Att leva med oro

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Nu är det 2012 och alla snackar sådär som man brukar, om att det är ett nytt år, med nya möjligheter och så vidare... men jag kan inte riktigt hänga med på deras snack. Vad förändras förutom en liten siffra? Och folks inställning. Det är ju egentligen däri det ligger, att folk plötsligt "rycker upp sig" och vill förändra saker, försöker förändra inställningen, inte i att det är ett nytt år. Och i år har jag inte någon sådan energi att rycka upp mig med, alltså betyder det inte något särskilt att det nu är ett nytt år, jag ser inte plötsligt massa nya möjligheter eller lösningar på mina problem. Det betyder egentligen inte mer än att jag fick byta 5-årsdagbok (jag skriver dagbok varje dag, men bara sådär fyra rader i en sån dagbok för fem år, och nu har jag tydligen redan skrivit fem år! Helt otroligt vad tiden går). Fast, nu ska jag inte vara så pessimistisk, det är trots allt väldigt bra att vi håller på såhär ytligt och firar det nya året, som om det skulle komma med förnyad kraft och livslust och problemlösningar och allt, för det får ju många att må bättre och tänka till kring sina liv, vad de vill förändra och hoppas inför det nya året. Det är positivt.

Jag är bara inte så positiv just nu.

'

Igår började skolan igen, redan den andra januari, min pojkvän fyllde år och jag började med en till antibiotikamedicin. Idag är jag helt slut. Orkade inte gå till skolan, och kommer antagligen inte att klara den här kursen, fastän den är så otroligt intressant och jag egentligen skulle kunna klara den trots att jag missat en hel del i och med behandlingen osv, men då måste jag sätta fart NU, och verkligen anstränga mig... och det känns inte helt rimligt som jag mår nu - jag vet att jag skulle klara det, men är det värt det?
Jag brukar aldrig ge upp, och jag menar inte att jag ger upp nu, jag ska fortfarande försöka, men jag ska inte riskera behandlingen för det. Det viktigaste just nu är faktiskt min hälsa, att bli frisk. Om jag kämpar så med att ta den här medicinen och äta rätt för att hjälpa kroppen på traven, då ska jag väl inte stjälpa den genom att stressa som en tok för att klara den här kursen. Då är det bättre att jag gör kursen till sommaren, eller nästa år, när jag förhoppningsvis mår bättre. Men jag ska fortfarande göra mitt bästa utifrån de premisser som finns nu. Jag ska inte försöka göra mitt bästa utifrån vad ajg vet att jag normalt skulle klara, det är däri jag brukar fastna, i den stressen - att försöka och kämpa för att klara allting precis som vanligt. Ungefär som om jag stukat foten men försöker springa ett hundrameterslopp på samma tid som när jag var på toppform. Den ekvationen går inte ihop. Jag måste inse att mitt värde inte sitter i hur bra jag klarar mig i skolan eller det faktum att jag inte kan göra allt som jag brukar kunna göra. Jag duger och är bra fastän jag inte är i form. Jag är inte dålig för att jag är sjuk.

Det är svårt för mig att nöja mig med att springa ett halvdåligt lopp för att jag stukat foten, för jag ser bara vad jag hade kunnat göra, istället för att se att det är väldit bra jobbat att ens lyckas springa det där loppet med en stukad fot!
Kanske skulle jag haka på de där nyårstänkarna och försöka justera mitt tankesätt och min inställning lite? Om Jag lyckas med det skulle jag må bättre. Det är okej att inte kunna göra sitt bästa bästa, utan istället göra sitt bästa utifrån de förutsättningarna man har just nu. Och just nu är jag väldigt mycket körd i botten och nästan allt i mitt liv är kaos, så då är det orimligt av mig att begära att jag ska prestera som jag hade gjort om jag varit på toppen. Ja, jag hade kunnat klara skolan bättre tex, men jag måste nöja mig med att JAG vet att jag hade kunnat det, och att JAG vet varför det inte blev så nu. Vem försöker jag bevisa något för egentligen? Den enda som drabbas, och skadas, av det är jag själv. Det är inte VÄRT att riskera hälsan för att försöka bevisa någonting för mig själv - eller andra - som egentligen inte finns någon mening med att bevisa. Vad spelar det för roll? Om jag får bra betyg tex? Om jag skulle misslyckas med en kurs för att jag just nu går igenom en väldigt jobbig period? Kursen går att ta igen. Varför ser jag inte hur mycket jag faktiskt KLARAR i allt det här. Okej, jag kanske kommer misslyckas med en kurs i skolan. Men jag har klarat kurserna hela hösten, fastän jag mått skit, och jag har till och med klarat dem riktigt bra. Och nu, jag klarar SÅ mycket andra grejer just nu. Skolan är inte allt. Wow, om man tänker på det... tänk vad jag har varit modigt och klarat saker, som har med min fobi att göra, som jag aldrig trodde att jag sulle klara. DET är SÅ mycket större än att lyckas få bra betyg i en kurs i skolan. Jag får nog vakna upp lite nu, och inse att alla de där negativa tankarna och känslorna om mig själv, att jag skulle vara dålig och misslyckas osv, bara ljuger. För oj vad jag har klarat grejer. Man får vara stolt över sig själv, och det får jag försöka banka in i min hjärna att jag får och till och med borde vara.

Jag kan, jag är duktig, jag duger.