Att leva med oro

Jag känner mig ensam, och trött. Vill bara att det skall bli sommar nu, att skolan skall sluta! Känner mig som en zoombie, försöker bara klara mig igenom den här sista kursen... och oroar mig massor för att min pojkvän skall åka hem och jobba hos sin pappa snart, innan min skola är slut, och jag vet inte hur jag skall våga vara här utan honom. Vem har jag då som jag litar på, som skulle hjälpa mig om jag spydde eller trösta mig om jag får panik? Så jag lägger nästan mer energi på att oroa mig inför att han skall åka, hur jag ska klara det, än på att försöka klara tentan. Dumt. Och det känns väldigt jobbigt att jag är så beroende av honom, av andra, hela tiden - jag vill kunna klara mig själv och lita på mig själv. Att om jag blir magsjuk och spyr så klarar jag det helt själv! Även om jag skulle få galet mycket panik. Om jag så var ensam ute i skogen så skulle jag klara det. Men jag tror inte på det... Jag är livrädd för att vara ensam och spy eller ensam och få världens panikattack - för i båda fallen skulle paniken bli galet extrem och det känns som om jag bara inte skulle klara det (vad nu "inte klara det" betyder! Finns inget bra sätt att förklara den känslan).

Åh, nu deppar jag ner mig själv här borta, saknar en riktig vän (saknar min underbara vän som är så långt borta! Åh vad jag behöver en vän vid min sida här, känna att jag inte är ensam och att någon vill vara med mig), tack och lov att jag har min pojkvän! Jag kommer sakna honom så otroligt mycket i sommar, jag är van vid att träffa honom varje dag, och i sommar kommer vi knappt träffas. Därför deppar jag också, det är inte bara fobin som spökar. Lägg på lite PMS på det också så har vi ett rejält depp-recept (kan inte den där mensskiten komma snart så att jag blir människa igen, slår vad om att jag får den lagom tills vi ska ha redovisning, ångest, vill inte stå och redovisa om jag har mensvärk och mår illa...). 

Usch, igår natt vaknade jag av att jag mådde så illa att jag nästan var säker på att jag skulle spy. Jag ringde mamma, klockan fyra på natten, och hade sån otrolig panik. FY vad jag mådde illa! 
Antagligen är det för att jag är förstoppad, för sen när jag lyckades skita tillslut så lättade det en aning och efter ett tag kunde jag gå och lägga mig igen, med två kuddar, en vattenflaska bredvid mig och en dubbelplastpåse .... ifall att. 
Det tog emot sjukt mycket att ta fram en plastpåse, ifall att jag skulle spy, eftersom jag inbillade mig att OM jag tog fram den så skulle kroppen tro att det var okej att spy och därför göra det. Men jag vågade ta fram och göra i ordning ifall att, och lyckades somna. Nästa dag mådde jag inte sådär illa tack och lov. Men nu är jag rädd för att det ska hända igen, att jag ska vakna med ett ryck och nästan spy. Tänk om jag skulle spy rakt ut på golvet!?! Eller över hela sängen. Åh fy vad det skrämmer mig. Jag skulle inte kunna torka upp det, för då skulle jag säkert spy igen för att jag skulle ha sådan panik och äckel-känslor, och så skulle det kännas hemskt att ha ställt till med sådan röra. Jag skulle känna mig äcklig, som om ingen skulle kunna älska mig om jag gjorde det för att de skulle tycka att jag var så äcklig. Jag vet att det är dumt, men det är mina undermedvetna rädslokänslor som talar. Det är väl bland annat det jag är rädd för, undermedvetet alltså, att inte vara älskad? Däri ligger väl också mitt dåliga självförtroende, som i sin tur gör fobin ännu värre eftersom jag inte tror att jag skulle klara någonting. Och så är hela min kropp undermedvetet rädd för att dö såklart, eftersom det var det som höll på att hända då när jag var liten och spydde i spjälsängen så att jag höll på att kvävas av mina egna spyor. Det sitter kvar, kroppen minns, även om den medvetna delen av hjärnan inte minns. 

Jag undrar vad man skall göra, för att bli av med den här fobin? Jag vill så gärna kunna leva mitt liv utan att jämnt vara rädd och ta alla beslut med påverkan av fobin. Slippa ha den här ständiga oron hängande över mig. Vad fri jag hade känt mig då!
Jag vill slippa ut ur det här mörka fobifängelset. Kommer jag bli fri någon gång? 



Ps. Vad i hela världen är det för länk som kommer upp på snart och vill i början av inlägget!?! :O Är det bara för mig eller för er också? Det är i alla fall inte jag som har lagt in det, men just den länken har jag sett överallt på internet det senaste. Undrar just om min dator har gått och fått virus nu också, vi behöver inte fler sjuklingar i det här hushållet...