Att leva med oro

 

 

Plötsligt fick jag jättemycket framtidsångest. Jag vill verkligen inte leva hela mitt liv med den här förbannade fobin! Hur ska jag någonsin våga skaffa barn till exempel? Att skaffa barn och familj är ett av mina stora "mål" med livet, ja, jag drömmer om det vanliga svenssonlivet, men plötsligt skrämde det skiten ur mig.

Vad hände?

Jag vet inte riktigt, men jag insåg att det innebär enormt mycket ansvar att bli vuxen och skaffa barn osv och blev plötsligt osäker på ifall jag skulle klara det ansvaret. Jag vet att jag bara är tjugo och att det antagligen dröjer många år innan det är aktuellt, men ändå, jag har länge längtat efter den dagen då jag är redo för det livet, men nu tvekar jag på huruvida det kommer bli verklighet för mig. Tänk om min fobi hindrar mig, om jag inte lyckas bli av med den? Jag ser min dröm krossas, vad blir det då av mitt liv?

 

När jag tänker på framtiden så brukar jag tänka mig en framtid där fobin inte bestämmer över mig utan jag har lärt mig att ta kontroll över den. Men om det inte blir så? Den tanken skrämmer mig något väldigt. Tänk om fobin alltid hänger som ett stort svart mörker över mig och hindrar mig från att vara lycklig och uppnå mina drömmar? 
Jag vet att det bara är jag som kan göra att det inte blir så, men just nu känns det som lite av en omöjlighet och att det krävs oerhört mycket energi för att bli av med fobin, energi som jag inte har. Inte i nuläget i alla fall, men jag tänker att jag kommer ha den energin i framtiden. Men om inte?

Om jag inte lyckas minska på min fobi så är att skaffa barn något väldigt läskigt. Först hela graviditeten, många mår ju illa, hur skulle jag klara det? Jag kommer ha panik i NIO månader, för att inte tala om förlossningsoro. Jag vet att det finns en del personer som spyr under förlossningen, tänk om jag gör det?

Eller sen, när barnet är fött så spyr bebisen upp mat mest hela tiden. Sen kommer dagis, med magsjukor till höger och vänster och om ens barn blir sjukt så ska man alltså ta hand om det, TORKA SPYOR!? Jag!? Hur skulle det gå till? Jag är livrädd för att jag skulle överge mitt barn om det spydde, för att paniken och fobin skulle ta överhanden. Det får mig att känna att jag inte skulle klara att skaffa barn, att jag inte borde skaffa barn, för jag vill inte riskera att inte kunna ta hand om barnet sedan, på grund av min fobi. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv känns det som (laga mat osv... fast, än så länge lever jag haha, och jag har trots allt bott hemifrån på riktigt sedan 1,5 år tillbaka så något har jag i alla fall gjort rätt?), plötsligt ska man då ha ansvar för någon annans liv.

Det skulle även innebära att jag inte längre bara skulle vara livrädd för att själv bli magsjuk, utan även för att barnen skulle bli magsjuka - eftersom det antagligen skulle betyda att jag också blev sjuk, och eftersom jag skulle behöva ta hand om dem. Jag kan inte heller bestämma vad de får/inte får göra för att minimera risken för att bli magsjuka på det sättet som jag gör med mig själv. Ångest.
Dessutom så är jag väldigt orolig för att föra över min fobi till mina framtida (om jag nu vågar skaffa dem!) barn, så att pracka på dem säkerhetsbeteenden för att inte bli magsjuka skulle vara hemskt om jag gjorde - med det kommer jag antagligen omedvetet och delvis medvetet att göra: "var noga med att tvätta händerna", "lägg papper på offentliga toaletter", "skölj alltid frukterna", "gå till pappa om ni mår illa", "har 'x' varit magsjuk? Du får inte åka hem till 'x' på minst en vecka", "är du säker på att han inte var magsjuk?" ... ja listan går att göras LÅNG på saker som antagligen kommer kunna utveckla en fobi hos mina barn. Och ju fler barn, desto mer oro, men jag vill ha många barn, jag älskar barn! Skit också.

Det gör mig så ledsen att jag har den här fobin!

 

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag ska lyckas jobba bort fobin, åtminstone så mycket att jag vågar skaffa familj och inte överför fobin till mina barn, att jag klarar att ta hand om dem till och med när de är magsjuka. 
Jag kommer nog alltid att tycka det här med spy är otäckt, men jag behöver inte vara fobiskt rädd för det och anpassa hela mitt liv utefter att inte bli magsjuk!
Tänk vad mycket tid och energi jag lägger ner på att undvika att bli magsjuk i jämförelse med den tiden och energin det skulle ta att vara magsjuk eller spy. Tid som jag skulle kunna lägga på SÅ mycket annat, roliga saker, saker som gör mig lycklig. Jag vill inte ge fobin tid och energi, den är inte värd det, jag måste "bara" lära om min hjärna som har tänkt och agerat på ett visst sätt i nitton år nu (fick fobin då jag var ca ett år) att inte längre göra de felaktiga prioriteringar som den gör. Ja, det kommer ta tid, men det går. Det måste jag hålla fast vid. Min tro om framtiden - en framtid där jag kontrollerar fobin - ska jag se till blir verklighet på ett eller annat sätt. Punkt slut.

 

Ps. Trots att jag just nu är enormt frustrerad på fobin, och tvivlar på hur jag någonsin ska kunna bli av med/kontrollera den, så försöker jag att peppa mig själv så gott det går genom mina blogginlägg, intala mig själv att det går och försöker inse hur dumt fobin får mig att tänka. Jag är inte dum för att jag har fobin, men fobin är ologisk och dum i sig självt, men oj vilken makt den har, makt som jag ger den och med viljestyrka sakta men säkert kan omdirigera till saker jag hellre vill ska ha makt i mitt liv. Som jag sagt innan ”fake it till you make it”, sakta men säkert förändrar man sina tankebanor till det bättre, tänker man något tillräckligt mycket så tror man tillslut på det. Att skriva positiva/peppande saker fastän jag i skrivande stund inte riktigt tror på dem, just för att övertyga mig själv, är ett litet sätt av alla knep jag försöker ta till för att sätta fobin på plats. ”Många bäckar små blir en stor å” som det så fint heter, och tillslut har man makten över fobin.