Tankar om att gå vidare
Idag var jag - och några andra - hemma hos de jag bodde med i ett och ett halvt år. Det var jobbigt att vara där, se att allt såg precis likadant ut som då jag bodde där, förutom att mina saker saknades och mitt rum blivit ett kontor. Aj. Jag kände mig liksomhemma (så många minnen som bubblade upp!) men ändå så främmande för lägenheten. Jag saknar mitt rum, mitt hem, min plats (även om jag helt ärligt inte saknar att bo med dem och mår mycket bättre av att bo här). Det känns som om jag fortfarande bor där, egentligen, att jag bara sovit över hos min pojkvän en väldigt lång tid, men att jag snart skall sova "hemma igen". Konstig känsla då att komma "hem" utan att det var mitt hem, se att mitt namn var borta från dörren och att ringa på istället för att låsa upp. Det var verkligen med blandade känslor jag gick in där, det kändes så vant, att stå vid vardagsrumsfönstret och titta ut som jag gjort så många gånger, men samtidigt så olustigt. Som om jag vore en inkräktare. Visserligen var det åt det håller jag kände det som när jag bodde där - att jag fick gå på tå i mitt eget hem, som om jag bara var på besök hos någon jag endast var bekant med - så därför kändes det som om allt var som vanligt och var hemma igen. Därför var det väldigt skönt att innan jag gick få se mitt gamla rum, se att det inte såg ut som vanligt, då fick jag liksom en bild klar för mig av att jag INTE bor där längre, jag bor här nu, det här är mitt hem: de har gått vidare, dags för mig att också göra det?
Det som gjorde det hela extra jobbigt och svårt att gå vidare ifrån var att det slutade så tvärt, utan att jag ens hann inse att jag faktiskt flyttade. Jag fick aldrig säga "hejdå" till lägenheten eller smälta det, vi skildes åt som "ovänner", mycket därför har det satt sig så djupt, jag kan inte smälta sättet det skedde på.
Jag känner mig verkligen trasig efter det som hänt, som om någon stampat och spottat på mitt hjärta, rivit sönder och sedan gett tillbaka det.
Om man har blivit sårad rejält så är det väldigt lätt att rädslan för att bli sårad igen ligger som ett skyddande hölje som stöter bort alla som försöker närma sig hjärtat, om någon försöker nudda det så slår det volter av smärta. Tyvärr stöter det då även bort chansen att en helande hand får nå fram och sy igen de öppna såren. Då kan man fråga sig, är det verkligen värt att stänga ute alla möjligheter att få hjärtat läkt och kunna gå vidare på grund av risken att bli sårad igen?
Vi kommer att bli sårade massvis med gånger i livet, det går inte att komma ifrån, så istället för att kämpa förtvivlat för att försöka undvika att bli sårade så kanske det är bättre att lära sig hur man hanterar en situation där man har blivit sårad? Lära sig att gå vidare, och läka skadorna med en inre kraft och insikt om att man duger precis som man är, trots de sår hjärtat fått.
Jag vill alltid ha ett bra avslut, någonting att sätta punkt vid, för att kunna gå vidare. Jag klarar till exempel inte att gå och lägga mig och vara osams med någon. Nu har det gått flera månader, och vi har inte pratat ut om det, vilket gnager i mig. Men, jag har ingen energi att ta upp det hela igen, den energin behöver jag lägga på att bli frisk och klara skolan, inte att förgäves försöka få någon som inte vill förstå att förstå hur jag känner. Kanske blir det lättare att gå vidare från det här om jag just ser det som ett kapitel i det förflutna, inte en bok som skall avslutas, boken fortsätter skrivas, men jag vänder blad. Ett nytt fräscht blad, det andra finns kvar att gå tillbaka till om den dagen kommer då det kan läggas till något nytt där, eller då jag vill lära mig någonting av det som hänt, det är bara att bläddra tillbaka.
Det känns inte lika stort att byta sida som att lämna en hel bok bakom sig. Även om det stör mig mycket att kapitlet inte riktigt känns färdigskrivet så är inte boken klar, det finns alltså möjlighet att gå tillbaka och fylla i det som saknas i takt med att boken skrivs. Att lämna någonting bakom sig behöver inte betyda att man slänger iväg det, glömmer och låtsas som om det aldrig har hänt: man behöver inte riva ut och bränna upp kapitlet. Det finns kvar, men man sitter helt enkelt inte fast på samma sida med skrivkramp och ältar, utan har bytt blad och börjat skriva på någonting nytt. Plötsligt kanske det öppnar sig en väg, nya fräscha tankar tar plats och så faller polletten ner och man kan skriva klart det där kapitlet. Kanske faller ingen pollett ner, men även ett ofärdigt kapitel berättar en historia, och alla historier, vare sig de är sorgliga, roliga, jobbiga eller uppiggande, är värdefulla. Allt som har skrivits ner i boken kan man gå tillbaka till och begrunda och lära sig av, även om det är mörka kapitel. Riv inte ut något kapitel, för alla kan du ha nytta av i framtida kapitel. Men kom ihåg, "let your past make you better, not bitter", titta tillbaka på kapitlen med syfte att lära dig från dem, inte gräva ner dig i dem.
Jag sitter fast med skrivkramp i det föregående kapitlet, tittar ständigt tillbaka med fel motiv, trots att jag motvilligt vänt blad och börjat skriva på det nya kapitlet så refererar jag hela tiden till det förra; tyvärr inte på ett konstruktivt sätt, utan på ett smärtsamt nedbrytande sätt. Jag har inte släppt det. Jag ältar, har skrivkramp, vill sätta punkt, men förmår inte pennan att nudda pappret, av rädsla för att handen skall brännas: den har precis börjat läka, jag orkar inte riva upp såren. Men om jag nu så gärna vill sätta punkt, men inte orkar ta konsekvenserna av det, hur gör jag då för att gå vidare på riktigt?
Acceptans.
Ständigt detta ord. Men hur gör man för att acceptera att meningen slutar abrupt, att det inte blir någon punkt, tills vidare? Det är där jag sitter fast. Jag måste sluta titta tillbaka, inte tillåta mig själv att läsa det kapitlet förens det inte är lika smärtsamt. Det finns kvar, det rymmer ingenstans, men jag får försegla det så länge, tänka att jag inte måste skriva klart det nu, det finns ingen brådska. Jag vill att boken skall bli bra, då kan man inte ha ett ofärdigt kapitel, men kanske hjälper det att tänka att de många kapitel jag har kvar att skriva kommer bli mycket bättre om jag slutar referera till det där kapitlet! Jag måste släppa taget om det tills vidare så att de andra kapitlen ska bli bättre.
Däri kanske nyckeln är, acceptera att jag måste släppa taget för att det är vad som är bäst för boken.
Långsamt slutar jag att bläddra tillbaka och försöker istället koncentrera mig på det kapitel som skrivs här och nu.
I morgon ska jag ha trevligt, trots att jag ska umgås med de jag bodde med, mina sårade känslor och frustrationen över den saknade punkten ska inte få förstöra det här kapitlet för jag känner att det faktiskt kan bli bra - det är ett mycket spännande och händelserikt kapitel jag skriver nu!
