Att leva med oro

Jag har precis smort in mig. Det svider, det kliar, jag vet inte vart jag ska ta vägen, snart blir jag tokig. Jag vill krypa ur mig själv, bort från min kropp, den plågar mig, det är tortyr.
Så känns det.
Jag har eksem över hela kroppen och det känns. Det känns så mycket att jag bara vill ställa mig och skrika av frustration. Bara när jag skrivit det här har jag fått avbryta mig flera gånger för att det kliar. Tankarna hinner inte över till andra sidan, för där någonstans på vägen kommer en kliimpuls i vägen och gör att systemet måste startas om. Det är enormt frustrerande!

Jag vill inte vara irriterad och trött, men det är jag, och egentligen är det inte särskilt konstigt. Kroppen och psyket är på helspänn (jo, såklart pga fobin, men det är inte den jag syftar på nu), försöker tolka alla impulser från nerverna. Det skickas hela tiden signaler till hjärnan m att det kliar någonstans - vilket får kroppen att spänna sig och tankarna att avbrytas. Tillslut kliar jag på rutin, utan att tänka, och det är inte bra, då blir eksemet ännu värre eftersom jag då kliar alldeles för hårt - hjärnan är inte med och bromsar, jag kliar känslomässigt och då vill jag klösa sönder det där som irriterar. Tyvärr går inte det, det gör bara saken värre, men jag kan heller inte INTE klia, för helt seriöst, då går jag upp i taket, kliar jag inte kan jag inte fokusera för en sekund tillslut.
Det händer att jag måste gå iväg ibland för att klia, eksemet sitter inte bara på ställen man "kan" klia offentligt. Tyvärr har det satt sig mellan benen, och DET är inte roligt kan jag tala om för er. Hur kul är det att gå och klia sig där nere?
När jag sitter på föreläsningar och det är varmt så blir det olidligt, svett utlöser eksemet och mellan benen blir det tydligen svettigt och instängt (även om jag aldrig hade tänkt på det om det inte vore för att jag har eksem där och det börjar klia) vilket såklart då leder till enormt kli där nere - jag inser att det låter hemskt fel, inte sånt kli - och jag kan inte koncentrera mig.
Min hårbottnen kliar något extremt också, jag har sår där, det rinner plasma ur hårbotten på mig.
Jag vet, inget av det här är särskilt fräscht, men det är sanningen. Jag skriver det för att andra atopiker som hittar hit ska kunna läsa och se att de inte är ensamma om sina problem. Nej, det här är inget man direkt brukar pratar om, hur skulle det låta? "Hej, mitt namn är ... och jag har eksem mellan benen", det hade just varit en snygg icebreaker.

Det är mycket man kan lida av i tysthet, utan att någon runtomkring en har en aning om att man lider, för det syns ju inte. Eksemet är faktiskt en sak som dock kan synas att man lider av, när det blossar upp riktigt, men det är nog så jobbigt när det inte syns också, utan bara känns - det där eländiga kliandet! Jag hade typ hellre sett ut som en utomjordning med eksemet synligt men att det inte skulle klia (då förstår folk att det är jobbigt, att man mår dåligt) än att det är osynligt och kliar som sjutton (och alla undrar varför man är så lättirriterad, om de bara visste!), nästan - det är faktiskt inte kul att se ut som en utomjordning om man inte är en.

Att vakna på natten av att man river sig så hårt i hårbottnen att det börjar blöda är inte jättekul det heller... behöver inte eksemet också sova? Räcker det inte med att störa mig på dagen, på föreläsningar, ja överallt, måste det väcka mig på natten, bara för att säga "hej, här är jag, jag finns... skulle bara påminna dig om att jag inte överger dig..." eh... jotack, som att jag inte redan vet det liksom.
Varannan natt ungefär sover jag med en handduk på kudden för att inte kleta ner den med krämer som jag kletar in hela mig med för att försöka skrämma iväg eksemet. Tyvärr är det inte så lättskrämt. Ett och ett halvt år har gått nu sen jag blev med eksem, inga nio månader här inte. Det hade räckt mer än väl med nio månader.
Så... vad händer? Jag är stammis på hudavdelningen på sjukhuset, ett tag kände de till och med igen min röst på telefon. Ska man skratta eller gråta? Det värsta är att de inte kan hjälpa mig mer. Jag har fått bada i kaliumpermanganatlösning (helt lila vätska, men man blev brun av det... dessvärre naglarna också ;P) och sola (ja, tips för alla som inte vill använda brun utan sol eller betala för att gå till solarier, skaffa lite eksem så får ni värsta brunkurerna. Visst låter det bra...? Kanske låter det bra om du är tillräckligt blåst. Varning för er som faktiskt började fundera på hur man kan skaffa eksem: jag skulle inte rekommendera det, det är inte värt biverkningarna).
Badet fungerade som sagt inte, och solningen gav mig soleksem, yaay. De behandlingarna, som brukade fungera för nästan alla deras patienter, bet minsann inte på mig (varför är jag inte förvånad?). Krämerna har hållit eksemet i schack, men inte mer än så. Det har legat på en hanterbar nivå sedan i vintras, men nu det senaste har det börjat bli värre, vilket gör mig väldigt orolig. Jag fixar inte att det blir värre! Vad ska jag ta mig till? Jag är helt utelämnad åt hoppet om att det mirakulöst ska bli bättre...
Jag ska till sjukhuset på fredag, hudavdelningen, vi får väl se vad de säger.
Det var väl allt från eksemuppdateringen för den här gången! Samma tid, samma kanal någon annan gång. Tjabba!