Att leva med oro

Tänkte bjuda på lite roliga skämt men istället så hittade jag ett "skämt" (låg under kategorin skämt på den sidan jag tittade på iaf) som verkligen inte var roligt, snarare otäckt, eftersom det är somligas verklighet. Symboliken i det var dock väldigt talande. Allt kanske inte är som man först tror...

Tjejen: Hej
Killen: Äntligen, jag har väntat riktigt länge nu!
Tjejen: Vill du att jag ska gå?
Killen: Nej, var har du fått det ifrån? Bara tanken får mig att må dåligt.
Tjejen: Älskar du mig?
Killen: Självklart, alla tider på dygnet.
Tjejen: Har du bedragit mig någon gång?
Killen: Nej, aldrig! Varför frågar du ens?
Tjejen: Vill du kyssa mej?
Killen: Ja, så fort jag får tillfälle till det.
Tjejen: Skulle du någonsin slå mig?
Killen: Är du galen? Du känner väl mig?
Tjejen: Kan jag lita på dig?
Killen: Ja älskling...
Tjejen: Älskling...

Läs nu nerifrån och upp!


Om någon som läser det här blir utsatt för någonting hemma, eller vet att sin mamma blir utsatt eller vet om någon annan som blir det så ring till kvinnofridslinjen (gå in på sidan http://www.kvinnofridslinjen.se/). Nu hoppas jag verkligen att det inte är någon av er som är med om sådant, men man vet aldrig, det är inte lika ovanligt som man tror. Vem du än är som läser det här, glöm inte bort att DU är värdefull.

Jag har försökt skriva ett inlägg länge nu. Men det går inte. Jag orkar inte. Orkar inte ens resa mig upp ur sängen (där jag legat en kvart och bara stirrat på datorn) för att gå på toa, smörja in mig, äta frukost, plugga osv. Varför detta plötsliga förfall? Det är nog all oro som trycker ner mig så hårt - oro över hur jag ska klara den här terminen, hur det ska gå när jag återvänder dit jag bor - jag vill inte, vill inte, vill inte, vågar inte vara ensam och orkar inte behöva ta det ansvaret, laga mat, städa, vara vuxen. Hur ska jag orka det, när jag plötsligt faller ihop såhär och inte ens orkar gå på toa?

Jag antar att det här förfallet också har att göra med att jag blir så ledsen för att min pojkvän inte förstår. Han älskar mig, men det känns inte ens som att han försöker förstå. Det gör han, försöker alltså, men jag känner det inte. För när han inte förstår, när han inte har en lösning på mitt problem, då ger han upp - för att han känner sig otillräcklig och dålig. Men för mig känns det som att han inte bryr sig då. Och så börjar jag med mitt dumma sätt att förmedla till honom att jag är ledsen, genom att typ inte prata med honom, för att jag vill att han ska märka det - och visa att han bryr sig liksom - men märker han? Njae, om han märker så bryr han sig inte i så fall - vilket får mig att bli ännu mer ledsen över det hela. Sen visar det sig alltid att han märkt att jag är ledsen, men att han anser att han har försökt men att jag inte svarar (vilket till viss del stämmer) och då tänker han att jag vill vara tyst och inte berätta - men jag vill ju att han ska fråga mer, visa mer, därför svarar jag inte på en gång. SUCK, ni förstår hur jobbigt det blir? Vi båda är väldigt envisa av oss också, haha, vilket inte gör saken bättre.
Varför tror man att den andra kan läsa ens tankar? Varför fortsätter man hålla på att envisas på det här sättet fastän man vet att det bara blir värre?

Varför fastnar man alltid i sina gamla inkörda hjulspår, vad det än gäller?

Mamma berättade precis för mig om en lätt berusad man som raggade på henne i pressbyån för ett tag sedan. Jag måste bara dela med mig av den trevliga raggningsrepliken :D





Synd att folk måste vara påverkade för att våga säga sådana saker när det är så ofta som man tänker bra saker om andra. Tyvärr är det väldigt sällan som man faktiskt säger det till dem, även om det till och med är någon som man känner. Tänk vad glada de skulle bli om man vågade!
En gång fick jag en komplimang för min väska, från en random person i en affär, jag blev jätteförvånad men riktigt glad och på bra humör. En sådan sak kan verkligen göra någons dag!
Så, jag uppmanar er, och mig själv, att faktiskt våga ge personen den där komplimangen som dök upp i huvudet. Det kan tex vara "hon är alltid så glad, det är så trevligt". Well, tell her :)

OBS. varning för ett dömande fördomsfullt inlägg. Ibland är det tillåtet.

Ja! Det undrar jag verkligen. Varför är folk bara intresserade av att läsa modebloggar om tjejer med blont hår som festar hela tiden och lägger upp bröstbilder?
I alla fall känns det så.
Råkade kolla in på en av bloggarna som ligger på 20 i topp listan och det visar sig att bloggaren är en tjej som tydligen är kompis med mina före detta klass/paralellklasskompisar. Jahopp, där ser man, hon har sjukt mycket läsare och skriver om.. jaa? vadå? Som vem som helst utav de där andra modebloggstjejerna med blont hår och bröstbilder. Lite bilder på dagens outfit och tips på vilka foundations eller lotions man ska använda.

V a r f ö r tycker alla att det är så otroligt intressant? Vad har jag missat, varför tycker inte jag det är intressant? Är det för att jag har så mycket mörker och smärta i mitt liv att de där 'ytliga sakerna' känns oviktiga i det stora perspektivet? De kanske inte har fått känna på känslan av att varje dag är en kamp.

Ja jag är avundsjuk och ledsen på det.

Ledsen för att folk (inklusive mig ibland) är så ytliga och inte orkar läsa om någonting som är tungt och jobbigt och kan utveckla deras förståelse för människor utan söker sig till roliga, ljusa och söta små bloggar om bebisar, mode, lycka eller annat i den stilen. Vem vill läsa om problem liksom - alla har nog av sina egna. That's the sad truth.
Avundsjuk för att de kan använda alla de där parfymerna, lotionens, ta varma sköna bad med tända ljus och allt annat som inte jag kan (på grund av mitt eksem eller min fobi). De verkar ha det så lätt.* Hur skulle de känna om de plötsligt inte kunde göra allt det där?

Jag önskar att en blogg om det där mörka också kunde få vara med på toppen, inte bara glitter och glamour. En blogg om döden, depression, fobi, sjukdom - sånt. En blogg som ger perspektiv på livet.


* Alla har problem, ingen har ett lätt liv, och man ser inte hela bilden så det går egentligen inte att säga att någon har ett lätt liv för man vet inte vad som döljer sig bakom den där glittriga fasaden. Men man tror alltid att alla andra har det så mycket bättre än vad man själv har det.