Att leva med oro

Jag har varit väldigt tyst här på bloggen det senaste. Det har varit så mycket att ta in, och orken har varit på botten.
Jag har i alla fall äntligen fått veta varför jag mår så dåligt nu!

I torsdags höll inte mitt tålamod mer och jag ringde till sjukhuset för att fråga ifall röntgenresultaten hade kommit än. Det hade de, och hon läste upp vad de hade skrivit - det var ingen hjärntumör! Och inte heller såg mina svullna lymfkörtlar ut att innehålla någon sjuklig förändring (ingen cancer, och ingen operation!). Väldigt bra resultat, men ändå blev jag helt nerslagen. Man skulle kunna tänka sig att jag borde hoppat och jublat över att det inte var någon hjärntumör, men det gjorde jag inte. Såklart var jag väldigt lättad, men det var som om chocken kom över mig, alla spända känslor som jag tryckt undan sedan doktorn berättade att han ville göra en hjärnröntgen vällde plötsligt över mig. Dessutom så blev jag så otroligt uppgiven, för att jag återigen fick svaret "du är frisk", fastän jag mår skitdåligt och är allt annat än frisk. Det som var mest jobbigt var att hon sa att "du verkar ha lite andra problem och så som du får söka till vårdcentralen för. Du ska alltså inte komma på återbesök hit".
Han hade ju lovat! Att jag skulle få komma tillbaka även om röntgen inte skulle visa något, han sa att han skulle göra allt för att hjälpa mig, för han såg ju att jag mådde dåligt. Det kändes som ett svek, även om jag visste att det var hon i receptionen som sa att jag inte skulle komma tillbaka och inte läkaren som bestämde det. Aj, det var tungt, att de gav upp om mig IGEN. Varför vill ingen hjälpa mig? Jag ville verkligen inte tillbaka till vårdcentralen igen - som om jag inte redan varit där och vet vad de säger. Hit och dit, dit och hit, en karusell som jag vill kliva av, jag vill hitta en läkare som faktiskt hjälper mig på riktigt och går till botten med det hela! Finns det inga nyfikna läkare som tycker om att leka detektiver, eller hindrar det svenska vårdsystemet sådana läkare från att hjälpa svårdiagnostiserade patienter? Man skickas till specialister här och där, och ingen ser helheten. Det är vårdcentralens uppgift att se helheten, men någonting brister och vårdcentralen agerar istället återvändsgränd.
Vart blir det fel? Jag vet att jag inte är den enda som upplever det här problemet.

I alla fall, efter detta glädjande bakslagsbesked hann jag känna lättnad och uppgivenhet (ja, tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt, för såklart är jag hemskt glad att det inte är någon hjärntumör!), och fundera över hur jag skulle gå vidare med det här, i en dag. Sen kom beskedet.
Jag har borrelia!
Mamma var helt chockad när jag ringde och glatt berättade att jag har borrelia. "Du kan ju inte vara GLAD för att du har borrelia" sa hon, men jo, det kunde jag - det var en sån otrolig lättnad att få höra att jag inte har inbillat mig alltihop! Att mitt detektivarbete faktiskt inte varit helt ute och cyklat, jag har ju så länge tyckt att mina symtom stämmer in på borrelia, och nu fick jag rätt. Jag blev så lättad över att jag inte bara blivit helt knäpp i huvudet, och på något sätt gjort mig själv sjuk, så jag blev glad.
Nu såhär i efterhand när det sjunkit in lite så är jag inte riktigt lika glad, snart kommer verkligheten ikapp. Hur går jag vidare härifrån? I sverige anses jag fortfarande vara "frisk", så här får jag ingen hjälp, men inte kan jag väl åka till norge en gång i månaden och betala 10 000 kronor! Så vad ska jag ta mig till?
Vågar man lita på testet, ska jag lyssna på läkarna i sverige (som avfärdat mig så många gånger med "du är stressad och deprimerad", "du är frisk" eller "sök psykolog" och slår dövörat till när man börjar prata om att borrelia inte är så lättbotat som de påstår) och bara äta antibiotika i två veckor, eller ska jag lyssna på de på kliniken i norge och käka antibiotika i kanske mer än ett år?
Varför är det inte fler läkare som tror som de på kliniken i norge? Och hur kommer det sig att alla jag känner som har varit hos borreliakliniken i norge har fått en borreliadiganos, alla kan väl inte visa sig ha borrelia, eller?
Iof så söker man inte dit om man inte är ganska så övertygad om att man har borrelia, för man vill inte betala 10 000 i onödan, men ändå. Hur ska man göra när man tar ställning?
Jag tror faktiskt mer på vad de på borreliakliniken i Oslo säger än de svenska läkarna. Men det är dyrt att tro på dem. Finns det INGEN hjälp att få här i sverige? Det hela är väldigt skrämmande faktiskt...

Jag fick också veta att jag har en annan sjukdom man kan få via fästingar (och på annat sätt), nämligen klamydia! Haha, inte könsklamydia då, utan en annan sort, som sätter sig på lungorna. Twar kallas den också. Tydligen så var den infektionen väldigt aktiv och jag behövde behandlas för den snarast möjligast, i första hand skulle jag få behandlig för den, därefter borrelian vad jag förstod det som.
Det var väldigt tur att vi åkte till norge och testade mig! Tänk om jag hade struntat i det, med tanke på kostnaden, och blivit sämre och sämre, det hade kunnat bli väldigt allvarligt tillslut. Egentligen borde jag väl ha åkt tidigare, men vi åkte i alla fall och fick se att min borreliaoro var befogad. Nu är frågan bara hur jag ska få bukt med den ondsinta bakterien som förstör min kropp. Varje dag är viktig, för jag känner hur det har gått utför de senaste veckorna. Det är skrämmande...