedvetna tänker sådana tankar (han är av åsikten att drömmarna är ens undermedvetna som talar typ). Gaah, känns som om jag faktiskt har varit otrogen mot honom genom att drömma såhär! Skit vad jag har dåligt samvete.
Oftast brukar man ju inte komma ihåg sina drömmar, nu förstår jag varför. För de påverkar faktiskt ens IRL-liv.
Ja, det har jag funderat över. De drömmar man drömmer men inte kommer ihåg. Påverkar de ens uppfattning och inställning till personer/saker när man vaknar? Är det därför man ibland kan träffa någon och känna sig olustig/att det är lite obehagligt men inte sätta fingret på varför? Hmm....

 

Förlåt, jag älskar dig fastän jag drömt såhär :''(


Sorry, du är inte ensam om någonting


Den här filmen såg vi. Se den inte om du inte tycker om mindfucking filmer.


Fy. Var borta hos några kompisar nyss och vi såg en psykofilm (black swan - men den var faktiskt lite tänkvärd också). Kan ju säga att det var riktigt läskigt att cykla tillbaka i mörkret efter det. Hatar att se sådana filmer. Jag visste inte vad jag gav mig in på, de hade valt filmen innan jag kom dit och tydligen visste inte de heller vad de gav sig in på haha.
Usch, när jag kollar på helt sjuka filmer så tror jag att jag själv ska bli/göra som de på filmen, och det är riktigt obehagligt. Mår skitdåligt efter jag har sett på film där någon blir helt galen och gör crazy stuff. Tror liksom nästan att det kan smitta om man ser sånt. Som tur var så snackade vi väldigt mycket om filmen efteråt, och analyserade den, så att man fick ut alla de där sakerna som fastnat i hjärnan och på näthinnan. Fick veta att de andra också känner så, att de tror att de ska bli galna efter att de sett sånna filmer. Trodde jag var ensam om det, men som mamma säger "om du känner något så kan du slå dig i backen på att det är fler som känner så", det finns inget nytt under solen (brukar man säga iaf).
Så varför tror man alltid att man är den enda som känner/tänker/gör vissa saker? Hur stor är den sannolikheten liksom! Jag gick omkring jättelänge och kände mig helt ensam om min fobi. Okej, jag visste att det fanns andra som också hade spyfobi, men jag trodde inte att de tänkte lika 'konstiga' tankar eller gjorde lika 'fåniga' grejer som jag (pga fobin). Det var en sån lättnad att sedan upptäcka att det finns de som är av samma skrot och korn som mig. Så skönt att få "bekräftelse" på att jag inte är helt störd, för om andra med samma fobi (eller sjukdom skulle man kunna säga, för det är som det) som mig tänker och gör likadant så är det något som tillhör fobin, ett symtom, en biverkning - det är inte något som tillhör mig, det är inte jag som är störd. Vilken lättnad att komma till den insikten!



Du är en dålig människa!

(En debattartikel om unga mammor som jag skrev i svenska C förra året)


Du är en dålig människa. Du får skylla dig själv för den situation du har försatt dig i. Du kunde ha tänkt på det där innan du hoppade i säng med första bästa kille.

 

Det är sådana åsikter som slår en ung mamma i ansiktet då hon tar en tur med barnvagnen på stan, i parken, eller i mataffären. Blickar och viskningar, när de tror att hon inte ser. Men hon känner, för hur skulle det gå att missa, när dömandet är så uppenbart?

 

Vilka är vi, som inte har en aning om vad hon har genomlidit, att döma den här unga mamman? Kanhända var det en våldtäkt! Eller faktiskt någonting som skulle kunna hända vem som helst som är sexuellt aktiv; ett preventivmedel som inte skyddade som det skulle. Vi kan inte dra alla över samma kam och förmoda att de som har blivit med barn i sin ungdom har blivit det med någon kille på någon fest någonstans. Men det är de personerna vi hör om. De andra finns runtomkring oss i tysthet och tar skada av vår fördomsfullhet.

 

Vi är så snabba på att döma och peka ut, men tänker vi på konsekvenserna? Oftast inte. Vi vill inte vara med och bidra till att dessa människor känner sig ännu mindre accepterade i samhället! För det är ganska självklart, att om de känner sig mindre värdefulla, så bidrar det inte till att göra dem till bättre mammor. Och genom vårt dömande, vår intolerans och arrogans – vår tro att vi själva minsann har gjort saker på ett mycket bättre sätt – bidrar vi till att få dessa personer att känna sig som sämre människor.

 

I stället borde vi så gott som möjligt stötta dessa unga mammor. Ge dem uppmuntran och beröm. Hjälpa till på de sätt vi kan. Visa att de inte är ensamma. Inte bara för deras och deras barns skull, utan faktiskt, för hela samhällets skull. Dessa barn är vår framtid. De kan inte välja vilka föräldrar de får, men vi kan välja hur vi behandlar deras föräldrar och på så vis vara en hjälpande hand för de oskyldiga barnen. Ett leende smittar. Möts mamman av ett leende kanske hon orkar leka tre minuter mer med sin son eller dotter. Och det betyder mycket mer än tre minuter i det stora hela.

 

Om de går med barnvagnen i parken så gör de troligtvis sitt bästa för att vara en bra mamma! Och då förtjänar de att mötas av en leende medmänniska. Inte ett dömande ögonkast.

 

Alla kan göra misstag. Alla har vi gjort misstag. Alla kommer att göra misstag. De här unga mödrarna har faktiskt – om man väljer att se ett nytt liv som ett misstag – tagit sitt ansvar, försökt rätta till ”misstaget” och behållit barnet. Det borde applåderas istället för smutskastas. Att vara mamma är ingen lätt sak, oavsett om man är ung eller gammal, och alla mammor förtjänar beröm och credit för det jobb de gör, den energi de lägger ner. Jag bugar och bockar och beundrar de unga mammor som kämpar mot allt förakt de möts av! Visa dem ert stöd – förgyll deras dag med ett leende i parken!

 

 


döden, en förklädd vän?

 

 

”Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap.”


Säg det till den som precis har förlorat sitt barn! Ibland suger kloka citat, men det ligger ändå sanning i dem och man har mycket att vinna om man lyckas tänka som de kloka ordspråken uppmuntrar oss att göra... men i vissa situationer suger de bara!



visdom på hög nivå



 




Små saker förgyller livet


Tänk att man kan bli glad för en så pass liten grej. Men det är just sådana glädjeämnen som man får se till att hålla fast vid under tider som man inte mår så bra. Små saker som förgyller tillvaron. Det kan vara (återigen är jag en copycat och snor mammas visdomsord) näktergalen som sjunger, snön som glittrar, solen som tittar fram, en trevlig hälsning. Små saker men stora ändå, eftersom de vittnar om att någonstans bakom det där mörkret finns någonting mer, någonting ljust och trevligt. Mörkret är inte allting, även om det känns så när man glömt dra upp rullgarningen eller fått en tillfällig blackout och inte minns hur man öppnar ögonen så det enda man ser är mörker. Små strimmor av hopp, och de är värda att hålla fast vid och kämpa för. Tillslut, efter att ha vänt sig själv ut och in av grubblerier så kommer man på hur man öppnar ögonen igen, ser allt det fina, ljuset, glädjen, framtidstron, och då är man glad att man kämpade för att lyckas öppna dem.
Den där lilla grejen som jag snackade om är att jag upptäckte att jag kan äta nötkräm . Jag älskar choklad, och det känns som en av de värsta grejerna att avstå ifrån nu när jag inte ska äta mjölprotein (för att se om mitt atopiska eksem blir bättre då), så nötkräm blev som lite plåster på såren för mig.


Tänk, er kan jag äta upp :D




En vardag med mening

För er som är lite stressade, det är mittendelen som är den tänkvärda biten ;)

 

Nu är klockan för mycket = trött som in i bomben (varför man nu säger så, bomber är väl inte trötta? fast man är ju trött på bomber, hmm...). I alla fall så har jag varit väldigt nere hela dagen idag och igår, därför har det inte blivit särskilt mycket bloggande. Jag vill helst inte bara ha deppinlägg och negativa inlägg, det blir inte så roligt i längden, och så har jag helt enkelt inte haft lust (pga deppigheten, inte haft lust till någonting, förutom äta sötsaker höhö :D) so that's why.

Jag är antagligen så deppig eftersom jag är så enormt orolig för hur det ska gå när jag kommer tillbaka, då jag lämnar trygga mamma och beger mig in i den otrygga vardagen igen. En vardag som inte består av särskilt mycket som piggar upp mig, utan mest är sjukhusbesök och ständig ångest över att vara ensam och sen visserligen lite trevliga inslag av besök hos pojkvännen. Men det känns inte som om min vardag har så mycket mening, och jag tror att det är viktigt att man känner att det man gör är meningsfullt. Att man gör en skillnad. Det kan vara lite vad som helst som får en att känna att man gör någonting meningsfullt; blogga, jobba, plugga, måla, hjälpa en vän till exempel, bara man hittar någonting. Men det är nog viktigt att man vet att det inte bara är en engångsföreteelse utan någonting återkommande som man håller på med. Att man på kvällen vet att det gör en skillnad att man går upp ur sängen nästa morgon.

Så, jag ska försöka hitta ett jobb! Det vill jag verkligen. Dels för att just känna att jag gör någonting meningsfullt om dagarna, men framför allt för att jag förhoppningsvis kan ta bort en del av min oro då, genom att jag vet att jag slipper gå omkring ensam hemma hela dagen utan har någonstans att ta vägen. Och om jag inte får något jobb så ska jag, som min pojkvän snackat massa om att han tycker att jag ska göra, hitta en praktikplats. För det viktiga är inte pengarna i mitt fall (även om jag behöver dem hehe) utan att jag fyller mina dagar med någonting och skaffar mig mer erfarenheter, känner att jag kommer framåt i livet helt enkelt. Om jag vågar så skulle jag vilja få en praktikplats på ett dagis :)

NU ska jag sova innan jag börjar se dubbelt, god natt!

 

Visst är den söt? Sådär känner jag mig nu :P

 

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0